Sunprime C-lounge Alanya, Turkiet 2018


Efter en förvisso vädermässigt helt magisk sommar var det den 26:e augusti dags även för oss att ta lite semester. De senaste två åren har vi lagt upp ledigheten så, varit på plats på jobbet stora delar av sommaren när vi inte har barnen hos oss, för att sedan kunna resa andra delar av året. Och sommaren 2018 ska man inte klaga på att ha spenderat på våra nordliga breddgrader. Ändå var det ganska trevligt att veta att det väntade dryga 30 graders värme och lite avkoppling när vi närmade oss första höstmånaden. Valet föll på Turkiet och denna gången var vi så tillbaka hos "vårt" Ving.

Resan inleddes med en sen eftermiddagsflight vilket skapade utrymme för både morgonpackning och en massa härlig tid på Arlanda innan take off.


Min kära sambo har på senare tid gått och snöat in på poängintjänande och kort och det innebar att vi kunde glida in på Amex-loungen på Pontus in the air och avnjuta den godaste pastan jag kanske någonsin ätit. Vi är inte dom som rusar in till last call i vanliga fall och kommer mest troligt inte att vara det framöver heller. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag älskar atmosfären på flygplatsen. Förväntningarna och den ständiga rörelsen ligger i luften. Det är den känslan som gör att jag inte tvekar på att spendera fler timmar på flygplatsen än jag egentligen måste. I mitt tidigare lite mer flygrädda liv hjälpte tiden mig att lugna ner mig. Nu blir jag lugn av hela stället.

Nåväl. 17:25 eller i alla fall strax därefter lyfte Thomas Cooks A321 DK 822 från Stockholm Arlanda mot Antalya. Ifrån gaten hade vi magisk utsikt ut mot startbanan och det var en dramatisk himmel vi skulle styra kosan emot. Det resulterade i en inte allt för brant stigning, istället stannade vi på låg höjd till de parerat åskovädret innan vi steg ytterligare upp i magiska molnkreationer.



Vi landade 22:20 lokal tid i Turkiet och passerade passkontroller och immigration i ett rasande tempo. Resan hade kunnat börja ganska dåligt men tack och lov lyckades jag undvika detta. Det var första gången jag åkte med min nya rosa älskling och jag spanade noga efter den på bagagebandet men trodde nog att jag var ganska ensam om väskan. Som en av de absolut första väskorna uppenbarar sig min lilla pärla, men döm om min förvåning när en annan kvinna norpar väskan av bandet en bit bort.

Handlingskraftig som jag ändå är kände jag att jag ville kolla av läget lite extra och det visade sig att hon inte kollat av namnen på taggarna och väskan var min. Jag har en vana att klistra på de små extra streckkoderna på lite olika sidor på väskan och det är jag ganska ensam om så jag såg direkt att det var min väska, troligen trodde väl även hon att hon var ensam om sin väska. Det skulle till slut visa sig att det fanns tre likadana väskor på flighten och till nästa resa skall jag se till att märka upp den ännu bättre.

En stund senare knatade vi ut mot transferbussarna. Transfern från Antalya till Alanya är ganska lång och tar normalt mellan två till tre timmar. Bor man på Sunprime som vi gjorde ingår alltid direkttransfer och inte bara det. För dagen var  vi helt ensamma i vår lilla minibuss. Chauffören kan vi säga var en förare som tog för sig på vägarna och innan jag förlorade kampen mot sömnen vet jag att jag tänkte att "överlever jag denna färden ska jag nog klara av att åka linbana upp till slottet i Alanya, det kan omöjligt vara farligare".

Klockan hann bli ett lokal tid innan vi anlände till rummet och fick några timmars sömn.



Sunprime C-lounge ligger en bit utanför Alanya i Oba. Hotellet är inte så stort och inte heller till enbart för skandinaviska charterturister. Positivt skulle säkert många säga. Inte lika positivt tycker jag och kanske också en av anledningarna till att jag inte fick riktigt den rätta känslan. På hotellet fanns naturligtvis mycket tyskar men även ryssar och polacker. Och under vår vistelse var det även ett turkiskt fotbollslag som övernattade, det var alltså inte enbart semesterfirare som vi och jag tror att det var det som kändes av. Den ultimata semester och relax-känslan infann sig inte helt under veckan. En annan effekt var att maten som fått skyhöga recensioner i alla recensioner jag läst inte föll mig helt i smaken. Turkisk mat är annars en favorit, men här på hotellet kändes det som att den var anpassad till de tyska och eventuellt ryska gästerna och det var väl kanske inte därför jag åkte till Turkiet. Men nog med negativa åsikter och klagande.

Måndag morgon vaknade vi till en lite mer molnig och blåsig morgon men med en magisk utsikt från vår balkong. Med en känsla som nästan kunde liknas vid lättare jetlag blev det en riktigt lugn dag. Vi utforskade hotellets faciliteter, åt, låg i en solstol, drack öl, åt lite till och lyssnade på ljudbok. Ungefär så.

Hotellet ligger precis bredvid havet men med en lite större bilväg mellan stranden och själva hotellet. Det har man löst smidigt med en gångtunnel och även att vi nu inte är några sanddyrkare så tog vi oss ner till stranden enkelt för lite fotografering flera dagar. Annars huserade vi mest vid poolen.






Tillgången till solstolar kunde man inte klaga på och man behövde inte vara uppe med tuppen för att få en plats utan kunde komma när som helst på dagen och få en bra plats.

Hotellet i sig är ganska, hur ska jag säga, spejsigt. Belysningen i rummet går att ställa in i olika färger enligt RGB-skalan, istället för de klassiska stör ej-skyltarna tände man små lampor vid dörren och det är stilrent och snyggt i gemensamhetsytorna.













Dag nummer två inledde jag med två timmars hamam och massage och sedan bestämde vi oss för att ta en promenad in till Alanya stad när även tisdagen såg ut att bli lite mulen. Men innan vi var klara med promenaden hade solen kommit fram och islatten på Starbucks var välkommen om än felstavad. Ni kan numera kalla mig Konilela.



Promenaden till Alanya och besöket på just Starbucks var planerat - allt började i Dubai, men mer om det i ett annat inlägg. Efter iskaffe passade vi på att vara lite kulturella och besökte de äldre delarna av Alanya med muren, det gamla varvet och Red tower. Helt oplanerat men mycket lyckat. Många åker upp till slottet som ligger uppe på berget men kanske missar dessa delarna som också är väl värda ett besök. Alltsammans har anor sedan 1200-talet. Galet att det har stått där sedan dess. Skall du ta dig en tur upp i tornet så var beredd på många, höga och smala trappsteg. Men när de väl är gjorda kan du se fram emot en vidunderlig utsikt över stora delar av Alanya.








Vi fortsatte vår färd mot västra delarna av staden för att ta oss en titt på den där linbanan vi tänkte ta upp till slottet och för att beskåda den mycket populära Cleopatra beach innan vi haffade en taxi och tog oss hemåt mot hotellet.

Vilket är vårt hotell då? Tja kommer du efter mörkrets intåg kan du alltid kika efter detta.


Effektfullt utifrån, inte lika effektfullt inifrån om du känner för att sova lite tidigare en kväll. Och är det något jag är bra på när jag är på semester så är det att sova. Jag kanske inte är världsbäst på att slappna av och vila i vardagen men när det kommer till semester då kan jag sova hur mycket som helst. Jag går gärna och lägger mig tidigt, jag tar sovmorgon och är det ingen som hindrar mig så presterar jag även en och annan tantvil på dagtid.

Onsdag morgon vaknade Andreas upp med feberkänning och genomförkyld. Och när jag säger genomförkyld så menar jag verkligen GENOMförkyld. Inte lite lätt snuvig. Nej då, inte alls. Efter att ha intagit frukost i restaurangen fick jag praktisera mina gamla servitriskunskaper när jag balanserade med mig ett par tallrikar omelett och smörgås och frukt upp på rummet till min sjukling. Efter en förmiddag med lite mer tanvilande än även jag brukar prestera så spenderade jag sedan eftermiddagen själv vid poolen.

De kommande dagarna hittade jag sedan lite av en egen rutin. Medan Andreas med en genomtäppt näsa och hostan från h-vetet hade svårt att njuta av 35-gradig värme och därmed spenderade ganska mycket tid på rummet tog jag mig efter frukost ner till min solstol. Lyssnade på ljudbok och tog ett förmiddagsdopp innan det var dags för 11-ölen och lite skugga innan lunch. Eftermiddagen spenderades sedan i ovan nämnda solstol ytterligare några timmar. Det enda som avbröt slappandet var ytterligare några dopp i polen, något glas vin och eftermiddagsmellis hos den lilla damen som satt och gjorde världens godaste bröd på beställning.



Framåt kvällningen packade jag sedan ihop mig och begav mig upp till min kära sambo som jag mest sett vid lunchen och något sporadiskt besök vid poolen. Balkongen inbjöd till ganska mysig avslutning på dagen.




Och när golden hour närmade sig brukade vi ta oss ner till havet för lite foto och film och sedan intog vi middag i den tyskinspirerade buffén.







Sådär löpte dagarna på med avbrott endast för en tur ut på torsdagens marknad. Och vet ni. Även att jag har lite att önska kring hotellet i sig och framför allt maten så måste jag säga att Andreas förkylning bidrog till exakt det där jag önskar mig av en solsemester. Exakt det där jag tror att jag skulle åstadkomma på en ensamsemester. Det vill säga total avkoppling. Samma rutin dag ut och dag in. Inga utfall vare sig åt höger eller vänster. Samma rutin, samma solstol, samma lugn. Självklart är jag ledsen för Andreas skull men han gjorde det bästa av sin situation och jag gjorde det bästa av min.

På fredagskvällen hade vi dock fått nog av all-inclusivebuffén och Andreas hade letat upp ett ställe som fått goda betyg och bara låg en bit bort. Ett Italienskt ställe som skulle visa sig hade ljuvlig både pizza och pasta och dessutom världens bästa och trevligaste servitris. Enberi kan vi varmt rekommendera.






Det närmade sig resans sista dag. Söndag morgon blev vi upphämtade tidigt och Andreas hade fokuserat hela veckan på att bli tillräckligt frisk till lördagen för att orka åka upp till slottet. En liten del i mig hade nog en förhoppning att han inte skulle orka för jag skall inte säga att jag såg fram emot linbanefärden efter att han inspekterat den några dagar tidigare. Men jag hoppades förgäves och i efterhand är jag mycket glad att han orkade och jag vågade.







Vi hade turen att få åka ensamma upp i en av vagnarna och även att mina ben skakade så kameran guppade så var det en hisnande vacker vy vi fick se och som förevigades. Väl uppe hände det som oftast sker när man spänt sig. När jag hoppade ur vagnen kom tårarna av lättnad när jag klarat det och när det var över. Nu skulle jag bara ner också. Men innan det gav vi oss på att se så mycket som möjligt av det gamla slottet och utsikten.

Trots de många meter vi redan tagit oss upp återstod många trappor innan man kom upp till de delar som vätte västerut och som skulle visa upp en av de vackrare solnedgångarna men Andreas täppta näsa satte stopp och höjdskillnaden visade sig tidigt. Efter att ha njutit av utsikten österut tog vi oss ner till linbanan igen och åkte neråt för att istället fånga solnedgången från Cleopatra beach och den går inte heller av för hackor, den ser ni smakprov på i den allra första bilden i detta inlägg. Solnedgången från slottet kollar vi på en annan gång. Vi kommer säkerligen tillbaka.

För vi gillade verkligen Alanya som stad och hittade flera mysiga hotell närmare själva stadskärnan som vi gärna testar på vid kommande besök.

Vi hann sedan äta en sista frukost innan vi och ett annat par hämtades upp för färden tillbaka till Antalya. Men innan dess fick vi med oss matsäck från min absoluta favorit-kock Mustafa. Mustafa (eller vår egen Super-Mario som vi kallade honom) hittade vi varje morgon bakom stekbordet tillverkandes världens bästa omeletter och ett och annat stekt ägg. Världens sötaste och innan vi sa hej då sista morgonen kom han med lite bröd i foliepaket för hemresan. Så fint.



När DK823 lyfte lite senare än planerade 13:00 hade jag hamnat mitt emellan min snörvlande sambo och vad som skulle visa sig vara en magsjuk dam. Vid första anblicken trodde jag att hon var åksjuk eller flygrädd och självklart är jag otroligt förstående för det. Jag talade lugnande med henne och försäkrade henne mellan kräkattackerna att det absolut inte gjorde något. Ända tills hon kläckte ur sig att det inte alls var någon rädsla eller åksjuka utan något som flugit på henne kvällen innan.

När hjulen lyfte från marken och den varma luften gjorde det till en ordentligt skakig färd upp bland molnen, när sambon snörvlade i högerörat och damen gjorde *ni-vet-vad* i vänsterörat, då avslutade jag semestern med att beställa Prosecco och längta efter nästa resa. Den som går av stapeln i början av november. Den som tar oss till Los Angeles i världens största passagerarplan, en Airbus 380.

Tack Ving, tack Turkiet, tack Alanya och tack Sunprime C-lounge. Vi kommer tillbaka fast kanske inte just till det hotellet.



Gillade du detta inlägget?
Vill du läsa mer om mina resor?
Då kan du läsa alla mina reseskildringar utomlands här och inom Sverige här.

Kommentarer

Mest läst: