September 2018 blir inte den första

Bloggen har funnits sedan februari 2007 alltså i lite drygt elva och ett halvt år. Jag har bloggat mer och jag har bloggat mindre men aldrig har jag hoppat över en hel månad. Inte ens lågvattenmärket till år 2015 missade jag att blogga en månad. Men september 2018 hade det kunnat ske om jag inte hade varit lite extra vaksam.

I vanliga fall brukar bloggtorka bero på en av två orsaker eller i värsta fall en kombo, jag har nämnt dem förr, för mycket att göra eller ett lite tyngre sinne. September 2018 går inte till historien som månaden när jag knatade in i den berömda väggen på grund av stress. September brukar annars vara en rejält hektisk höstmånad men som jag också sagt tidigare, något har hänt och stressen påverkar mig inte på samma sätt längre. Sååå. Är jag lite tung i sinnet då? Nope. Inte alls faktiskt.

Nej jag borde ju till exempel ha en vecka i Turkiet att berätta om, och lugn det kommer. Men det har liksom inte riktigt fokuserats på det, det har funnits annat att tänka på och allt har kanske inte alltid gått som det var tänkt. Visst startade månaden just där. I Turkiet i Alanya. Med en lunch-EFES framåt elva och ljudboken i öronen. Men vad hände sen?

Tja, kortfattat så kan man säga för att inte gå händelserna i förväg och helt spoila semesterberättelsen att vi landade i Stockholm till sommarväder, jag och min dunderförkylda sambo.

Efter några dagars jobbfokus var det dags för studiedag på både fritis och dagis och jag tog med mig mina små tillsammans med bästa kompisarna och deras mamma och besökte Tropicarium i Norrköping. Låt mig förklara det såhär. Det var lite mindre än vi förväntat oss och vi hade inte behövt betala riktigt så mycket parkeringsavgift som vi gjorde. Men, besöket i sig var trevligt och barnen fortsatte leken på hemmaplan på eftermiddagen så det blev i stort en fin dag ändå.



På jakt efter hajarna.

En rocka... inte helt bekväm med det...

Dagen efter upptäckte vi de första vattkopporna på lilleman och istället för att få hänga med syster och hoppa tillsammans med kompisar på Yoump blev det en stilla hemmakväll. Så även för mamman som egentligen skulle spenderat kvällen med dammiddag på stan. Lilleman mutades med Lloyds drake i Ninjago i lego. Mamman fick ingen muta.

Efter fyra dagars komma-i-kapp-efter-semestern på jobbet avslutades veckan därpå med VAB för den tillfrisknande lille sjuklingen och sedan fortsatte helgen med kompislek och fotbollscup för stora hjärtat.

Vecka tre i september rivstartade med hektisk dag på jobbet och ännu mer hektisk dag hemma på tisdagen. Lyckades klämma in morgonjobb från 5:30, distansjobb, prata på utbildning i stan, larminstallation, hämtning av lilleman och kompis på dagis, fix för stora hjärtat och kompis inför träning med LFC-tjejerna samt hämtning av stora hjärtat och två kompisar på tidigare nämnda träning på en och samma dag. Landade fint i soffan någonstans efter tjugoett. Då var väskan packad för minitripp dagen efter.

7:29 på onsdagen startade nämligen färden mot Viken och min älskade vän Eva-Lena. Tjejdygn stod på agendan. Vi rivstartade med 1,3 mils promenad i skogarna och lunch i ett jakttorn när vinden var för stark vid sjön. Efter hemkomst till Eva-Lenas paradis stannade vi till vid badstugan för ett glas rosé innan vi svidade om till badkläder och hoppade ner i tunnan för att titta på solnedgången, prata och njuta av något ytterligare glas. Där stannade vi i två timmar.

Lunch i jakttornet

Solnedgång, Eva-Lena och rosé. Livet.

Badstugan och badet sett från håll.
Här kan man stanna.

Eva-Lena trodde det var vinet som påverkade att jag tog sovmorgon ända till tjugo över tio dagen efter, själv förklarade jag det med en mängd allt för tidiga morgnar den senaste tiden. Men jag skulle nog snart bli varse.

Vid fyrahugget landade jag hemma i soffan på torsdagen och kunde inte begripa att jag var så trött. Natten till fredag avlöste febertopparna varandra och huvudet värkte och på morgonen dagen efter återfanns de första kopporna även på min lekamen. En kilometer bort hade kopporna startat även för mitt stora hjärta på exakt samma sätt som för mig och vi hängde tillsammans i TV-soffan stora delar av fredagen.

I lördags låg jag fullständigt utslagen och funderade på om alla de där skrönorna om hur det är att få vattkoppor som vuxen stämmer. Men än är jag inte överbevisad och fortsättning följer, var så säker. Följer gör även berättelsen om vår vecka på Sunprime C-lounge i Alanya och om min linbanefärd upp till det gamla slottet.

Men för nu nöjer jag mig med att konstatera att september 2018 inte blir den första månaden jag inte bloggar alls, men såhär i efterhand blir det kanske inte den månaden jag kommer minnas med största glädje heller. När kopporna är över då öppnas en flaska champagne som jag fick av Bird och Johannes på min trettioårsdag, jag har sparat den till ett speciellt tillfälle och hade inte kopporna kommit i vägen hade den öppnats för någon dag sedan. To be continued.

Kommentarer

Mest läst: