Semesterns sista, höstens första eller dagarna som kallas livet


Bilderna av sanden mellan tårna, den iskalla ölen i motljus och den rosa flamingon guppandes i poolen byttes som genom ett trollslag ut mot bilderna på fullbokade kalendrar, autosvar som löper ut och de där bilderna från sommaren som liksom skall sammanfatta den mest fantastiska semestern någonsin.

Men nu är det över. Slut. Och ett helt år till nästa gång.

Jobbångesten lägger sig som en blöt filt över Instagram. Och jag funderar lite. Det talas ofta om hur de där perfekta, filterstinna bilderna på poolpartyn eller sommarens hurtbulleresa till Kebnekajses topp påverkar oss och ger oss prestationsångest och stresspåslag.

Personligen påverkas jag mer av dessa mellankoliska uppdateringar om summeringar och avslut. Och missförstå mig rätt. Scrollar du ner i mitt flöde så ligger jag säkert bakom ett och annat av dem de senaste åren.

Men det som var semesterns sista följs av det som är höstens första och ännu har vi nästan en hel sommarmånad kvar. En månad när vi kan njuta av lite behagligare temperaturer och det magiska ljuset som sensommarkvällen ger. En månad att vänja oss vid tidigare skymningar. En månad då vi kan börja rota fram de undangömda värmeljusen inför höstens myskvällar.

Det är inte slutet, det är bara början på något nytt.
För det är ju trots allt alla dessa dagar som kallas livet.

Kommentarer

Mest läst: