Jag har blivit en "nobody"


För exakt ett år sedan idag klev jag både på och av ett plan inom loppet av några minuter. Vi skulle åka till Malaga några dagar som avslutning på sommaren och fast jag då och även i efterhand, hävdade att det inte hade så mycket med min flygrädsla att göra utan mer om att jag inte ville åka så får jag nog nu såhär ett år senare erkänna att just flygrädslan hade ett finger med i spelet.

Så vad hände sen? I inlägget här på bloggen som berättar om hur jag gick på ett plan till Malaga och landade i Malmö skrev jag att "nu hade jag gjort det och det skulle inte hända igen". För visst hade jag även tidigare tänkt tanken att jag alltid kan hoppa av. Ända fram till flygvärdinnorna stänger dörren har möjligheten funnits och det har lugnat mig lite. Men jag har ju inte gjort verklighet av mina funderingar. Förrän den 29 augusti 2017.

Det finns de i min omgivning som har hyllat mitt beslut. Som har klappat mig på axeln och sagt att det var bra gjort att jag följde mitt hjärta. Men det fanns nog också de som tänkte att det slagit över lite. De som tänkte att jag gått för långt. De som trodde att jag aldrig mer skulle våga. Som att inte våga hoppa upp på hästen igen efter att man blivit avkastad.

Ett år senare firar jag med att ha blivit en "nobody" i Turkiet.

I söndags klev jag på planet och för första gången hade ingen i kabinen koll på att hon på 15 E behövde de titta till lite extra. För första gången log jag mot personalen som hälsade oss välkommen in i planet, jag gick inte rödgråten och hulkande förbi med panik i ögonen. För första gången rabblade jag inte mitt mantra om och om igen när motorerna varvade upp. Jag nöjde mig med att säga det en gång sedan fokuserade jag på att titta ut på omgivningarna som för dagen var ganska dramatiska med ett åskoväder söder om Arlanda.  Jag var en nobody. Jag var som vem som helst av de andra passagerna. Inte hon den flygrädda med panikångest som hyperventilerade vid minsta ristning. Jag kan utan att ljuga kalla mig helt botad från min flygrädsla.

Vare sig en försening till följd av en trasig stol som tidigare hade kunnat få mig att se det som ett tecken på att nog säkert något mer var fel på planet, eller en himmel svartare än natten att lyfta emot fick mig att känna mig det minsta rädd. Istället njöt jag av de magiska vyerna vi lyfte in i och som ni ser en skymt av på bilden här ovan.

Ett år senare har jag trotsat min flygrädsla och överbevisat många som säkert trodde att jag aldrig skulle våga, och även mig själv, och besökt både New York, Thailand, Dubai, Barcelona och nu Turkiet. I november ska jag få flyga i världens största passagerarflygplan, en Airbus 380, till Los Angeles och i december åker jag ensam till Paris några dagar för att skriva, äta croissanter och dricka rödvin.

Planerna för 2019 och 2020 års resor har redan påbörjats men är ännu i sin linda. Jag ska se resten av världen som en "nobody".

Kommentarer

  1. Jag är som du. Eller var som du var. När jag flög till Frankfurt i juni 2010 för att göra min Gastric ByPass så hyperventilerade jag, skakade och grät så att fransmannen i stolen bredvid frågade om jag skulle gå av. Men jag hade ju inget val. Syrran hade sovit hos mig kvällen innan "för att hålla handen". Men sen bestämde jag mig. Jag skall FAN I MIG INTE låta min flygrädsla hämma mig från att se saker. Så här är min reselista sen dess:

    2012-08 Kreta
    2013-09 Kreta
    2013-12 San Francisco
    2014-09 Kreta
    2014-12 Teneriffa
    2015-08 London
    2015-12 Thailand
    2016-05 London
    2016-09 Kreta
    2016-12 London
    2017-04 Oslo
    2017-07 New York
    2017-09 Thassos
    2017-12 London
    2018-07 Malta

    Alla utom Oslo med flyg. Och på lördag åker jag för femte gången till mitt älskade Kreta. Och julen i London är inbokad för tredje året i rad. Jag tror, att om man flyger mer ofta som vi båda gjort nu, så lär man sig. De senaste gångerna har jag somnat innan vi ens planat ut. Och det är just starten jag är mest rädd för. Även om alla säger att landningen är farligast. Men jag är maskiningenjör i botten och tänker att det måste vara bra mycket farligare för ett fulltankat plan att krascha än ett som har det nästan tomt på bränsle..

    Men vi flyger vidare. Eller hur? Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest läst: