Och sedan petade han upp glasögonen från nästippen



Han var 190 centimeter lång, vägde 105 kilo och hade storlek 47 i skor
och var klädd i slips till vardag som fest.
Han hade talets gåva och var både envisare och krassare än synden.
Slog den korta stubinen till blev han svart i ögonen och skrädde inte orden.

I ett reportage om honom i Hemmets veckotidning från början av 90-talet säger han:
- Min far var hästhandlare och en bra affär avslutades alltid med några rejäla supar. Jag var inte mer än sex år när jag satt på bordskanten och far sa, "Kom hit grabben så ska du få smaka"

Det var 1933 och grabben på bordskanten är min pappa.
När jag kommer till världen 44 år senare har han supit bort tre äktenskap och nästan ett helt liv.
Tio år efter att jag föds väljer han livet istället för spriten och de sista åren förblir han nykter.

Jag kan räkna de gånger han sa att han älskade mig på ena handens fingrar.
Känslor låg inte för pappa på det sättet.
I alla fall inte när det gällde att berätta om dem.
"Hörs vi inte så vet vi att allt är bra" avslutade han alltid varje samtal och varje besök med.

Men det fanns de tillfällen när hans ansikte formades till oigenkännlighet.
När käkarna spändes hårt i hopp om att hålla tårarna innanför ögonvrån. 
När näsborrarna vidgades och den lilla diskreta skakningen på huvudet lät mig förstå att tårarna jag skulle få se inte var önskade. 
Och sedan petade han upp glasögonen från nästippen och tittade ångerfullt ut genom köksfönstret. 
Ur högtalaren hördes alltid samma melodi.
Den som påminde om det han önskade att han kunde göra ogjort.




Jag har inget jag önskar jag kunde göra ogjort men ibland kommer jag på mig själv att få samma reaktion till musik, precis som pappa fick.
I bilen idag kom ganska oförberett en av de där låtarna.
Och trots att jag aldrig haft några problem att gråta offentligt så kommer jag på mig själv att spänna käken och diskret skaka på huvudet.
Precis som du pappa.

Mitt i tårarna tänker jag att du vill göra dig påmind.
Jag minns dig som om det vore igår när du satt där på andra sidan bordet
och jag visste att tårarna var på väg.
Det var trots ditt motstånd stunder jag älskade.
Stunder när du visade att även du kunde känna och ångra.

Pappa.
Nisse Karlsson finns med på min lista av de där låtarna när käkarna spänns.
En annan av de där låtarna. Och den som spelades i bilen idag är denna.
En blandning av den musik jag älskar och den som var din.

Pappa.
Jag älskar dig.
Vi hörs inte mer, men vi vet att vi har det bra.

Kommentarer

Mest läst: