Från flygrädd till flygnörd



Nedanstående texter är hämtade från de blogginlägg jag skrivit efter de resor vi gjort de senaste två åren.

Maj/Juni 2016 Rhodos
Andreas fick dras med ett psykiskt vrak de första två timmarna av resan. Starten som tidigare har varit en av de saker jag inte brytt mig så mycket om var vidrig och varje liten skakning i planet gjorde mig mer livrädd än jag trodde var möjligt.

Jan/Feb 2017 Gran Canaria
Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart.

Maj/Juni 2016 Rhodos
Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll. Rutinfasta som vi är krävs det en liten okulärbesiktning av flygplanet innan vi sätter oss ner för den obligatoriska ölen/vinet. Vid gaten hör jag plötsligt:

- Heeeej, går det bättre att flyga nu?

Orden kommer från kvinnan i ett av de få sällskap som hunnit till gaten lika tidigt som oss. Jag letar i minnet och kommer fram till att vi sågs senast vid vår resa till Rhodos förra året. Då har man banne mig gjort sig känd för att vara flygrädd när man ett år senare blir igenkänd av den anledningen.

Juli 2016 Skiathos
Trots en så lugn och orädd resa hem från Rhodos för bara några veckor sedan kände jag tidigt att jag inte hade full koll på känslorna inför denna resa och jag valde att prata med en av flygvärdinnorna innan vi lyfte. Det hjälper mig verkligen. Att få småprata lite. Vi kan egentligen skippa snacket om att det är farligare att åka bil, att piloterna också har barn hemma som de vill komma hem till och att turbulensen är som när man åker på båt på vågorna. För mig hjälper det att få veta att detta är deras jobb precis som jag har mitt. Att istället för att skriva in möten med olika leverantörer i kalendern skriver de in Sardinien, Skiathos eller kanske Los Angeles i sin.

November 2017 New York
Med bagaget incheckat och säkerhetskontrollen avklarad begav vi oss mot gaten. Ungefär halvvägs kom det stora brytet och jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag under en kort stund trodde att Eva-Lena skulle få åka till New York själv. Men - jag tog mig i kragen. På riktigt. Tog mig i kragen. Och så gick vi.

Januari/Februari 2018 Thailands
Telefonen är full med bilder på flygplansvingar. För är det något jag älskar lika mycket som jag i alla fall tidigare ogillade att flyga så är det att ta bilder på utsikten ovan molnen.

Mars 2018 Dubai
Som brukligt är fylldes telefonen med bilder som denna. [Bild på flygplansvinge]. Men tvärtemot tidigare gånger tog jag inte dessa bilder under starka panik-känslor. Peppar, peppar, men det kan vara så att jag i det närmaste är botad från min flygrädsla. Men mer om det i ett alldeles eget inlägg.

April 2018 Medelhavskryssning
Flygningen ner gick toppenfint och kändes kort med tanke på att den senaste tidens flygningar varit bra mycket längre.


Man behöver inte vara raketforskare för att se ett tydligt mönster. Och även om det vore att jinxa det big time att säga att jag är botad från min flygrädsla så vill jag nog ändå sträcka mig till att säga att jag har kommit en mycket bra bit på vägen. 

Så hur har jag gjort då för att gå från i det närmaste maniskt rädd för att flyga till snudd på flygnörd?

Vi kan väl börja med att konstatera att jag inte säkert vet exakt när min flygrädsla började. Det kom innan barnen så det var inte i samband med det. Jag tror att det var vid en resa till Mallis i juni 2008 men jag ska ändå låta det vara osagt.

Symptomen har kunnat se ut som följer:
  • Ett dygn innan själva avfärd går jag in i mitt skal och kan inte tänka på något annat än att jag skall flyga. Är ganska otrevlig och fåordig (och ja, det är ganska onormalt för att vara jag).
  • Några timmar innan börjar benen krampa och jag spänner hela kroppen konstant. 
  • Jag behöver följa rutiner. Sitta på samma restaurang, dricka samma vin och så vidare.
  • Jag blir tok-kissnödig tre sekunder efter att jag har varit på toa och springer i skytteltrafik.
  • Jag hyperventilerar och gråter i avgångshallen innan jag ska gå in och spanar efter tilltänkta flygplanskapare alternativt en mindre pålitlig pilot.
  • På väg ner mot planet måste jag ta bilder.
  • Och när motorerna drar igång och planet accelererar på startbanan rabblar jag barnens namn och hur mycket jag älskar dem och när vi ska ses igen och vad vi ska göra då.
Och så när vi ska åka nästa gång så är det samma sak igen. Vid resan till Gran Canaria var det till och med så illa att jag fick en black-out i samma sekund jag klev på planet. Jag minns att jag är i gången på väg in och nästa sak jag minns är att jag sitter på min plats och dörrarna är stängda.

Skakig och rödgråten på väg till Rhodos 2016

Ändå har jag ändå alltid bokat en ny resa, för jag vill ju uppleva nya platser och nya saker. Jag vet inte hur många som genom åren har försökt förklara att det är farligare att åka bil och piloterna har också familj där hemma som de vill komma hem till och hade det varit det minsta farligt så hade ju ingen velat bli vare sig pilot eller flygvärdinna. Och råden om diverse flygrädslokurser har haglat i parti och minut. 

Jag har inte känt att jag behöver dem. Och en av anledningarna till det är att jag faktiskt redan vet ganska mycket om hur det fungerar. Jag har istället attackerat min rädsla på andra sätt som passar mig bättre. 

Jag följer en mängd piloter och flygvärdinnor på Instagram. Att se att deras vardag, om än inte 9 till 5, består av flygningar till Kiruna, Los Angeles, Ängelholm och Bangkok när min fylls med veckoavstämningar, driftmöten och projektmöten har lugnat mig. Det är deras vardag precis som min är min. Jag kan inte förklara vad det är i detta som lugnar mig, men det normaliserar det på något sätt.

Jag har lyssnat på Flygvärdinnepodden. Två flygvärdinnor på SAS som poddade. Tyvärr gör de inte det längre men hoppet lever vidare att de kommer tillbaka. De tog upp alla möjliga olika ämnen som lugnade och gav fakta med en stor nypa humor. 

Vår fantastiska flygvärdinna på resan till Skiathos 2017

Jag har pratat med flygvärdinnor (och även piloter). Varje gång jag har gått på ett plan har jag gått fram och pratat med dem. Berättat att jag har varit rädd om det nu hade gått att missa. Fått ett namn på dem, fått höra lite om hur deras vecka ser ut och hur resan beräknas vara idag. De har alltid vetat var jag har suttit och haft extra koll. All personal jag har mött har varit fantastisk. Och det jag uppskattat mest av allt är ärlighet. Speciellt vid ett tillfälle. Och det är en av resorna jag inte nämner här ovan. Resan till Paris. Efter ett av otaliga toalettbesök tittar jag in i den bakre delen av planet och säger hej till flygvärdinnan där. Vi pratar lite och jag berättar att jag tycker att det är obehagligt, framförallt med turbulensen.
- Vet du vad, säger hon då, jag tycker heller inte att det är så himla kul med turbulens faktiskt. Men jag vill att du ska veta en sak. Oavsett vad vi tycker så är ett flygplan byggt för att klara turbulens. Det som kan vara farligt är om du inte sitter fastspänd eller som nu när jag har lite oordning här och inte allt är fastspänt. Det kan vara farligt. Men inget annat.
Jag uppskattar verkligen ärligheten. Att man inte försöker prata omkring problemet. Det gör mig trygg.

Jag har lärt mig mer om de olika flygplanstyperna för att kunna lite mer och därmed känna mig lite tryggare. 

Flightradar. Jag har nästintill ett beroende av Flightradar. Appen där du ser alla flygplan i hela världen som är upp och flyger. Och det är inte lite plan. Jag kollar alltid upp plan jag ser hemifrån och kollar var de kommer ifrån och var de är på väg. Och så är appen oumbärlig när man...




Fligtspottar! Kanske det bästa av allt. Andreas introducerade mig tidigt för flightspotting och numera är jag minst lika fast som honom. Vi är absolut inga proffs men vi gör det på vårt vis. Varsin brassestol, Andreas med kameran (som inte är någon värsting på något sätt) och jag med telefonen som fungerar som både kamera och koll på vilka plan som är i antågande via ovan nämnda app.
Det är så otroligt fascinerande att se dessa kolosser landa på så nära håll som det går att komma exempelvis på Arlanda.


Och i somras när vi var på Skiathos passade vi såklart på att kika lite på deras riktigt coola flygplats där man kommer extremt nära. Och det är väl här någonstans jag börjar närma mig lite av en flygnörd även om jag är långt ifrån de som kan varenda detalj på varenda flygplanstyp.

Men framför allt så har jag flugit. Jag har ingen aning om hur många mil det har blivit men mellan maj 2017 och april 2018 har jag flugit tur och retur till Paris, Rhodos, Skiathos, New York, Phuket, Dubai och Barcelona. Ofattbara sju resor på tolv månader. Det har inte varit en gratis terapi. Men det har absolut varit värt det.

Jag har fortsatt respekt för att flyga men jag känner mig numera lugnt och trygg. Jag är inte längre orolig för olika ljud och flera av mina "ticks" och tvångsbeteenden jag förr hade är nu helt borta. De har försvunnit utan att jag tänkt på det. Det sista jag ska jobba bort är rädslan för starten. För nu kan jag faktiskt känna en längtan efter att flyga, och den känslan tänker jag behålla.

Fly safe!

Kommentarer

  1. Vi är i samma sits. När jag flög till Frankfurt i början av juni 2010 (skulle göra min Gastric Bypass där) så hyperventilerade jag, skakade och grät, Sen dessa har jag flugit till Kreta 2012, Kreta och San Francisco 2013, Kreta och Teneriffa 2014, London och Thailand 2015, London, Kreta, London 2016, New York. Thassos (Grekland) och London 2017. I år blir det Malta, Kreta och London. Måste säga att flygrädslan avtar när man flyger "ofta",

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest läst: