106 meter minnen


Oavsett om du närmar dig Linköping söderifrån via Brokindsleden, står 18 våningar upp i Tornet, på taket till Universitetssjukhuset eller anländer hit via E4:an så syns det tydligt och går inte att missa.

Det 106 meter höga tornet i Linköpings domkyrka har verkligen kommit att representera Linköping för mig.

Jag minns fortfarande första gången jag såg det. Då kom vi körande i sakta gemak på Åtvidabergsvägen med släpet fullt av saker. Året var 2002 och jag hatade Linköping. Det representerade för mig något som tog min dåvarande pojkvän ifrån mig. Han skulle plugga här, jag skulle jobba kvar hemma i Karlskrona. Jag var inte lyckligast i världen och när slätten framträdde och avslöjade tornet i fjärran visste jag att vi närmade oss.

Sedan dess har tornet fascinerat men gjort mig illa till mods, varje gång.
Livet har tagit olika vändningar sedan dess och det som var då är inte längre. Men känslan för kyrktornet har bestått.

När jag för några veckor sedan kom körande från Norrköping efter en fin kväll med Eva-Lena tornade det upp sig efter en krök. Solnedgången, kyrktornet och slätten.

Och för första gången någonsin tittade jag på det och ett leende spreds över mina läppar.
Det är det där med att landa.
Jag landar varje dag. Landar i nya insikter. Landar i nya mål. Landar i nya konstellationer, av vänner, av familj och av arbetsgrupper.

Där och då landade jag i att 106 meter minnen numera symboliserar något positivt.

Kommentarer

Mest läst: