Tjej of the day - Jessica


- Jag har varit ute i en och en halv timme ungefär, pustar hon när hon rundat husknuten in på tomten där vi andra samlats en härligt varm tidig vårdag 2017.
- Hur långt sprang du då, undrar jag. Jag undrar egentligen bara av en enda anledning. Jag vill i mitt stilla sinne och helt för mig själv jämföra min egen lunk med hennes. För att det vore lite spännande.
- Jag har ingen aning faktiskt, jag kan nog kolla i appen, svarar hon och fortsätter, det är inte det som är det viktiga egentligen. Det viktigaste är att jag rört på mig och så är det såklart bra med så många mil i benen som möjligt.

Några veckor senare springer hon i mål efter att ha genomfört det som räknas som världens absolut svåraste maratonlopp. Det på kinesiska muren. Jag talar om Jessica, min svägerska. 

Jessica lever och andas träning. Har startat och driver nu ett gym i hemstaden Arboga, är PT, har utöver ovan nämnda lopp sprungit otaliga andra och är coach i Lofsangruppen. Men det jag verkligen beundrar hos Jessica är att hon gör det för att må bra och för att få andra att må bra. Inget hysteriskt utan sunt förnuft och välmående, det är fokus. Inget extremt utan en sund vardag och balans. Det är inspirerande för mig. 

I skrivande stund är hon tillsammans med familjen i Thailand och jag har därför inte frågat om lov men jag skulle vilja dela med mig av den text hon själv skrev ihop efter äventyret. Jag må vara lite partisk men gåshuden stannade kvar en bra stund efter att ha läst den. Och även att jag inser att jag själv aldrig skulle klara av det är det nästan så jag blir sugen på ett försök. Välkommen att inspireras du också!

Klockan 07:31 den 20 maj 2017. Starten av Great Wall marathon har precis gått och alla löpare i Wave 1 är på väg ut från startområdet på Yin Yang Square. Jag startar i Wave 2 och får gå in i fållan. Kramas med Anneli och Jenny en sista gång. Vi ses i Peking! En orkester spelar Jingle Bells (!). Solen börjar bli ordentligt varm nu. Det har pratats hela veckan om oron för värmen. Prognosen har visat 36 grader och vi fick redan på Inspection Day två dagar tidigare en försmak på hur det känns på en vindstilla mur. Med anledning av hettan har arrangörerna satt in extra vätskekontroller, förbjudit uppgradering till marathon (som annars är tillåtet för de som valt halvmara) och också tillåtit marathonlöpare att vika av för halvmara och ändå få resultat och medalj. Vi har fått stränga order av Lovisa att vi MÅSTE bära både keps och solglasögon. På tal om Lovisa så har vi matats med värdefull information under veckan, många små saker som skulle visa sig vara rent avgörande för mig. Vi har nog alla funderat både en och 100 gånger under veckan vad tusan vi gett oss in på, särskilt när vi får veta att vi kommer springa förbi de som ligger i trappor och diken, att vi säkerligen kommer behöva tillkalla medicals för andras räkning och att det är lika bra att vara beredd på att bjuda bort hälften av godis, bars, gels osv till behövande medlöpare.
Det närmar sig start för Wave 2. Jag rättar till kläder, ryggsäck, drar upp strumporna och kollar skosnörena. Allt är förberett in i minsta detalj, allt som kan tänkas behövas finns i ryggsäcken. Jag har visserligen bara sovit fyra timmar (avresa från hotellet 04:30) men ändå ätit ordentlig frukost och varit på toa (skitviktigt! 💩). Jag är redo helt enkelt. Tittar runt mig, upp mot bergen och muren. Blundar och andas. Tänker att jag om mindre än 8 timmar kommer springa in här i motsatt riktning med armarna i luften. Några andra alternativ finns inte, aldrig livet att jag har åkt hela vägen till Kina för att vika ner mig. Jag har ett mål med loppet- innan klockan 14:00 (6 h och 20 min) måste jag ha avverkat 35 km och vara tillbaka på Yin Yang Square. Klarar jag det får jag ett armband som ger mig tillträde till muren en andra gång och därmed möjlighet att fullfölja Great Wall Marathon. Jag hinner tänka på hur mycket jag saknar Johan. Vi har sprungit två marathon tillsammans. Mina enda två. Då är det han som dragit mig och jag har sagt båda gångerna att jag aldrig skulle klara det utan honom. Nu ska jag helt plötsligt ge mig ut på världens tuffaste marathon alldeles själv. Det kräver pannben. Har jag det?
Starten går. Vi har pratat mycket om starten, att hitta sitt eget tempo och inte falla in i någon annans, särskilt eftersom vi startar tillsammans med halvmaralöparna. En kilometer springer vi på platt asfalt sen kommer backen som vi åkte buss uppför på Inspection Day. 5 kilometer rakt uppför. Jag har bestämt mig redan innan att jag kommer gå och springa om vartannat för att inte ta några som helst risker att krokna för tidigt i loppet. Inser snabbt att jag känner mig stark och behöver göra en plan för att inte falla för frestelsen att bara springa på. 500 meter jogga, 250 meter gå. Så får det bli. Jag håller mig till plan och kommer upp på dryga 40 minuter. Det är här muren börjar. Solen steker. Jag tar två vattenflaskor- en tömmer jag över kepsen och en häller jag en påse resorb i. Tre påsar resorb ska jag förbruka. I vätskeblåsan på ryggen har jag en väl beprövad energidryck hemifrån, vatten finns det gott om längst banan så det behöver jag inte släpa på. Trycker i mig en nötcreme också. Det är sånt här jag måste tänka på själv nu, det är ingen annan som påminner mig. Dricka och äta, INNAN jag blir låg på energi. Var 45:e minut, det är redan bestämt. Utsikten på muren är magisk. Jag är dock glad att vi varit här på Inspection Day, dels för att jag fått möjlighet att njuta och fota, men också för att jag vet vad som väntar både fysiskt och mentalt. Idag har jag liksom fullt sjå att hålla reda på mina fötter. Stegen är ojämna, det är väldigt brant och även halt på vissa ställen. Vi har övat lite tekniker för att snabbare ta sig neråt, bland annat att använda räcket och utnyttja armstyrkan för att påfrestningarna på knälederna inte blir lika stora då. Uppför är mitt mantra: rumpaktivering! rumpaktivering! rumpaktivering! 
Jag tar mig hyfsat smidigt fram och känner mig pigg än så länge. Sträckan på muren är ca 3 km lång och därefter ska vi ner från muren längs det som kallas Goat Track, en smal, brant led med trappor och stigar. Väl nere på torget igen kommer det mentalt jobbigaste på hela banan, att veta att jag har 26 km landsvägslöpning framför mig, varav 10 km brant uppför. Här skulle min belöning vara att få lyssna på musik, men jag känner att jag vill skjuta på det och beta av några kilometer först. Joggar på och hittar ett behagligt flow! Sneglar på klockan och inser att jag har goda marginaler. 15 kilometer avverkade. Behöver inte musiken än, jag ger mig den som belöning vid 20 tänker jag. Under den här delen av loppet springer vi igenom små byar. Underbar stämning med hejarop, highfives och slängpussar från söta barn. Håller mig till plan- äter var 45:e minut och häller en flaska vatten över kepsen vid varje vätskestation. Det börjar luta uppåt och det börjar blir segt i benen. Jag börjar längta efter musiken. Jag blir omsprungen av Ida B och Daniel, det ger mig energi att träffa några i gänget! Jag är pigg i huvudet men lutningen gör att jag går ganska långa etapper här. Ser på klockan att jag avverkat 20 km på 3 h och vet att jag har gott om marginal ner till torget. Nu får jag sätta på musiken och det gör underverk rent mentalt! Har nått ett parti där jag möter löpare på väg nerför den backe som jag själv bestiger. Precis när jag satt in hörlurarna ser jag Hans i ögonvrån och hinner ropa! Han ser så pigg ut, jag funderar på om Lovisa och Agnes är före eller efter. Inte många minuter senare ser jag dem på andra sidan vägen, sliter ur hörlurarna och vinkar. Lovisa springer över vägen och kramar om mig- pepp precis i rätt ögonblick! Kämpar mig upp sista biten gåendes, sen är det en otrolig befrielse när jag vänder neråt. Är lite för kissnödig för att släppa på ordentligt och tappar fokus lite tills jag hittar en lämplig "toalett". 
Väl nere är det tuffaste över för nu och jag har fortfarande god marginal till Yin Yang square. Springer och går om vartannat till 30 km. Möter Patrik som är medtagen och energilös, går med honom en stund, erbjuder energi och försöker peppa. När jag kommer till 30 km så vet jag att jag kommer fullfölja Great Wall Marathon. Jag har gott om tid och bara 5 km kvar till armbanden! Det börjar bli svårt att äta nu, smält snickers lockar inte. Häller vatten över kepsen igen, dricker varm och sliskig energidryck ur påsen istället och överlägger med mig själv en stund. Jag kommer behöva kraft på muren, jag vill minnas den sträckan och orka lyfta blicken och ta in det jag ser. Jag går nästan hela sträckan som är kvar till torget, springer små korta sekvenser men inser att jag går snabbare. Mobiliserar mina krafter, springer in på torget med en timmes marginal till repdragning. Applåderna stärker. Vetskapen om att jag snart får armbandet stärker. Är lite nojig att missa armbandet och frågar tre personer innan det sitter på min arm och jag kan andas ut. Inser ganska snart hur klokt det var av mig att spara på krafterna. Första biten på Goat Track uppför är det vidrigaste jag gjort! Vi går på led för att det är så smalt. Ett steg i taget bara. Alla går sakta, sakta och det är alldeles tyst. Vid en avsats sitter en kvinna. Hon har slut på vatten och får min flaska. Sitter hos henne en stund tills vi inser att vi är mitt i solen och börjar förflytta oss uppför. Patrik kommer ikapp mig, vi går en bit till skuggan och vilar där. Efter en stund kommer det jag längtat efter länge- på en avsats har en kines en liten kiosk där han säljer iskall Cola! Det bjuds på Cola till höger och vänster, någon kommer nedspringande och ropar efter sjukvårdare. Det ligger en kille i trappan en bit bort. Jag sitter en stund i skuggan. Tar en bild på mitt armband och min Cola och skickar till Lovisa- ett lyckligt ögonblick och ett delmål som jag visualiserat längs banan. Tar mig vidare. Colan gör susen och jag kan pinna på ganska bra. Hör ett illvrål längre ner, en kvinna får kramp men det låter snarare som hon föder barn. Hon får snabbt hjälp och jag går vidare. Det är stiltje på muren som har höga väggar. Håller mig nära kanten och trycker in huvudet i de små fönstren, då fläktar det! Här är benen inte så stela som jag föreställt mig i förväg, men värmen tar hårt på orken! Folk sitter överallt. Are you ok? Do you need anything? Water? Salt? Snickers? Alla pratar med alla. Jag tar följe med två amerikanskor. Nu ser jag sista ordentliga stigningen, sen är jag uppe på vändplanen och har bara nedförsbacken kvar. Tittar ner på mina fötter, ett steg i taget hela vägen upp. Kom igen nu! Jag går i mitten och struntar i lufthålen den här gången. Ser en fotograf och orkar le. Äntligen uppe! På vändplanen tar jag upp mobilen och lurarna för att sätta på musik! Ser att jag fått sms från Lovisa och blir överlycklig när jag inser att de är kvar vid målet, kommer ta emot mig och att jag dessutom slipper åka buss själv till Peking i 3 timmar!!! Nu är det bara utför kvar. Springer en del men har vansinnigt mycket håll och måste gå emellanåt. Sista raksträckan känns som den aldrig ska ta slut, men så kommer kröken, speakern hörs och jag får passera in genom porten till Yin Yang square. Hör mitt namn, hör Lovisa och gänget jubla och sträcker upp händerna i luften! Får medalj runt halsen och strikta order om att fortsätta gå en stund!
Heeeelt sjukt! Jag har fullföljt världens tuffaste marathon! I nästan 7,5 timme har jag varit ute alldeles själv. 42195 meter. 5146 trappsteg. 36 grader varmt. Jag höll min plan till punkt och pricka. Jag tog det lugnt, lät inte pulsen skena iväg och gick mycket för att spara på krafterna. Jag åt och drack på utsatt tid och belönade mig med Cola, musik och nerkyld keps! Great Wall Marathon är det jobbigaste jag någonsin har gjort, men också bland det roligaste! Inte en gång hade jag en negativ tanke i huvudet eller någon fundering på att bryta eller ge upp! Jag har åtta timmar på mig och jag ska i mål, var det enda jag tänkte! Och jag grejade det- I'm a finisher!


Tack Jessica för din inspiration och för att du är du!

Fler Tjej of the day-hyllningar hittar du här.

Kommentarer

Populära inlägg