Tjej of the day - L8

L8 och jag - inte 1996 men 18 år senare.
I Karlskrona 2014

Året är 1996. Jag går på Medieprogrammet på Chapmanskolan i Karlskrona och har via skolan blivit en av några utvalda tjejer som skall få vara med på ett superspännande projekt. Kvinnor kan-mässan (vilket med tanke på inläggets tema är lite träffande) gick av stapeln i Karlskrona och det lokala produktionsbolaget Decam skulle producera lokal-TV under mässan. Vårt nyhetsmagasin döptes till TVAlice och vi hade en galet häftig vecka.

På Decam jobbade Lotta, eller Lise-Lotte som hon egentligen hette. Eller L8 som hon alltid skrev under med. Efter projektet fick jag sommarjobb på Decam och försökte göra mitt bästa för att hålla ställningarna när L8 hade semester. Direkt efter gymnasiet fick jag sedan jobb på företaget och vi blev kollegor L8 och jag. Kollegor som blev vänner.

Jag var 21 år gammal och L8 var min idol. Och ni som känner mig förstår nog varför. L8 hade den mest perfekta handstil jag någonsin sett och var ordning och reda personifierad. Dessutom hade jag aldrig någonsin träffat någon som kunde skriva så bra på datorn utan att ens titta det allra minsta på tangenterna. Jag ville bli som L8. Och fortfarande tänker jag säkert minst en gång i veckan på dig L8 när jag numera själv utan några större hinder hanterar tangenterna utan att behöva kolla på dem.

På många sätt ligger du, min vän, bakom så mycket i mitt liv som har gjort att jag är där jag är idag. Inte bara för att jag hade en fantastisk mentor mina allra första år i arbetslivet. Du var också den som tipsade min blivande chef om att anställa mig på dåvarande Sonera som gav mig den första foten in i telefonivärlden. Det var också du som hjälpte mig när jag inte hade en aning om hur jag skrev ett CV. Historien om när jag dessutom glömde att radera den frågan till dig när jag sedan skickade iväg brevet till min blivande chef glömmer jag aldrig och inte han heller.

Ditt mod har inspirerat mig. Ditt mod att våga göra det du drömmer om även när andra höjer på ögonbrynen. Som att börja plugga mitt i livet. Som att dessutom bestämma dig för att göra en del av din utbildning på andra sidan jordklotet i Australien. Som att följa ditt hjärta och välja kärleken oavsett vart det leder dig. Du har alltid inspirerat mig. Både då och nu. Du är en förebild.

I en pärm i min minneslåda finns ett utskrivet papper.
Ett digitalt vykort från dig till mig daterat den 31 mars 1999.



Jag var på väg att lämna någon och frågade dig om råd. "Våga hoppa Connie lilla, jag lovar att vara ditt gummiband" skrev du och jag hoppade.

Fler gånger efter det där hoppet har jag känt att jag har behövt hoppa igen. Då har jag tänkt på det du skrev då och du har mentalt funnits med mig i varje hopp.

Tack för att du finns L8. 

Vill du läsa de övriga hyllningarna klickar du dig vidare hit.

Kommentarer

Populära inlägg