fredag 20 oktober 2017

#metoo - på mitt sätt

Klicka på bilden för att förstora.

"Jag vet inte vad du har sett av mig men i vilket fall som helst skall du inte se det som något negativt. Jag vet att du såg när jag stod och onanerade i hallen och det var meningen att du skulle se det eftersom Du gör mig kåt."

I nedersta hyllan i en pärm under flik 19 sitter det - brevet - tillsammans med en polisanmälan och en dom. 
Brevet.
Det du ser på bilden här ovanför där också de citerade raderna är hämtade ifrån. Det som jag hittade innanför dörren i min lägenhet en oktoberdag 1994.

Jag var 16 år och skulle fylla 17. Två månader tidigare hade jag flyttat till Karlskrona. Jag hade flyttat hemifrån ett år tidigare och att nu flytta till en stad sex mil bort för att börja plugga på gymnasieprogrammet jag så hett önskade var ingen stor sak. Lägenheten jag hade hittat låg i utkanten av stan. Det var ett hyreshus med loftgångar. Jag bodde i andra dörren på tredje våningen. En mysig etta med pentry.

Men innan jag fortsätter berättelsen om den 17-åriga Cornelia studsar jag för ett ögonblick tillbaka till nutid. Det händer att jag pratar innan jag tänker. Men ibland känner jag så instinktivt att jag måste tänka ordentligt innan jag väljer att yttra mig. Och när #metoo brakade loss för några dagar behövde tankarna få mogna för att kunna formuleras på rätt sätt.

För mig var det inte självklart att skriva om detta men kanske inte av samma anledning som för många andra. För jag vill verkligen inte med min berättelse hänga ut hela det manliga släktet som skyldiga. Det är viktigt för mig att inte alla män skall känna sig påhoppade. Det är, precis som med mycket annat, en liten klick som förstör för så många andra. Det finns de män, och kvinnor för den delen, som utför gärningar som inte är okej, inte någonstans. Men det finns också så otroligt många varma, omtänksamma män, och kvinnor, som aldrig någonsin skulle kunna utföra dessa gärningar. Det finns män som utsatts för sexuellt ofredande av kvinnor. Och om vi kvinnor inte vågar berätta av rädsla att inte bli trodda borde det vara på exakt samma sätt för en man som ofredats av en kvinna. För mig handlar det inte om vilket kön det är som utför det. Det är gärningen i sig som upprör mig. Det är den jag riktar mitt #metoo emot.


Brevet hade stuckits ner i dörrens brevinkast och landat på dörrmattan och jag såg det nästan inte i dunklet när jag tassade ut för att göra morgonkaffet. Skrivet på maskin, daterat och prydligt underskrivet med både för- och efternamn. Till och med artigt tilltal med stor bokstav i Du. Men med ett budskap en sjuttonårig tjej som växt upp i den ena religiösa församlingen efter den andra knappt kunde förstå, än mindre ta in var riktat mot just mig. Och det han trodde jag hade sett hade jag inte alls uppfattat, till hans förtret möjligen.

Jag bodde i dörr nummer två i loftgången. Han bodde i dörr nummer ett. Jag skulle just fylla sjutton han hade just fyllt tjugofyra. 

Jag tvekade aldrig. Jag polisanmälde. Innan jag flyttade hann jag få ytterligare två budskap. En bild uppsatt i hans pentryfönster som ledde ut mot loftgången och som jag tvingades passera varje gång jag skulle till och från min lägenhet och några dagar senare ett par trosor inkastade på min balkong som låg precis vägg i vägg med hans.

Sju månader senare dömdes han till dagsböter för sexuellt ofredande. 

Karlskrona är inte stort och när Facebook kom många år senare hade jag hunnit glömma händelsen när hans namn en dag dök upp under "Personer du kanske känner" i mitt flöde. Med gemensamma vänner ville de sociala medierna kolla om kanske vi också kände varandra. Jo på sätt och vis. 

Jag har av nyfikenhet tittat på hans profil. Försökt analysera. Till och med funderat på att skriva en rad och fråga. Hur kunde han? Varför? 
Men vid närmare eftertanke behövs det inte. Jag polisanmälde och han fick sin dom. Kanske fick han en läxa och har aldrig gjort om det. Jag hoppas det!

Mitt #metoo vill jag tillägna alla er som inte vågar anmäla eller berätta. Var INTE rädda! Säg ifrån. Slå till. Skrik. Berätta! Du har rätten på din sida! Se detta som min virtuella dunk i ryggen och spark i baken. Tillsammans är vi starka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...