onsdag 2 augusti 2017

Om jag inte hade gått och blivit tant - eller fortsättningen på historien om S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N.


Förra veckan hade jag gjort slag i saken och bokat tid hos optiker. Jag har egentligen haft glasögon sedan jag gick i mellanstadiet men det är ganska få som har sett mig i dem. Efter de första duktiga åren har jag varit lite sämre på använda dem. Vid nattkörning har jag gärna letat upp dem men annars har det liksom funkat bra utan och jag har sett bättre än de flesta. För några år sedan beställde jag terminalglas, det är en förmån vi har via jobbet och med den stora mängd skärmtid jag förärats med i mitt arbete så kändes det smart.

I slutet av maj var jag på utbildning i Stockholm, jag satte på mig mina vanliga glasögon för att kunna se presentationen och höll nästan på att trilla av stolen av yrsel och illamående. Jag var mitt i rivstarten av den senaste attacken av hälsoångest och ni kanske själv kan tänka er vilka diagnoser som dök upp i min hjärna. Sagt och gjort, jag bokade in en tid hos optikern.

Det hör till saken att jag aldrig haft något större synfel. Lite närsynt och lite brytningsfel. När jag någon gång i tjugoårsåldern fick för mig att jag skulle testa linser (mest för att jag hade drabbats av en period av lite fåfänga och såg möjligheten att kanske kunna beställa färgade linser om jag skall vara helt ärlig) så berättade optikern att min syn var så bra att jag på ena ögat bara skulle behöva en "fusklins" helt utan styrka.

Sen slutade hela den historien med att jag inte vågade peta mig själv i ögonen och inte höll på att få ut dem och allt blev hemskt pinsamt men kontentan var att min syn faktiskt inte varit så dålig.

Döm om min förvåning när den bistra tanten (a.k.a. optikern) på Smarteyes läxade upp mig för att jag inte kollat min syn på fem år, puffade luft i mina ögon för att kolla trycket och eventuell förekomst av grå starr (för det gör man i min ålder!) och upprepade ordet ålderssyn minst åtta gånger.

Därefter talade hon vänligt men bestämt om att synen på långt håll förbättrats, brytningsfelet bestod och att synen på nära håll försämrats med fem (!) steg. Sen toppade hon med information om att det nu, lite tidigare än för det flesta, var dags för progressiva glas.

Mitt liv passerade nästan revy och framför mig såg jag min mammas brungula megaglasögon á la 70-tal. Livet passerade revy ytterligare en gång när jag fick höra priset på hela härligheten. 5000 svenska kronor.


Det var därmed inte tal om att klicka på köpknappen när jag i morse fick mail från Anine Bing att S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N, minns ni dem, åter fanns i lager. Sånt kan man inte unna sig när man gått och blivit tant ser ni.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...