söndag 13 augusti 2017

Jag är stark - så låt mig vara svag



En bekant till mig, vi kan kalla henne Therese, har de senaste månaderna gått igenom helvetet på jorden. Hennes man drabbades för en tid sedan av cancer som inte gick att bota och för några månader sedan tog han sitt sista andetag i sin älskades famn.

Det är ett inlägg på Therese Facebook som berör mig.

Vi känner inte varandra så väl, Therese och jag. Men av det lilla jag har lärt känna henne är hon styrkan personifierad. Rak och tydlig. Alltid med ett leende på läpparna. Lojal. Noggrann. Och medan jag dyker in på jobbet vid sjutiden och tackar gud för torr-schampo har hon varit igång sedan sex och då i en frisyr och en make up jag inte skulle kunna åstadkomma om jag så fick en hel helg på mig.

Genom hela sjukdomen stod hon tätt vid sin makes sida. Peppade och stöttade och lät sina egna känslor vänta. Tids nog skulle det få ta sin tid, det visste de båda. Och hon nyttjade varje sekund och varje minut de hade kvar. Jobbade så länge det kändes rätt och fanns sedan på heltid på plats när dagarna rann mot sitt slut. Hon skrev av sig i en egen blogg för att hjälpa andra och styrde med järnhand för att ge sin make de bästa förutsättningar som gick att få.

Med en genuin och vacker ärlighet har Therese, efter makens bortgång, både på bloggen och andra sociala medier, delat med sig av sitt sorgearbete. Delat med sig av det svåra. De dagarna det är som värst och dagarna då det är lite bättre. Delat med sig av det där som inte är så vanligt att vi visar upp på sociala medier, ärligheten, som kan vara så skrämmande.

För några dagar sedan skrev Therese såhär:

"Jag träffade en väninna igår som berättade att hon blev väldigt orolig över mig när hon läser mina uppdateringar här. En sak vill jag att ni ska veta, INGEN behöver vara orolig över mig..."

Inlägget har fått många kommentarer och många av dem påtalar hur stark Therese alltid har varit och peppar henne. Hon kommer snart att vara stark igen. I ett svar på en av kommentarerna skriver Therese:

"Jag är stark....men jag önskar jag bara kunde få vara svag & sårbar"

Jag funderar lite på de där orden. Känner igen mig. Jag är också en person som alltid uppfattats som stark. Som folk har oroat sig över om jag varit svag. Ju starkare du är, desto svårare är det att se dig svag. Nästan skrämmande. Varför är det så?

För mig är det den ultimata styrkan att våga visa sig svag. Våga visa sig sårbar och våga vara ärlig och berätta. Det är styrka!

onsdag 2 augusti 2017

Om jag inte hade gått och blivit tant - eller fortsättningen på historien om S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N.


Förra veckan hade jag gjort slag i saken och bokat tid hos optiker. Jag har egentligen haft glasögon sedan jag gick i mellanstadiet men det är ganska få som har sett mig i dem. Efter de första duktiga åren har jag varit lite sämre på använda dem. Vid nattkörning har jag gärna letat upp dem men annars har det liksom funkat bra utan och jag har sett bättre än de flesta. För några år sedan beställde jag terminalglas, det är en förmån vi har via jobbet och med den stora mängd skärmtid jag förärats med i mitt arbete så kändes det smart.

I slutet av maj var jag på utbildning i Stockholm, jag satte på mig mina vanliga glasögon för att kunna se presentationen och höll nästan på att trilla av stolen av yrsel och illamående. Jag var mitt i rivstarten av den senaste attacken av hälsoångest och ni kanske själv kan tänka er vilka diagnoser som dök upp i min hjärna. Sagt och gjort, jag bokade in en tid hos optikern.

Det hör till saken att jag aldrig haft något större synfel. Lite närsynt och lite brytningsfel. När jag någon gång i tjugoårsåldern fick för mig att jag skulle testa linser (mest för att jag hade drabbats av en period av lite fåfänga och såg möjligheten att kanske kunna beställa färgade linser om jag skall vara helt ärlig) så berättade optikern att min syn var så bra att jag på ena ögat bara skulle behöva en "fusklins" helt utan styrka.

Sen slutade hela den historien med att jag inte vågade peta mig själv i ögonen och inte höll på att få ut dem och allt blev hemskt pinsamt men kontentan var att min syn faktiskt inte varit så dålig.

Döm om min förvåning när den bistra tanten (a.k.a. optikern) på Smarteyes läxade upp mig för att jag inte kollat min syn på fem år, puffade luft i mina ögon för att kolla trycket och eventuell förekomst av grå starr (för det gör man i min ålder!) och upprepade ordet ålderssyn minst åtta gånger.

Därefter talade hon vänligt men bestämt om att synen på långt håll förbättrats, brytningsfelet bestod och att synen på nära håll försämrats med fem (!) steg. Sen toppade hon med information om att det nu, lite tidigare än för det flesta, var dags för progressiva glas.

Mitt liv passerade nästan revy och framför mig såg jag min mammas brungula megaglasögon á la 70-tal. Livet passerade revy ytterligare en gång när jag fick höra priset på hela härligheten. 5000 svenska kronor.


Det var därmed inte tal om att klicka på köpknappen när jag i morse fick mail från Anine Bing att S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N, minns ni dem, åter fanns i lager. Sånt kan man inte unna sig när man gått och blivit tant ser ni.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...