onsdag 30 augusti 2017

Om när det inte blev som det var tänkt - eller när vi bytte aga mot mö


Ser ni min uppdatering på Facebook här ovanför? Har ni gillat den, kanske kommenterat? Inte? Ha inget dåligt samvete för det. Det var inte många som hann göra det.

Inlägget ni ser här ovanför la jag upp ca 6:25 i går morse. Trettio minuter senare hade jag hunnit gå både på OCH av planet som skulle ta oss till Malaga.

Igår gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag gick av planet som skulle ta oss till semestern och stod sedan gråtande kvar och såg det lyfta. Jag grät av lättnad att jag inte satt på planet, av lättnad att jag hade vågat följa mitt hjärta, av ledsamhet att jag avbröt våra planer och vår semester och att stackars Andreas får följa med på mina galenskaper och inte heller han kom i väg på semester. Men mest av allt grät jag av glädje att jag fortfarande var hemma. För denna gången var det där skon klämde. Jag ville vara hemma. Jag ville inte åka någonstans. Och jag är medveten om att det är grymt otacksamt att tänka så när jag skulle haft möjligheten att spendera några dagar på spanska sydkusten. När jag vet att Andreas hade uppskattat det mycket. När jag såklart borde ha känt det innan vi bokade hela resan. Men då kändes det inte så. NU kändes det så.

Jag hade haft känslan några dagar och kvällen innan berättade jag lite lätt om dem för min kära sambo. Jag ville verkligen inte åka. Ändå sov jag två timmar, klev upp mitt i natten och åkte hela vägen till Arlanda. På parkeringen kom den första avgörande ångesten men jag tog mig igenom den och vi hoppade på bussen in till terminalen. Checkade in och gick genom säkerhetskontrollen, drack ett glas vin och boardade och där kom nästa ångestattack. I gången på väg ner mot planet. Jag kände hur hela kroppen skrek att jag inte ville åka. Jag VILLE verkligen inte. Inte alls samma känsla som annars. Inte rädslan för att flyga på samma sätt. Bara en stark känsla av att vilja vara kvar hemma. Ändå gick jag gråtande in i planet, satte mig på min plats och tog på mig bältet.

När jag såg att de sista passagerarna var på väg in i planet bestämde jag mig. Jag kunde inte göra det. Jag reste mig - meddelade hulkande till flygvärdinnan att jag inte kunde åka med. Han försökte såklart övertala mig att åka med och försökte erbjuda mig ett litet samtal med piloterna. Men förgäves. Det är redan gjort. Det var inte där skon klämde.

Några minuter senare lyfte planet mot Malaga utan oss.
Så - ångrar jag mig?
Ja, visst borde jag ha åkt. Och visst hade jag gärna velat vara på Gibraltar i solen idag.
Så - ångrar jag mig?
Nej - innerst inne i mitt hjärta finns det bara en del av mig som är lite ledsen och det är den att det även påverkade någon annans semester. Jag vill såklart inte förstöra min kära sambos semester. Men för egen del var detta det rätta.

Nu har det hänt och det kommer inte att hända igen. Det vet jag med säkerhet. Nu har jag gjort detta! Nästa gång är det jag som följer med flygplanet till planerad destination.

Så - vad gjorde vi istället?
Vi bytte aga mot mö.
Malaga mot Mal.
En stund senare satt vi i bilen på väg. 90 mil avverkade vi igår och landade i Malmö vid femtiden.

Och när allt kommer omkring blev det inte en så dålig avslutning på dagen ändå, 25 våningar upp med ett glas bubbel.


söndag 27 augusti 2017

Utan dubbelhaka på simskolan

Undertecknad, med baddräkt. Långt från simskolan.
Utan dubbelhaka. För sisådär en 34 år sen...

- Upp med hakan och titta upp i taket för att hålla raklinje.

Vi är på simskola, första tillfället för terminen och mitt stora hjärta har börjat i djupa delen av bassängen. Vid sidan om bassängen sitter undertecknad och tittar på.
Imponeras och gläds. Med hakan upp i taket och inte en dubbelhaka så långt ögat kan nå.

Jag kämpar lika mycket som V. Ungefär som när man bromsar fast man sitter på passagerarplats.
Bästa dubbelhakedödaren ever.

söndag 13 augusti 2017

Jag är stark - så låt mig vara svag



En bekant till mig, vi kan kalla henne Therese, har de senaste månaderna gått igenom helvetet på jorden. Hennes man drabbades för en tid sedan av cancer som inte gick att bota och för några månader sedan tog han sitt sista andetag i sin älskades famn.

Det är ett inlägg på Therese Facebook som berör mig.

Vi känner inte varandra så väl, Therese och jag. Men av det lilla jag har lärt känna henne är hon styrkan personifierad. Rak och tydlig. Alltid med ett leende på läpparna. Lojal. Noggrann. Och medan jag dyker in på jobbet vid sjutiden och tackar gud för torr-schampo har hon varit igång sedan sex och då i en frisyr och en make up jag inte skulle kunna åstadkomma om jag så fick en hel helg på mig.

Genom hela sjukdomen stod hon tätt vid sin makes sida. Peppade och stöttade och lät sina egna känslor vänta. Tids nog skulle det få ta sin tid, det visste de båda. Och hon nyttjade varje sekund och varje minut de hade kvar. Jobbade så länge det kändes rätt och fanns sedan på heltid på plats när dagarna rann mot sitt slut. Hon skrev av sig i en egen blogg för att hjälpa andra och styrde med järnhand för att ge sin make de bästa förutsättningar som gick att få.

Med en genuin och vacker ärlighet har Therese, efter makens bortgång, både på bloggen och andra sociala medier, delat med sig av sitt sorgearbete. Delat med sig av det svåra. De dagarna det är som värst och dagarna då det är lite bättre. Delat med sig av det där som inte är så vanligt att vi visar upp på sociala medier, ärligheten, som kan vara så skrämmande.

För några dagar sedan skrev Therese såhär:

"Jag träffade en väninna igår som berättade att hon blev väldigt orolig över mig när hon läser mina uppdateringar här. En sak vill jag att ni ska veta, INGEN behöver vara orolig över mig..."

Inlägget har fått många kommentarer och många av dem påtalar hur stark Therese alltid har varit och peppar henne. Hon kommer snart att vara stark igen. I ett svar på en av kommentarerna skriver Therese:

"Jag är stark....men jag önskar jag bara kunde få vara svag & sårbar"

Jag funderar lite på de där orden. Känner igen mig. Jag är också en person som alltid uppfattats som stark. Som folk har oroat sig över om jag varit svag. Ju starkare du är, desto svårare är det att se dig svag. Nästan skrämmande. Varför är det så?

För mig är det den ultimata styrkan att våga visa sig svag. Våga visa sig sårbar och våga vara ärlig och berätta. Det är styrka!

onsdag 2 augusti 2017

Om jag inte hade gått och blivit tant - eller fortsättningen på historien om S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N.


Förra veckan hade jag gjort slag i saken och bokat tid hos optiker. Jag har egentligen haft glasögon sedan jag gick i mellanstadiet men det är ganska få som har sett mig i dem. Efter de första duktiga åren har jag varit lite sämre på använda dem. Vid nattkörning har jag gärna letat upp dem men annars har det liksom funkat bra utan och jag har sett bättre än de flesta. För några år sedan beställde jag terminalglas, det är en förmån vi har via jobbet och med den stora mängd skärmtid jag förärats med i mitt arbete så kändes det smart.

I slutet av maj var jag på utbildning i Stockholm, jag satte på mig mina vanliga glasögon för att kunna se presentationen och höll nästan på att trilla av stolen av yrsel och illamående. Jag var mitt i rivstarten av den senaste attacken av hälsoångest och ni kanske själv kan tänka er vilka diagnoser som dök upp i min hjärna. Sagt och gjort, jag bokade in en tid hos optikern.

Det hör till saken att jag aldrig haft något större synfel. Lite närsynt och lite brytningsfel. När jag någon gång i tjugoårsåldern fick för mig att jag skulle testa linser (mest för att jag hade drabbats av en period av lite fåfänga och såg möjligheten att kanske kunna beställa färgade linser om jag skall vara helt ärlig) så berättade optikern att min syn var så bra att jag på ena ögat bara skulle behöva en "fusklins" helt utan styrka.

Sen slutade hela den historien med att jag inte vågade peta mig själv i ögonen och inte höll på att få ut dem och allt blev hemskt pinsamt men kontentan var att min syn faktiskt inte varit så dålig.

Döm om min förvåning när den bistra tanten (a.k.a. optikern) på Smarteyes läxade upp mig för att jag inte kollat min syn på fem år, puffade luft i mina ögon för att kolla trycket och eventuell förekomst av grå starr (för det gör man i min ålder!) och upprepade ordet ålderssyn minst åtta gånger.

Därefter talade hon vänligt men bestämt om att synen på långt håll förbättrats, brytningsfelet bestod och att synen på nära håll försämrats med fem (!) steg. Sen toppade hon med information om att det nu, lite tidigare än för det flesta, var dags för progressiva glas.

Mitt liv passerade nästan revy och framför mig såg jag min mammas brungula megaglasögon á la 70-tal. Livet passerade revy ytterligare en gång när jag fick höra priset på hela härligheten. 5000 svenska kronor.


Det var därmed inte tal om att klicka på köpknappen när jag i morse fick mail från Anine Bing att S.O.L.G.L.A.S.Ö.G.O.N.E.N, minns ni dem, åter fanns i lager. Sånt kan man inte unna sig när man gått och blivit tant ser ni.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...