måndag 24 juli 2017

Om när jag kände för en spontan hjulning


Gårdagen och den gångna helgen kan komma att bli ihågkommen som några av de bästa dagarna på mycket länge. För att illustrera det närmare kan jag bara informera om att jag när jag satt i bilen hem från Arboga fick den spontana känslan av att vilja springa ut på gräsmattan och hjula.

Nu hör det till sak att jag aldrig, läs ALDRIG, har kunnat hjula. Inte ens när alla, läs ALLA, mina klasskompisar visade upp den ena kavalkaden efter den andra med hjulningar i gräset på skolgården, inte ens då kunde jag prestera ens den minsta lilla hjulning. Men så igår fick jag en spontan känsla av att vilja hjula runt gräsmattan.

Jag behöver nog inte förtydliga att ens ett försök till hjulning hade fått a) mina grannar att få sig ett rejält skratt b) ambulansen att behöva föra mig till närmaste akutmottagning. Men i detta fallet känner jag att det ändå är känslan som räknas. Och känslan var glädje och det mina vänner har inte varit den vanligaste känslan de senaste månaderna. Och när jag trodde att det inte kunde bli bättre så blev det just det. Gånger två.

Nåväl. Den gångna helgen var det vi skulle prata om och dagarna, timmarna och minuterna som tog mig till den där hjulningskänslan.

Vi lämnade Linköping i fredags eftermiddag efter jobb och hann upp till Arboga för ett glas bubbel i kvällssolen och hemleverans av kebab innan jag var så trött att jag slöt mina blå. Kanske var det ett idogt kämpande med sömnen eller något annat som gjorde att jag på lördagsmorgonen för första gången på mycket mycket länge vaknade med en härlig känsla av livsglädje. Lördagen spenderades sedan med försenad födelsedagsshopping till och med Andreas systerson i Västerås och tillhörande IKEA-lunch innan vi avverkade 5,2 kilometer promenix i spåret som förberedelse för kvällens middag hos Andreas syster Jessica.

Det blev Instagramvänlig middag och härlig häng på deras nya altan som är ungefär lika stor som halva vårt hus.

Och för att få till en såhär bra Instagrambild...

Gör man ungefär såhär...


Som vanligt en toppenkväll hemma hos "the Dahlin-family" men vid 22-tiden var det dags för fröken undertecknad att återigen ge upp och ge sömnen en chans till. Det resulterade i ännu ett härligt uppvaknande full av energi på söndagsmorgonen. Vi tog en promenad på en mil i alldeles fantastiska omgivningar som den nedan och den som kan ses i början av detta inlägg.


Två och en halv timme senare landade vi för lunch hemma hos svärmor och när klockan slog halv fyra satte vi oss i bilen tillbaka till Linköping. Och det var ungefär där min känsla av att vilja hjula slog till.

Efter inhandling av nytt grillgaller, då planen var att grilla, styrdes kosan mot den lokala matvaruaffären och när även maten var inhandlad kom samtalet som talade om att mitt stora hjärta som var nyss hemkommen från Västergötland gärna skulle vilja träffa sin andra mamma om hon hade möjlighet. Och vem säger nej till det? Några timmars härligt mys med barnen senare och under tiden där kom SMS:et från min älskade vän Fia som jag inte sett sedan i februari. En spontantripp norrut för dem och de hade landat för en hotellnatt i Linköping och undrade om vi hade tid att ses. Självklart. Grillningen sköts ett dygn framåt och istället drog vi in till stan för lite käk på Mörners. Och som grädde på moset fick jag under kvällen veta att min fina systersondotter ska bli mamma. Det innebär inte bara att Tuna blir mamma, det innebär att min kära systerson blir morfar, min syster blir gammelfarmor och själv blir jag gammelfarmors syster. Man känner sig verkligen purung.

För en som på senare tid kämpat mot det tunga sinnet, kämpat för att klara det spontana och avvika från planeringen och kämpat för att känna glädjen  i vardagen är detta ett genombrott. För gemene man känns det säkert som en självklarhet. Men för mig är det tacksamhet rakt igenom. Tacksamhet till livet som återigen ger mig det lilla extra. Som en hjulning, även om det bara är i sinnet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...