lördag 10 juni 2017

Sunprime Miramare beach - Rhodos 2017


Det är på dagen ett år sedan jag med ett leende på läpparna skrev ned vartenda ord och summerade vår första vistelse på Sunprime Miramare beach på Rhodos. Och nu har jag haft förmånen att få vara tillbaka på mitt absoluta favorithotell i världen. Favorithotell hittills ska jag väl tillägga, jag hoppas få uppleva så många fler och kanske hitta ett nytt favorithotell. Förra årets vistelse här var en berg- och dalbana, det ska erkännas. Allt ifrån förlovning till information om att en av mina allra närmaste var försvunnen. Men i det stora hela och det jag minns är sju dagar i paradiset och det var precis dit jag kände att jag återkom när vi i förra söndagen steg in genom dörrarna och blickade ut över lagunerna, restaurangen, Egeiska havet och Turkiets berg i horisonten.

Vi trivdes fantastiskt bra i vår bungalow 1016 förra året och hade satt in lite extra resurser för att få bo i samma hus och visst löste sig det. Och inte bara det. På spegeln fanns en fin hälsning skriven. "Welcome back Mr Brogren. #MiramareTeam". Det är inte svårt att känna sig lite extra välkommen då. Vi är ganska flitiga resenärer med Ving. Detta är vår fjärde resa på ett år och åtta månader och innan detta året är slut kommer det att bli minst en till och trots att Ving inte har något bonusprogram så visar det sig lite att vi åker med dem ofta. Denna gången väntade en fin presentförpackning från Rituals och en hälsning på oss som tack för att vi valt att åka med dem igen. Det uppskattas. Vi är fantastiskt nöjda Ving-resenärer.

Men vi gör väl som brukligt och börjar historien lite tidigare än så. Även denna gång hade vi en morgonflight och valde precis som när vi åkte till Gran Canaria i januari att åka från Linköping till Arlanda på natten. Innan avresa hade vi spenderat några hysteriskt mysiga lediga dagar med de små. Högsommarväder, pool, kompishäng, några timmar där vi flydde den värsta solen på ett nästintill tomt Leos lekland, födelsedag för A med tillhörande pannkakstårta och så trerättersmiddag tillsammans allihop hos J när vi lämnade de små. Sedan var det dags att åka hem och packa inför avfärd bara sex timmar senare. Kryddade dessa timmar med ett litet driftstopp i telefonin på jobbet också - ganska bra tajming faktiskt. Det tog tankarna ifrån saknaden efter härliga dagar med de små hjärtana.

Kvart över två på natten lämnade vi Linkan och åkte mot Arlanda och till skillnad från minusgraderna i januari mötte solen upp på Parkering Beta. Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll. I säkerhetskontrollen stötte vi på ett bekant ansikte och efter lite småprat kom vi fram till att frun i sällskapet varit på Miramare samma tid som oss förra året. Detta året hade hon bytt kvinnligt sällskap i form av flera generationer mot den äkta maken och där kan vi också snacka om sammanträffande. Men det tillhör en annan historia. Denna resan kommer nog ändå att minnas som "världen-är-bra-liten-resan". Jag återkommer till det.

Rutinfasta som vi är krävs det en liten okulärbesiktning av flygplanet innan vi sätter oss ner för den obligatoriska ölen/vinet. Vid gaten hör jag plötsligt:

- Heeeej, går det bättre att flyga nu?

Orden kommer från kvinnan i ett av de få sällskap som hunnit till gaten lika tidigt som oss. Jag letar i minnet och kommer fram till att vi sågs senast vid vår resa till Rhodos förra året. Då har man banne mig gjort sig känd för att vara flygrädd när man ett år senare blir igenkänd av den anledningen. Men kanske har det medvetet täta flygandet ändå gett resultatet jag önskat för rädslan hade då fortfarande inte gett sig till känna. Vi hann boarda och sitta och invänta vår slot-tid en bra stund och vi hann till och med en bit upp i luften innan paniken slog till. För en mycket kort stund några tusen meter upp i luften önskade jag mig långt därifrån, men sen gick det över. Jag är fortfarande uppmärksam på varje liten rörelse i flygplanskroppen och jag har svårt att fokusera på något annat än kartan med flightrutten och alla fakta om höjd, fart och ankomsttid. Men det går bättre och bättre. Och jo då. Vi landade även denna gång säkert.

Rhodos flygplats hade inte förbättrat sig nämnvärt sedan förra året och efter att ha stått närmare en halvtimme i en trång varm ankomsthall och stirrat upp på den skärm som skulle förkunna var vårt bagage skulle anlända kom det till slut fram en kvinna ur personalen och informerade om att bagaget från Stockholm kom på band två. Här snackar vi analogt.

Efter ankomst till vår bungalow och lunch i poolbaren tog jag den obligatoriska powernapen medan Andreas i alla fall försökte kolla på Formel1 från Monaco. Powernapen blev till slut ganska lång och jag vaknade upp lagom till middag.


Förra året valde vi bort all-inclusive och kände oss mycket nöjda med det. Dels ansåg vi att det var lite väl dyrt, ca 8000 kr, och dels var vi sugna på att testa på annat utanför hotellet. Nu visade det sig att vi inte åt på annat ställe än hotellet mer än en gång under förra årets vistelse. Och då vi var mycket nöjda med maten på hotellet och man inför årets resa hade sänkt priset till drygt 5000 kr valde vi i år all-inclusive och vi är inte besvikna. Frukost- och lunchbuffé är av generell karaktär och har alltid några nyttigare alternativ att välja på, mycket grönsaker. Middagsbufférna har olika teman såsom, medelhav, italienskt, mexikanskt, barbeque, asiatiskt och så grekiskt såklart. Det mest anmärkningsvärda här är väl att jag  tyckte att den italienska var den absolut godaste och inte den grekiska. Men fri tillgång till fetaost borde vara en mänsklig rättighet, det är något jag kan konstatera efter en veckas bufféer här. Fetaost till frukost, lunch och middag. Och så ett glas bubbel lite nu som då, det får man inte glömma.

En annan sak som såg lite annorlunda ut detta året mot förra är motionsmängden. Andreas var vansinnigt duktig och gymmade alla dagar utom en. Gymmet är litet men välplanerat och välutrustat och mycket fräscht samt svalt. Så även jag har sökt mig dit ett par gånger. Fast för att svalka av mig då. Inte för att gymma. Jag har dock också rört på mig men inte lika mycket. En femkilometerspromenad en morgon samt ett yogapass presterade jag. Det är ungefär 200 procent mer än vad jag tidigare presterat så jag känner mig nöjd. Och med tanke på att hotellområdet är utspritt på en yta som ger att man vid promenad till poolen och poolrestaurangen går 1,4 km enkel väg så får man sina dagliga steg på köpet när en iskaffe lockar på eftermiddagskvisten.Och om inte det räcker så kan man ta sig en utflykt till Rhodos stad.


Detta året tog vi oss också i kragen och besökte just Rhodos stad och la mest tid på de gamla delarna. Rhodos old Town har anor från långt före Kristus och bjuder på magnifika byggnader, urgulliga gränder, turistfällor likväl som genuina små pärlor. Ett besök här rekommenderas varmt. Bussarna går varje kvart precis utanför Miramare och på bussen är det kontanter som gäller. Sedan färdas du de 20 minutrarna in till Rhodos stad i alldeles för hög hastighet på en fullproppad buss och plötsligt får man uppleva varför det är så mycket farligare att färdas på vägen än i luften. Men det var det värt. På hemresen valde vi taxi som kostar 10 euro. Dubbelt så dyrt alltså men helt klart värt vartenda öre.

Efter två lite molniga dagar kom så solen fram med full kraft på onsdagen. Den spenderades således i solstolen i horisontellt läge tillsammans med Camilla Läckberg, eller i alla fall tillsammans med hennes tredje bok Stenhuggaren. Det är bara att erkänna för mig själv att läser det gör jag på semestern. Hur jag än försöker så kommer jag inte till ro för läsning på hemmaplan. Isprinsessan plöjde jag på Mallis, Predikanten delade jag upp på Rhodos och Gran Canaria och nu blev det Stenhuggaren på Rhodos i år. Olycksfågeln är påbörjad men läses troligen inte klart förrän på Skiathos.

iPhonens fotoalbum vittnar sedan om lata dagar med solstolshäng, skuggpauser och ljudbok för det är inte så mycket förevigat dessa dagar. Inte mer än försök till selfies och groupies när solkrämen duschats bort och vi förpassade oss från vårt lilla favorithus till hotellets middagsrestaurang med världens bästa utsikt.


Och det är väl bara att erkänna att jag är en såndär som gillar att saker är som de alltid har varit. Det var liksom lite härligt att komma tillbaka och känna igen de allra flesta i personalen, veta var allt låg och till och med titta ut genom det lilla fönstret och få se samma grannar som förra året i huset bredvid, Susanne och Lasse. Vi småpratade en hel del förra året och Susanne var en klippa som kom och talade sansat och lugnande med mig när jag var som mest ledsen över de tråkiga nyheterna. Så när jag fick se dem på uteplatsen efter min lilla powernap den första dagen skuttade jag högt och sprang fort ut och anföll dem i ren glädje. Nästa år är det möjligt att ingen av oss spenderar sista veckan i maj just där, kanske blir det en reunion 2019?

Och på tal om det där med att världen är liten. Andra kvällen när vi avnjöt middagen drogs vår uppmärksamhet mot ett av de två större sällskap som också bodde på området och som var där i syfte att träna. Lite småbittert spanade jag in dem och kände mig sådär svenskt avundsjuk. Sällskapet var från Norge berättade Andreas som stött på dem tidigare under dagen och jag svepte vidare med blicken tills jag fastnade på den siste personen i sällskapet vid kortsidan på långbordet. Var det inte... Pelle? Om det inte var Pelle var det då vansinnigt likt. Jag spanade lite till och när det var dags att ta om från buffén stötte vi på varandra och jag var bara tvungen att ge mig till känna, fortfarande lite osäker på om det verkligen kunde vara Pelle som befann sig där på Rhodos med en träningsresa från Norge, jag gick fram och sa:

- Ursäkta, hej. Jag undrar bara...

- Hej hej, säger personen i fråga och sen, nämen va i???

Jo men visst var det Pelle.

Pelle och jag började jobba ihop på det som då hette InGroup här i Linköping. Året var 2003. Tillsammans med Jocke teamade vi på flera olika projekt, bland annat det som skulle sälja inpräglade namn i golvplattorna i Cloetta center (numera SAAB Arena). Och jag glömmer aldrig hur både Pelle och Jocke knappt kunde genomföra några egna samtal eftersom de skrattade sig halvt fördärvade över min avsaknad av R och ett visst utbyte mot J i Cloetta center. Pelle fick en speciell plats i mitt hjärta, vi hade så vansinnigt kul ihop. Vi skildes åt en tid senare när vi båda slutade på vår gemensamma arbetsplats och stötte av en slump ihop med varandra hösten 2005 när vi båda utan att ha en aning om det hade flyttat och börjat plugga på Högskolan i Halmstad. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt och det var så härligt om än väldigt otippat att stöta ihop 250 mil hemifrån.


Och till alla mina norska vänner och läsare kan jag varmt rekommendera att ni bokar in er på nästa Träningsresa med Pelle och Oskar

Allt som allt blev det som vanligt en alldeles alldeles underbar vecka på Sunprime Miramare på Rhodos. Och även om det inte blir i slutet på maj nästa år så är jag övertygad om att vi kommer att komma tillbaka.

På grund av lite problem i planeringen för Ving och Thomas Cook blev vår hemresa försenad ganska många timmar denna gång, något vi dock fick veta tidigt och kunde planera för. Klockan närmade sig halv två på natten till måndag innan vi boardade vår Airbus330 mot Arlanda. Med på planet var var "min" flygvärdinna från förra året, Pernilla, som var en sån hjälte och hjälpte mig ur paniken. Kanske var det därför som denna resa inte över huvud taget berörde mig. Jag sov mig igenom den mesta tiden och visst kände jag att det skakade en hel del under vissa delar men jag kände mig helt lugnt och trygg med att det skulle gå alldeles utmärkt. Vi landade i ösregn och tio grader och hemma i Linköping väntade sedan två små godingar på presenter och kramar. Tack Rhodos, Sunprime Miramare, Ving och Thomas Cook för en härlig vecka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...