måndag 26 juni 2017

När en prestationsprinsessa ska knäcka ägg


Ibland går saker upp för en när man minst anar det. Fakta som kanske funnits i bakhuvudet en tid eller hela livet, eller kanske något som du aldrig någonsin tänkt på förr. Jag tror att det händer just när det passar som allra bäst. Kanske är man just då redo att tag i det som behövs eller kanske bjuder livet på en lite mer lämplig period för förändring.

Ordet prestationsprinsessa förekommer ganska ofta i olika sammanhang och ska väl på något sätt sammanfatta oss tjejer/flickor/kvinnor med höga krav på oss själva som har svårt att säga nej och som hela tiden strävar efter att göra bättre och bättre och bättre ifrån oss. För vissa tar det en ände med förskräckelse andra kan gå genom ett helt liv utan att må så speciellt dåligt av detta.

Själv är jag nog ett mellanting. I perioder av mitt liv har jag påverkats mer negativt och kroppen har sagt ifrån både psykiskt och fysiskt. I andra perioder har prestationsprinsessan i mig stått för ganska lyckade resultat och en glädje och energi som påverkat mitt liv positivt. Utan den lilla stressen och nerven tycker jag mig inte prestera på topp. Jag älskar mitt jobb och identifierar mig ofta med det. Mitt jobb är jag. Jag är mitt jobb. Det faktumet kan ibland få mig att känna skuld om jag inte jobbar eller känna att jag inte gör något vettigt om jag inte jobbar. Det är en känsla som gått upp för mig de senaste månaderna och som jag lovat mig själv att analysera vidare och förändra under 2017.

För några kvällar sedan skulle jag laga till en omelett till kvällsmat, jag och Andreas står bredvid varandra i köket när jag tar fram äggpaketet och knäcker tre ägg i en bunke. Han tittar till och säger:
-Vad bra du är på att knäcka ägg.
Hur menar du frågade jag och fick till svar att han tyckte det såg så enkelt ut när jag gjorde det, han brukade alltid lyckas få skal i när han knäckte ägg.

Jag tänkte inte mer på det men så för någon dag sedan skulle jag steka ägg till en lunchmacka. Jag tar ut äggen och börjar knäcka dem på stekpannekanten när jag plötsligt minns Andreas ord. Prestationsprinsessan i mig slår på alla varningssignaler som finns och som om det är en förbannelse som vilar över mig börjar äggen jag knäcker spricka fel och skalbitarna trillar ner i pannan.
Det mina vänner är den där oberäkneliga hjärnan igen som spelar mig ett spratt.

Dagens betraktelse. Over and out!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...