måndag 22 maj 2017

Om Stockholm med extra bonus


"Jag är i Stockholm, ser att du också är det, har du något planerat, annars kanske vi kan ses ikväll?"
Ett litet knappt hörbart jubel slapp ifrån mig när jag läste sms:et som dök upp i min lur mitt under dagens utbildning. Bästaste Lina var också i Hufvudstaden och vad kunde passa bättre än en dejt som vi annars har sådana utmaningar att klämma in i kalendern på hemmaplan.


Vi ratade fotbollsderby, Idolaudition, Vårruset och firande av hockeyhjältar och möttes upp på den plats som symboliserar hemska våldsdåd men också mängder av kärlek. Sedan tog vi bakgatorna för att slippa undan allt ståhej med siktet på Kungsbron och en gemensam favorit. Vapiano.


Två glas rött och en hjärtformad pizza senare (vi charmade pizzabagaren som lovade lägga lite extra kärlek på våra pizzor och det gjorde han bokstavligt talat) hade vi avhandlat de senaste veckornas upp och nedgångar och livets stora frågor. Nu är jag tillbaka på hotellet och somnar nog ovaggad efter en dag med LoU på schemat och bästa avslutningen som tänkas kunde.

söndag 21 maj 2017

Serverhall vs Arlanda 0-1

Klockan hade precis slagit 04:40 i morse när min kära sambo försiktigt petade på mig och meddelade att han skulle åka till US för att kolla en kylanläggning i en serverhall. En del av hans arbete innebär att han vissa veckor i månaden har så kallad beredskap och kan behöva rycka ut på denna typ av ärenden. Nu är jag så nyfiken till naturen att min direkta fråga blev: ska jag följa med? Och det tackade han inte nej till, så några minuter senare satte vi oss båda ganska sömndruckna i bilen och begav oss mot vårt kära universitetssjukhus här i Linköping. Ingen större fara på taket skulle det visa sig och vi åkte hemåt inom en timme men vi konstaterade ganska raskt att om en vecka från då sitter vi med största sannolikhet med varsin öl i handen och väntar på att få boarda planet till Rhodos för en veckas semester på det som blivit ett av mina favorithotell, Sunprime Miramare Beach. Och ska man jämföra så vinner nog en tidig uppstigning och avfärd mot Arlanda mot en tidig uppstigning och avfärd mot serverhall.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Innan klockan slagit tio var huset städat och vi kunde slå oss ner för en liten "pre-lunch" innan avfärd mot Danebo utanför Valdemarsvik och min älskade vän och numera före detta kollega Eva-Lena. I dryga fem år fick jag äran att arbeta mycket tajt med denna härliga personlighet. Principfast, orädd, omtänksam och alldeles alldeles fantastisk är ord som jag tänker på när jag tänker på Eva-Lena. Vi har rest på konferenser ihop och avnjutit ett och annat (stort) glas rött. Hon har hängt med i all turbulens de senare åren och stöttat och peppat. Och hon har tipsat om både de bästa och jobbigaste ställena av caminon som jag hoppas få gå och som hon redan har gått - alla de 80 milen.

Idag tog vi bilen och lämnade av två av de avskedsgåvor hon fick vid avtackningen i torsdags, som var för stora för att ta med på pendeln. Jag har varit på väg att besöka Eva-Lena tidigare men av olika anledningar har det inte blivit så. Men idag var det dags - och vilket paradis. Långt utöver de förväntningar som redan var satta efter alla berättelser jag fått mig till livs. Livskvalité ända ut i fingerspetsarna.

På altanen i solskenet
Rogivande vyer och omgivningar
Och så hemmagjord LCHF-paj i husbilen innan hemfärd.

Tack och åter tack för titten Eva-Lena och Kenneth. Vi kommer tillbaka fortare än kvickt.
Nu väntar en intensiv vecka. Stockholm och utbildning i dagarna två innan det bär av hemåt igen och en dag på kontoret. Sedan väntar två lediga dagar med de små innan det är helg och födelsedagsfirande. Och sen mina vänner - då blir det total avkoppling på Rhodos.

söndag 14 maj 2017

Kan vi prata om detta med #bullemedbulle

Den senare delen av högstadiet och närmare bestämt andra delen av nian är inte en period jag minns med några ljusa minnen. I september i nian flyttade vi från Hässleholm i norra Skåne till ett litet samhälle utanför Asarum i Blekinge. Totalt sett blev det inte den bästa flytten jag varit med om men en sak minns jag som om det var igår och jag minns det med förtjusning.

Jag hade inte gått många dagar i min nya klass innan jag blev medsläpad till ett litet konditori som låg alldeles i närheten av Stenbackaskolan. Om jag ska försöka mig på att dra mig till minnes vad det hette så kan det ha hetat Floréns, har jag rätt då? Där blev jag instruerad att handla en så kallad "Specialare". Helt enkelt en fralla och en Mums mums. Skär frallan i två delar, lägg Mums mumsen i mitten. Tryck ner överdelen och "mosa" Mums mumsen. Et voliá, du har din alldeles egen Specialare. Var och varannan dag stack vi dit på lunchen och köpte Specialare. Och det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på delikatessen. 
Sedan flyttade jag vill Karlskrona och stoppade undan det där minnet av Specialaren till minnesbanken och där har det legat sedan dess fram till för en tid sedan när Isabel Boltenstern i en blogg eller vlogg tog upp ämnet igen men då under epitetet Bullemedbulle och med Mums mumsen utbytt till en chokladboll á la Delicatoboll. 

Det var nästan så jag fick en liten tår i ögat. Under alla dessa år och alla dessa flyttar som skett sedan jag flyttade från Asarum har jag vid minsta lilla hint om Specialare mötts av ett höjt ögonbryn och skeptisism. Och så plötsligt finns det någon mer som jag. Och vet ni vad? Är inte Instagram och hashtags helt fantastiskt, för det finns fler. Igår, av en händelse, fick jag i flödet upp en bild på en Specialare eller snarare kanske en Bullemedbulle med just #bullemedbulle och döm om min förvåning när jag klickade mig vidare på den hashtagen och det visar sig att det finns mängder av oss. Mängder av människor som känner till begreppet och tycker att det är en alldeles lysande idé att mosa en mums mums eller en delicatoboll i en fralla. Halleluja! Vi kanske skulle starta en sekt?

onsdag 10 maj 2017

Det är dags att summera Paris

 
Från en ändå relativt skön fåtölj på flygplatsen är det så dags att summera några dagar i Paris. Och hur görs det bättre än med en bild på stadens stolthet och signum - Eiffeltornet. Att jag har våndats för om jag skulle göra ett försök att ta mig upp i detta torn är ingen överdrift. Och nu blev det så att det enda foto ni får se är fotot på Eiffeltornet. Inte fotot från Eiffeltornet. Jag borde kanske ha insett det redan när jag mådde lite dåligt av att sitta på andra våningen i dubbeldäckaren som tog oss dit. Men envis som jag är stod jag ändå länge och väl under tornet och betraktade trapporna och funderade på om jag skulle ge det en chans. Men med tanke på att bara åsynen fick det att tåras i ögonen och det kändes väldigt ovärdigt att behöva vända och gå ner där alla andra går upp bestämde jag mig till slut för att låta det va. Och när allt kommer omkring så har jag i efterhand analyserat och kommit fram till att jag nog snarare är en person som vill titta på sevärdheterna än i eller inifrån. Och vi tittade på mer. 
 
 
Vi vandrade längs Seine och njöt, fotograferade broar och söta oaser för avkoppling. Bland annat restaurangen nedan, helt uppbyggd av pallar. Ingen dum idé.
 
 
 
 
Vi tog vara på möjligheten att låta barnasinnet leva och vi studerade ännu fler sevärdheter från utsidan. Nedan Triumfbågen.
 
 
Men mysigast av allt var nog våra promenader långt ifrån alla de där sevärdheterna. De där gångerna vi vek av på en bakgata och hittade små pärlor. Hade jag haft mer tid är det detta jag hade gjort mer av. Promenerat, stannat till, tagit något att dricka, insupit omgivningen, lyssnat på det underbara språket och reflekterat över vardagen i Paris. Jag älskar att bara spana in de förbipasserande eller de vid bordet bredvid och försöka gissa vem de är, vad de gör och varför de är på just samma plats som mig just då.
 
 
Sista kvällen i Paris tog vi med oss hämtmat och hejjade på Robin Bengtsson via svtplay. Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att lyckas hålla mig vaken hela tävlingen. Men nu klarade ju sig Robin bra ändå tack och lov.

 
 
Idag har vi spenderat stora delar av dagen på Charles de Gaulle. Och nej, ingen annan hade väl gjort det. De allra flesta hade säkert sugit ut de sista timmarna av Paris i någon park med picknick medan vi gladeligen istället vistas på en av Europas största flygplatser och flightspottar. Jag har nog till och med tappat räkningen på alla Airbus 380 jag sett idag och det är inte fy skam. Nu ska jag köpa med mig en present hem till Lilleman, till det stora hjärtat har jag presenten redan inhandlad och sen dröjer det en liten stund till innan vi boardar och beger oss hemåt kalla Sverige.
Men Paris, jag tror bestämt jag kommer tillbaka.


 
 

tisdag 9 maj 2017

Drömmen om Paris

Året är troligen 1988 eller 1989 och hemma i flickrummet i Vinslöv sitter jag uppkrupen i fåtöljen med en bok i handen. Jag går i femman eller sexan och har fastnat för några av de mindre kände böckerna skrivna av Enid Blyton, hon som skrev "Fem-böckerna". Böckerna om tvillingarna O´Sullivan. Pat och Isabelle ska börja på internatskolan St Clare med tydliga influenser av Frankrike och med hårt drillande i det franska språket av den fruktade Mamselle. Där och då förälskade jag mig totalt i det franska språket och allt som hade med Frankrike att göra. Det ledde såsmåningom till att det inte fanns några alternativ för mig när jag började sjunde klass, mitt andra språk var givet - franska. Ändå är det nu första gången jag besöker detta land jag förälskade mig i för (hur är det möjligt) snart trettio år sedan.

Vi tänkte oss kanske att möta våren i Paris istället var det 10 grader och duggregn som mötte oss när vi landade på Charles de Gaulle i förrgår förmiddags. Men vad gör det? Vi som är vana att kliva utanför flygplatsen, haffa första bästa reseledare och bli hänvisade till rätt transferbuss tog oss nästintill utan minsta missöde från CDG via Gare de Nord till Bastillen där vi hyr en ljuvlig och unik liten lägenhet via Airbnb. Resan med tåget in till de centrala delarna av Paris från flygplatsen var ingen direkt upplevelse och jag började bli lite smått orolig över att bli besviken. Men nej då. Kliv bara upp från Metron vid Place de la Bastille och du är mitt i det franskaste franska. Med ett kanske lite för stort och fånigt leende på läpparna tog jag mig sedan mot Rue de la Rouqette ett stenkast bort och vår lilla lya. En sagolik liten studio utan någon som helst logik men med massor av charm. Inte lämplig för barn står det i annonsen och det kan jag skriva under på. Mängder med nivåskillnader och mer eller mindre säkra trappanordningar och en "wishing-well" mitt i lägenheten. Här trivs vi mycket bra ett par dagar.

Ingången till vårt lilla boende.
Boendet hittar man på en bakgård vilket ger ett mycket
lugnt och harmoniskt läge trots att det är mitt i smeten. 
Kök och sällskapsyta med massor av sittplats men
minus för inte så sköna stolar. På en av dem sitter jag
och skriver just nu.
En glimt av alla nivåskillnader. För att komma ner hit till köket tar du tre
trappsteg. Trappan uppe till höger i bild leder upp till sovrummet.
Och i mitten av bilden här syns stegen ner till "whising-wellen".
Och så master bedroom och badrum på övre plan.
Efter att vi installerat oss begav vi oss direkt ut på Paris gator för att insupa känslan av Frankrike såhär en valdag. Vi lyckades verkligen tajma in några händelserika dagar för vår vistelse. Men utöver "flasharna" från Aftonbladet märktes det inte mycket av trots att vi verkligen var mitt i händelsernas centrum. Medan vi tog en kaffe på Starbucks kom info från de svenska medierna att Louvren (Macrons högkvarter) utrymts. Vi satt 650 meter därifrån och märkte ingenting. Vi tog ändå vårt förnuft till fånga och undvek folksamlingar. Det närmaste vi kom var nog när vi tog en tur förbi Notre Dame. Där märktes den ökade bevakningen av med både militär och polis utrustade med automatvapen.

Notre Dame
Utanför Notre Dame och den ökade säkerheten märks av.
I övrigt har vi medvetet väntat med fler sevärdheter till tisdag när vädret ska bli lite bättre och därmed ge lite mer fotovänlighet. Svårt att undvika är ändå Eiffeltornet. Det där landmärket som kom att bli synonymt med min längtan hit för en himlans massa år sedan. Och när vi strosade längs med Seine och tittade till Pont des Arts och vänder oss om och där liksom står det. En bra bit bort men alldeles alldeles på riktigt. Då gick det upp för mig att jag faktiskt är i Paris. Och vad Paris under ganska många år betytt. Nu är jag äntligen här. Och nu ska vi ut och titta på alla sevärdheter som går att finna i denna stad.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...