torsdag 9 februari 2017

Om Parneviks och kärlek

Parneviks. Parneviks Parneviks. Jag vet inte hur det kom sig att jag började titta på programmet. Men jag tittade en gång och sedan var jag fast. Jag plöjde de avsnitt som redan varit och längtade ihjäl mig till nästa vecka. Härliga dialoger, udda och intressanta människor. Lyx i överflöd. Sånt man bara kan drömma om. I kombination med helylle som man undrar om det är på riktigt. Och så Mia. Underbara Mia. Som man verkligen undrar om hon är på riktigt.

I två säsonger har jag skrattat och njutit. Ikväll hade jag sparat det första avsnittet på den tredje (och sista?!) säsongen som uppladdning inför en härlig födelsedagshelg i Stockholm. Vi dukade upp plockmat och hällde upp varsitt glas rött och välkomnade Marko, Börje och Pia till Casa Mia.

Det jag nu kommer att skriva kommer säkert flera av er ta för givet. Gör inte det! Det jag tar med mig från detta avsnitt har inte att göra med en tokig finne eller en hockeylegend. Det berör en helt vanlig 19-årig tjej som gjort slut med sin pojkvän och hennes föräldrar som stöttar. Inte mer "fancy" än så. Men som jag önskar att jag var den där tjejen när jag var nitton. Jag önskar inte att jag hade ett hus i Florida, jag önskar inte att min pappa var golfproffs och tjänade miljoner. Jag önskar att min mamma och min pappa hade gett mig den omsorg, det engagemang och den kärlek som Pennys föräldrar ger. Det ovillkorliga stödet och den självklara närvaron!

Mitt i programmet visas en scen där Mia och Jesper fått ett samtal från Penny som gjort slut med sin pojkvän sedan tre år tillbaka. Det låter inte så känslosamt eller djupt kanske och det är svårt att förklara men det som händer framkallar spontana tårar hos mig. Det är så långt ifrån min egen verklighet jag någonsin kan komma. Det är så fint men inte alls en verklighet för alla. Mia och Jesper - I wanna be like you. Om ni inte redan vet det så är ni unika och fantastiska. Den innerliga kärlek ni ger. Det genuina stöd och den omtanke som flödar ifrån er till era barn (och många andra!). Så som ni sluter upp i enad trupp när något hänt. Måhända fick jag aldrig uppleva det själv i min barndom, snarare den fullständiga motsatsen. Men må jag bara kunna prestera ens hälften av det ni gör i engagemang för mina barn så kommer jag att vara den stoltaste mamman i världen.
Kärlek! Och tack för att ni är ni och för att ni delar med er!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...