söndag 26 februari 2017

Fiatid är den bästa tiden

Det var drygt ett och ett halvt år sedan sist vi sågs. Jag och min soulmate, min "syster", min partner-in-crime, min bästa Fia. Ofattbara ett och ett halvt år. En tid i livet när vi båda haft anledning att fokusera på annat. Men så i fredags var det dags. Vi möttes upp på halva vägen. Eller tja, nästan halva vägen. Hon bor i Helsingborg och jag i Linköping, så att säga att Jönköping är halva vägen är kanske att ta i och att jag drog vinstlotten men för att inte "behöva" spendera dygnet på motell i typ Markaryd så bestämde vi oss för att Jönköping var grejen. Att hitta ett humant pris på tåg till Jönköping var inte det enklaste så tre byten och fyra tåg senare (eller egentligen tre då ett av tågen var samma som det jag satt på innan men de promt skulle ha ut oss på perrongen i fem minuter innan vi fick gå in igen) var jag på plats i staden vid Vättern.
Jag hann precis checka in, lägga bubblet på kylning och göra mig lite hemmastadd innan Fia också var på plats. Och sen följde förutom några få timmars sömn 20 timmars prat i kvadrat och uppdatering på livet. Av en slump hittade jag ett hotell som jag föreslog för Fia och vi ångrade oss inte. Clarion Collection Hotell Victoria. Centralt och bra hittas denna lilla oas i en byggnad med anor från 1800-talets slut. Ett supermysigt och hemtrevligt hotell med världens bästa personal.
I priset för superiour-rum ingick även evening meal så när bubblet var inmundigat traskade vi ner i hotellets härliga ljusgård. Där stod buffén uppdukad. Pulled pork, ugnsbakade rotgrönsaker, pita- och tacobröd, såser, grönsaker och dessert bestående av kaffepannacotta och ostbricka. Riktigt gott och mycket prisvärt. Det enda vi behövde komplettera med var vinet och till och med det serverades på ett exemplariskt vis. Eller vad säger ni om Rasmus förslag på stort glas rött.
Klockan var över tolv när tanterna på bilden som inleder detta inlägg kröp till korset och tog hissen upp till rum 311 för att sova en stund. En ganska liten stund innan det var dags för frukost kl 07:00 - pip. Pigga och fräscha som små nyponrosor chockade vi receptionisten, samma som sett oss lulla upp för att sova strax efter midnatt, med att vara först av alla vid frukosten. Efter sju koppar kaffe, kopiösa mängder supergod äggröra och en ny bekantskap i form av solrosgroddar tog vi oss en liten  powernap innan det var dags att checka ut och möta upp Andreas för lunch på mycket trevliga O´learys. Två flugor i en smäll så att säga. Fia fick träffa Andreas för första gången och jag slapp fyra tåg, tre byten och sju svåra år.
Nu får det inte ta ett och ett halvt år igen innan vi försöker oss på att få till en anständig groupie med varierat resultat. Älskade vän, du betyder så mycket för mig.

måndag 20 februari 2017

Rivstart 2017 - resultat v 5 & 6


Bara att par veckor kvar av Rivstart 2017! Livet kommer emellan och förra veckan presenterades inte något resultat. Istället kommer två på en gång. Här:

Deltagare - Mål - Resultat hittills/senaste veckan
Cornelia - 4 kg - 0,6 kg
Anna R - 5 kg - 3,4 kg
Jessica - 3 kg -  2,7 kg
Yvonne -  Tre gympass i veckan, ett litet dagligt hemmapass - ?
Ingeli - 6 kg - 1,8 kg
Kia - 5 kg - 0,9 kg
Sandra N - 4 kg - 5,6 kg
Heidi A - 4 kg - 4,1 kg
Anna J - Träna på gym två gånger i veckan - 2 gympass
Alva - Fyra promenader och tre yogapass i veckan - ?
Anna F - 5 kg samt 70 000 steg i veckan och inget godis och fikabröd 9/1-5/2 - ?
Karin M - En daglig yogastund - En bra vecka helt enkelt :-)
Heidi W - 3 kg - 1,3 kg
Nathalie S - 8 kg - 1,1 kg
Kathrin J - Minst 12000 steg/dag samt tre rejält svettiga träningspass i veckan - ?

Totalt har vi som väger oss tappat 22 kilo på dessa sex veckor. Och de som inte har viktmål har skapat flera goda vanor och hållt i. Grymt jobbat allihop!

söndag 19 februari 2017

Om de senaste tio åren och en dag...

Grattis på 10-årsdagen bloggen.
Och tack för att DU läser.
Massor av kärlek och rosa till dig.
Tre städer. Fyra flyttar, eller egentligen sex flyttar om man ska vara petig. Tre jobb, varav en TV-karriär som nog troligtvis inte ens blivit av utan bloggen. En utbildning. Ett giftermål och en skilsmässa. Två små juveler, lilla V och lille B. En massa Rivstarter. Viktnedgångar och viktuppgångar. Omvälvande insikter och livshändelser. Artiklar om hypokondri och vikthets. Två sjukhusvistelser och en divertikeldiagnos. Ett nytt namn såväl på bloggen som i verkliga livet. Betraktelser, om varför jag bloggar, om skilsmässor, om hur jag hamnade här, om utmattningssyndrom och Isabell Boltenstern, om att få frugan på köpet och om att känna sig oövervinnerlig som kvinna, mitt första och enda inlägg i den feministiska debatten. Återblickar på inte mindre än sju av dessa tio. Möten med nya människor. Anna, Benita och så en helt annan Anna. Min tvillingsjäl som jag aldrig hade mött om det inte varit för bloggen. Resor till Mallis, Österrike, Turkiet, Kreta, Rhodos och Gran Canaria och så en hel massa tuffande på vägarna här hemma i Sverige. Men också drömmen om en helt annan resa. En vandring. Och så plötsligt, en ny riktning i livet. En kärlek som kom så plötsligt att det inte kunde vara annat rätt. Och en förlovning.

Ändå är allt detta bara ett litet axplock av det som hänt sedan den där dagen i februari för tio år sedan när jag satte mig ner och skrev de första orden i det som skulle bli det första inlägget i bloggen som följt mig och mitt liv sedan dess. Då var jag 29 skulle bli 30, nu är jag 39 och ska bli 40. Undrar just om jag när jag är 49 på väg att bli 50 firar mitt tjugoårsjubileum av bloggen?

Jag hade stora planer för mitt inlägg på bloggens tioårsdag. Det var igår. Och inget inlägg blev det. Det är ju lite det som är min blogg och mitt bloggande. Inget tvång. Då är det inte längre roligt. Istället för att skriva inlägg höll jag på att somna sittandes i soffan framför mello tillsammans med mitt stora hjärta och Andreas. Och på bloggens tio-år-och-en-dag-dag vill jag istället tacka dig för att du vill läsa det jag vill förmedla. Du är så välkommen att hänga med i tio år till. Minst.

måndag 13 februari 2017

Ni fantastiska som engagerar er


Jag gick in i 2017 med planen att göra livet #litemerarosa. Jag berättade mer om det här på bloggen redan i årets första inlägg. Temat har följt med mig både till Facebook och på Instagram och jag har lyckats få till ganska mycket rosa redan, vill ni veta vad så kan ni söka på hashtagen #litemerarosa. Men vet ni vad som glädjer mig ännu mer? Jo det är ni andra som också engagerar er. Ni som skickar över små meddelanden om saker som fått er att tänka på mitt tema, ni som tipsar om rosa saker, ni som bidrar till mitt rosa och ni som också använder taggen för saker som gör ert liv #litemerarosa - DET är ännu häftigare och gör mitt liv mycket mera rosa. Tack! Från hjärtat tack! Fortsätt gärna så kan vi bidra till att flera människors liv blir #litemerarosa.


Susanne tipsar om en rosa sida på Fejjan

Denna har jag redan visat, en inofficiell rosa variant på
mitt jobbs logo, tack B 💗

När dagens tema i
Snapchat passar lite
extra bra och Lina
kämpar med att lära mig
Snapchat.

Och när Sandra passar på att
använda #litemerarosa
till sitt eget fredagsfika.
Eller när Mia sänder över en bild som
fick henne att tänka på mig.

Tack alla - det värmer så otroligt!

söndag 12 februari 2017

Allt annat än rosa

OK - lite rosa i alla fall...
Nä nu behövs det lite motvikt.
Motvikt till det rosa.
Det behövs vardag och verklighet.
Och hur det är egentligen ibland.
Som idag.
När jag vaknade upp med ett uppsvullet och inflammerat vänsteröga och begynnande förkylning.
Och inte bara det - utan även PMS.

Ja ni kan säkert själva räkna ut resten. Den kvinnliga läsekretsen vänder säkert huvudet lite på sned och avger en medkännande liten suck medan de eventuella manliga läsarna jag har med skräck drar sig till minnes en sambo, flickvän, mamma eller syster som ibland vaknade en morgon och plötsligt var förvandlad till ett monster.

I morse försökte jag med allt. Försökte ta kontroll på känslorna. Drack inte bara en utan två koppar kaffe ur favoritmuggen innan jag ens funderade på att kliva ur sängen och när inte det hjälpte satte jag på mig lurarna och försökte lyssna på uppiggande musik för att komma i ett annat mood.
Sedan gav jag upp. Klev ur sängen. Retade mig på allt ifrån att sambon glömt att ta med de använda strumporna som låg bredvid min säng i den nyss igångsatta tvätten till att blommorna fortfarande inte verkar vattna sig själva. Skakade morgonshaken sönder och samman för att få ur mig lite av min frustration och bestämde mig sedan för att skriva ner hela skiten. Här. För att visa på att det finns en vardag. Som är allt annat än rosa. Men imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis utan PMS, eller vad säger du Andreas? Over and out.

lördag 11 februari 2017

Födelsedagshelg i hufvudstaden


I 39-årspresent fick jag av min kära sambo och min älskade vän Johanna ett besök på Cirkus i Stockholm och inte till vilken föreställning som helst utan till The phantom of the opera med min favorit-Peter. Han som jag å det bestämdaste hävdade att jag skulle gifta mig med ända tills han en olycksalig dag i april 2004 kom ut som lagd åt andra hållet en sen kväll med Luuk. Vänner och bekanta hade i ur och skur påpekat det uppenbara som såklart även jag förstod men så länge han inte kommit ut så fanns chansen vidhöll jag. Hade Facebook funnits den där kvällen hade jag troligen haft lika många meddelanden på min tidslinje om Peters avslöjande som jag nu får varje år på min födelsedag. Engagemanget var överväldigande. SMS, samtal och personer i min närmaste omgivning som alla på ett eller annat sätt informerade om den stora nyheten och att ett giftermål därmed var omöjligt. Nåväl. Jag fick gå vidare i livet.



Igår morse hämtade vi upp Johanna och begav oss mot Stockholm. Startade med ett besök på Mall of Scandinavia innan vi drog vidare in till stan och basecamp för vistelsen. Ännu en gång föll valet på Scandic Park. Min avkoppling. Centralt men ändå lite vid sidan av. Lite bubbel på rummet innan piff och middag på Vapiano. Och sedan testade vi Uber. Ett vansinnigt smidigt sätt att boka transport. Taxi - släng dig i väggen!

Att ta en selfie - älskade vän!

Bästa valet! Chevrepizza - perfekt för mig
som inte är förtjust i tomatsås...

Förevigade på Vapiano 💗

Under föreställningen får man inte filma eller fota och hur man än skulle försöka skulle det vara rejält bortslösad kraft att ge sig på att föreviga det. Det upplevs bäst live och herregud vad bra det var! Tårar, skratt och gåshud avlöste varandra i en magisk föreställning. Mentalt utpumpade landade vi på hotellet igen strax innan midnatt och avrundade med ett glas vin i hotellbaren där vi stötte på fler Linköpingsbor. Världen är bra liten!

En god natts sömn senare laddade vi upp med gofrukost innan vi drog med oss Johanna ut till Arlanda för lite flightspotting. Vi var ju liksom tvungna att inviga henne i detta intresse och i min terapi och trots att det var lite kallt så tror jag hon gillade det - lite i alla fall.

Nu har vi just landat hemma och laddar upp för deltävling två i mello men innan det måste jag få visa er onyttigheterna jag hittade på Circle K i Järna när vi stannade för kaffe.

Cruffins! Croissant och muffins i ett!
Kan ju inte bli fel!
Tusen tusen tack Andreas och Johanna för världens bästa födelsedagspresent. Nu får jag vila upp mig en vecka innan jag är mig själv igen.

torsdag 9 februari 2017

Om Parneviks och kärlek

Parneviks. Parneviks Parneviks. Jag vet inte hur det kom sig att jag började titta på programmet. Men jag tittade en gång och sedan var jag fast. Jag plöjde de avsnitt som redan varit och längtade ihjäl mig till nästa vecka. Härliga dialoger, udda och intressanta människor. Lyx i överflöd. Sånt man bara kan drömma om. I kombination med helylle som man undrar om det är på riktigt. Och så Mia. Underbara Mia. Som man verkligen undrar om hon är på riktigt.

I två säsonger har jag skrattat och njutit. Ikväll hade jag sparat det första avsnittet på den tredje (och sista?!) säsongen som uppladdning inför en härlig födelsedagshelg i Stockholm. Vi dukade upp plockmat och hällde upp varsitt glas rött och välkomnade Marko, Börje och Pia till Casa Mia.

Det jag nu kommer att skriva kommer säkert flera av er ta för givet. Gör inte det! Det jag tar med mig från detta avsnitt har inte att göra med en tokig finne eller en hockeylegend. Det berör en helt vanlig 19-årig tjej som gjort slut med sin pojkvän och hennes föräldrar som stöttar. Inte mer "fancy" än så. Men som jag önskar att jag var den där tjejen när jag var nitton. Jag önskar inte att jag hade ett hus i Florida, jag önskar inte att min pappa var golfproffs och tjänade miljoner. Jag önskar att min mamma och min pappa hade gett mig den omsorg, det engagemang och den kärlek som Pennys föräldrar ger. Det ovillkorliga stödet och den självklara närvaron!

Mitt i programmet visas en scen där Mia och Jesper fått ett samtal från Penny som gjort slut med sin pojkvän sedan tre år tillbaka. Det låter inte så känslosamt eller djupt kanske och det är svårt att förklara men det som händer framkallar spontana tårar hos mig. Det är så långt ifrån min egen verklighet jag någonsin kan komma. Det är så fint men inte alls en verklighet för alla. Mia och Jesper - I wanna be like you. Om ni inte redan vet det så är ni unika och fantastiska. Den innerliga kärlek ni ger. Det genuina stöd och den omtanke som flödar ifrån er till era barn (och många andra!). Så som ni sluter upp i enad trupp när något hänt. Måhända fick jag aldrig uppleva det själv i min barndom, snarare den fullständiga motsatsen. Men må jag bara kunna prestera ens hälften av det ni gör i engagemang för mina barn så kommer jag att vara den stoltaste mamman i världen.
Kärlek! Och tack för att ni är ni och för att ni delar med er!


tisdag 7 februari 2017

Rivstart 2017 - resultat vecka 4


Det är halvtid i Rivstart 2017! Och såhär ser resultatet ut hittills.

Deltagare - Mål - Resultat hittills/senaste veckan
Cornelia - 4 kg - 0,6 kg
Anna R - 5 kg - 2,8 kg
Jessica - 3 kg -  2,4 kg
Yvonne -  Tre gympass i veckan, ett litet dagligt hemmapass - ?
Ingeli - 6 kg - 1,8 kg
Kia - 5 kg - 0,9 kg
Sandra N - 4 kg - 5,6 kg
Heidi A - 4 kg - 4,2 kg
Anna J - Träna på gym två gånger i veckan - 2 gympass
Alva - Fyra promenader och tre yogapass i veckan - Fem promenader och tre yogapass
Anna F - 5 kg samt 70 000 steg i veckan och inget godis och fikabröd 9/1-5/2 - ?
Karin M - En daglig yogastund - ?
Heidi W - 3 kg - 1,3 kg
Nathalie S - 8 kg - 1,1 kg
Kathrin J - Minst 12000 steg/dag samt tre rejält svettiga träningspass i veckan - ?

Totalt har vi som väger oss tappat 20,7 kilo på dessa första fyra veckor. Och de som inte har viktmål har skapat flera goda vanor och hållt i. Grymt jobbat allihop!

måndag 6 februari 2017

Lycka är...

Lycka är legobygge ackompanjerat
av lite mellomusik i högtalarna

Lycka är också en vän och kollega som gjort en egen
helt inofficiell variant av företagets logo i rosa
att ha som bakgrundsbild på den annars lite trista
jobbtelefonen!


Det är lycka en helt vanlig måndag i februari!

söndag 5 februari 2017

Kärlekens år

Först var det ingen, sen var det inte heller någon och efter det ingen alls. Ingen som tänkte gifta sig och bjuda mig alltså.

Otaliga bröllop har jag serverat på under mitt liv men väldigt få har jag varit på som gäst. De som jag har varit på har varit heeeelt fantastiska, det måste jag säga. Men när jag analyserar min vänkrets så verkar de inte speciellt giftassugna, eller så gör de som jag själv gjorde (så jag ska inte skälla för mycket) gifter sig i hemlighet.

Men så nu - NU har det hänt. Under 2017 ska jag få äran att gå på inte mindre än två vigslar. Och än är det inte för sent för fler nära och kära att bestämma sig för att slå till! Varmt välkomna med en inbjudan i så fall. Jag älskar bröllop! 2017 blir definitivt kärlekens år.

Nu återstår bara den svåraste frågan av dem alla. Vad jag ska ha på mig?! Men jag har en plan. Till den första vigseln tänker jag ta hjälp av bruden i den andra vigseln (så nu vet du det Anna) och till den andra vigseln får vi se, det är bara att anmäla intresse om ni vill bistå en stackars människa som inte begriper sig på detta med shopping och än mindre klänningar.

Det ska bli så fint att få fira kärleken med er, H & J och A & F

lördag 4 februari 2017

Mitt sockerberoende och jag - om att tro på sig själv


Otaliga gånger förr, gärna i början av ett år, har jag påbörjat en viktminskningsprocess och ni har ofta fått följa med mig på den. Jag har gått på GI, jag har gått på Viktväktarna, jag har varit med i GI-viktklubb och registrerat kalorier i Lifesum-appen. Och alla dessa gånger, utom två, varav en efter att jag startade denna blogg, så har det förr eller senare, oftast förr, slutat med att jag tappat stinget och återgått till mina normala rutiner igen. Ibland har jag verkligen trott på mig själv och trott att det skulle gå bra men på senare år har jag inte ens gjort det. Jag har påbörjat en förändring som jag redan från början vetat var dömd att misslyckas. Jag har inte ens haft tilltron till mig själv.

När jag för en dryg månad sedan fick det andra återfallet av min mina inflammerade tarmfickor på ett drygt halvår var det som om något gick upp för mig. För mig och för många med mig krävs inga dieter eller tillfälliga förändringar. Det krävs nya levnadsvanor som kan vara livet ut och det livet ska vara länge. Min uppfattning har tidigare varit klar. Jag är en allt eller inget-människa. Jag kan inte ta en godisbit eller två och sen inte fler. Tar jag lite godis kommer jag att fortsätta äta och därför funkar det bara om jag helt avstår. Men hur sannolikt är det att jag helt ska kunna avstå godis, glass, kakor och liknande hela livet? Inte helt sannolikt och därmed har jag också sett framför mig att det kommer att vara helt kört den där dagen då jag tar ett snedsteg och smakar på kakan på fikan eller min favoritgodisbit. Med tanke på ovanstående resonemang, att jag är helt medveten om mitt beroende och att jag inte kan sluta äta om jag väl börjat så har jag kommit en bra bit på vägen och nästa steg är att ta itu med det beroendet.

Med en far som var alkoholist och en bror som under många år missbrukat droger skulle det vara dumt av mig att säga att man alltid kan hantera ett beroende och exempelvis bara äta lite godis/socker ibland. Vissa beroenden funkar det inte på. Men just när det gäller socker så tror jag att det kan fungera om man så önskar. För allt är upp till dig själv. Och vill du avstå helt ska du såklart göra det. Men glöm inte att du då inte tagit tag i det verkliga problemet.

Jag har bestämt mig för att ta makten över mitt sockerberoende. Och det tänker jag göra genom att ta makten över mitt beteende och det som ligger till grund för beroendet. Och det är jag nog inte helt klar över vad det är, än. Jag tänker tillåta mig att äta socker i den form jag önskar om jag så önskar. Jag har till och med redan gjort det. På semestern åt jag vid två tillfällen något litet av den söta avdelningen på frukostbuffén, en chokladfylld croissant (hur tusan stavas det?) och en annan sak som jag faktiskt inte vet vad det heter. Men man brukar kunna köpa det i pappersstrutar på marknader. Och i veckan åt jag en kväll några bitar ur en Gott & blandat-påse som nu står öppnad i ett av köksskåpen.

Jag var livrädd när jag stoppade bitarna i munnen. Livrädd att jag inte skulle klara av att hantera den öppnade påsen och ett eventuellt sug efter mer. Men en av de stora skillnaderna nu är att jag tror på mig själv. Och jag tror så starkt på mig själv eftersom jag verkligen VILL förändra mitt beteende. Det jag ska skriva nu kommer att röra upp känslorna hos många men jag bryr mig inte om det för jag vet vad jag pratar om. Likt en alkoholist eller missbrukare är det omöjligt att hjälpa dem ur beroendet om de inte verkligen själva vill. Och så var det för mig också. Jag trodde att jag ville. Men jag ville inte på riktigt. Allt jag ville var att under en begränsad tid förbjuda mig själv att äta saker för att gå ner i vikt men sen ville jag ju inget hellre än att kunna börja äta som jag alltid gjort. Och visst känns provocerande att jag ifrågasätter om du verkligen vill förändra när du på samma sätt som jag otaliga gånger kämpat och kämpat. Men tänk en gång extra. Vill du gå ner i vikt eller vill du göra en långsiktigt förändring av dina levnadsvanor?

Magi

Senast vi sågs var några dagar innan midsommar 2016. Sedan har vattnet som runnit under broarna och diverse åkommor satt stopp för och skjutit på vår date, men igår blev det av.

Vi gjorde som vi brukar. Vi beställde något att dricka, bubbel denna gången, och förevigade det på bild. Lina, som varit på Brasserie Bouqet förrut, satte in mig i menyn och vad som var smartast att beställa. Ja ni vet, tjänar vi eller tjänar vi inte på att ta in en flaska. Ni har hört den förr.

Och sen. Magi. Vi uppdaterade varandra på det senaste dryga halvåret. Och tro mig, det har hänt en hel del.
Tillsammans är vi ofta kreativa men gårdagen får nog ändå ta priset. Idéerna sprutade som aldrig förr och sjösätter vi bara hälften så tror jag att vi går en väldigt spännande framtid till mötes. Och känner jag oss rätt så tror jag inte att det kommer vara några problem.

onsdag 1 februari 2017

Lopesan Baobab Resort - Gran Canaria 2017



Precis som efter vår förra resa, den som gick till Rhodos, har jag verkligen längtat efter att få dela med mig av den resa som nu ligger precis bakom oss. Den till Gran Canaria, Meloneras och till Lopesan Baobab resort

Mitt förra besök på denna spanska ö utanför Afrikas västkust får vi gå ända tillbaka till december 2001 för att hitta i kalendern och jag kan lova att jag efter den resan inte var lika lyrisk som nu. Men då var det också en helt annan typ av resa då. Då var det det mer av en partyresa. Jag och kollegan på krogen drog på den enda ospecificerade resan jag varit på. Det är även den enda charterresan jag inte gjort med Ving, då var det dåvarande Fritidsresor som fick förtroendet. Vi landade till slut i Playa del Ingles, mitt i smeten med inkastarna som granne. Vädret var dåligt (eller som det kan vara där i december) och det bästa jag minns med resan är att jag fick hälsa på min vän Stina som då bodde på ön. Kanske inte så konstigt att jag var liiite skeptisk inför denna resa. Men det skulle ju visa sig bli så långt ifrån det förra besöket som det är möjligt att komma. Men vi börjar väl från början?!

Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart. Därmed valde vi att "sova" några ynka timmar och bege oss från Linköping till Arlanda klockan 02:13 natten innan avfärd.  

Som vanligt är Thomas Cook Airlines personal, och speciellt Lotta, värda en medalj för sitt lugn och sitt tålamod med en panikslagen resenär. Då min flygrädsla de sista dagarna på jobbet varit den stora snackisen var jag ju tvungen att delge resultatet på FB. Det var kanske inte ett grundläggande mänskligt behov som jag trodde skulle bli min räddning på nedresan... Vill du veta mer kan du ta del av min status här till vänster.

Efter en närmare två timmar lång transfer från flygplatsen, som inte berodde på avstånd utan att vi skulle släppa av passagerare vid vartenda litet golfhotell i hela Maspalomas på vägen, anlände vi sedan till vårt hotell. Och känslan jag fick när jag vänligt men bestämt blivit fråntagen bagaget av en piccolo utanför entrén och gick in genom glasgörrarna, går inte att beskriva i vare sig ord, bild eller film. Tro mig, jag har försökt. Jag har filmat och fotat men inget utom ett personligt besök kan göra ingången till Baobab resort rättvisa.

Bilden som inleder detta inägg är en bild tagen i entrén kvällstid. Du går genom en gång med vattenfall, palmer och och vattenarrangemang på alla sidor om dig. Med flera meter ner till marken och med en takhöjd på närmare 20 meter och taket på en magnifik byggnad som visade sig vara en trevlig bar framför dig. En annan bild från samma plats ses nedan.  


Magnifikt känns futtigt. Det tog fullständigt andan ur mig. Och det kan man nog generellt säga att detta afrikainspirerade femstjärniga resort gjorde. Storslaget, välgenomtänkt och alltid det lilla extra är ord jag tänker på efter vår vistelse här. Iphonekameran användes flitigt när vi gick runt på det gigantiska hotellområdet med totalt sju pooler, oändligt många rum och barer och restauranger i varje hörn och några av bilderna hoppas jag kan återge lite av den känslan jag fick. 

Pooler och vattenarrangemang i varje hörn
Vattenarrangemang som kunde beskådas både på
håll och från insidan.
Afrikainspirerat och djur i fullskala gav en
speciell känsla.


Lummigt och mycket växtlighet, även det med
inspiration från hela världen

En av sju pooler bakom ett av aktivitetsområden



En annan av de sju poolerna, här med baren i mitten.

Det känns som att det fortfarande gick att upptäcka nya platser efter en hel vecka på plats. Och inte hann vi med att testa alla poolerna heller, vi få helt enkelt åka tillbaka...

Det var verkligen detaljerna som gjorde det speciella med detta hotellet.

Det gällde zebramönstret på spegeln i hissen...

... men även belysningen på klädstången i garderoben.

Ormskinnstemat på sänggaveln.
Och strandväskan som fanns
tillsammans med badhandukarna på rummet.

Men det gällde också den kvällen vi var för trötta att gå ut och käka och bestämde oss för att beställa roomservice. Döm om min förvåning när den lilla vagnen som de kom rullande med genom ett par enkla åtgärder förvandlades till ett fullt uppdukat bord för två med salt- och pepparkar, liten blomdekoration och duk.


En annan liten men ack så mysig detalj jag kommer att minnas är när det varje kväll låg två små chokladbitar från Lindt på nattduksbordet. Varje kväll runt sex kom städpersonalen förbi och tittade till rummet, bäddade om, fixade till och placerade den där lilla chokladbiten. Härliga små detaljer.

Förutom att testa pooler, äta vansinnigt god frukost och hänga i baren på hotellet rörde vi oss också då och då utanför hotellområdet. Vi hittade vår egen lilla kvarterskrog på det närmaste shoppingstråket. La Sirena hette den. Vi shoppade, både kläder och skor till Andreas och en ny plånbok till mig. Jag är ingen shoppingfantast ska gudarna veta men när jag hittar något jag faller för då får jag inte ur det ur huvudet. Så var det med denna plånbok. Jag såg den första kvällen och kunde sedan inte släppa den. Redan andra dagen gick vi tillbaka och handlade till mycket fördelaktigt rea-pris. På kvällen var jag tvungen att fråga min kära sambo vad bokstäverna stod för. Någon märkeskännare blir det aldrig av mig men oj vad jag älskar den!


Vi käkade ruskigt goda middagar på restaurangstråket nere vid havet, både indiskt på Misbah och italienskt på Grand Italia. Båda restaurangerna rekommenderas varmt även om jag var lite rädd för vår servitör på den sistnämnda, han var kusligt lik Patrick Bateman i filmen American psycho, googla på honom om ni inte känner till honom. Men förutom likheten till det yttre var han ganska trevlig.

En eftermiddag begav vi oss mot Maspalomas-öknen, parerade lite snyggt nudiststranden och begav oss upp i sanddynerna. Bra träning och fantastiska vyer fick vi oss till livs bara någon kilometer från hotellet. Och lite närkontakt med Atlanten på köpet.





En annan dag tänkte vi göra som på Rhodos och hyra bil för att få se mer av den lilla ön vi var på. Vi hämtade vår lilla pärla runt 9...


... jag lekte analog kartläsare som vanligt och vi begav oss norrut mot huvudstaden Las Palmas där vi insåg att det inte var lika enkelt att köra som på Rhodos och till slut hamnade mitt inne i gränderna innan vi gav oss och slog på GPS:en för att ta oss ut ur stan och vidare upp mot bergen där jag tänkte att vi skulle besöka en stor vulkankrater och lite vinodlingar...


Innan klockan slog tolv hade vi dock mycket abrupt avbrutit vår lilla roadtrip och landat ganska spaka på IKEA:s parkering i tryggheten.

Testar soltaket i tryggheten på IKEAs parkering :-)

Låt mig bara konstatera att bergsvägarna inte var något för mig. Och det resulterade också i att den planerade bergsvandringen jag berättat om tidigare avbokades. Jag kan vandra, men då vandrar jag hela vägen. Jag åker inte på de slingriga små bergsvägarna med en liten minibil och ännu mindre med en stor buss. Punkt. Liksom.

Men flightspotta från passagerarsätet kan jag tänka mig att göra.

Kameran är fylld av mängder med fantastiska bilder från veckan i paradiset. Hjärta och sinne är fyllt av härliga minnen att leva på till våren kommer här hemma.

Magiska solnedgångar över Atlanten

Frukostbuffé med Cavainslag

Avslappnande häng i den stora favoritsoffan i baren som
fick till och med mig att känna mig som en av dvärgarna.
Med en bok och musik eller podd i lurarna tankade vi
energi jag och min älskade.

Och så alla dessa magiska kvällsvyer.

Hotellet ingår i Lopesan-gruppen och de har fler hotell i Meloneras bland annat. De står också bakom flera av de shoppingstråk och faciliteter som finns i Meloneras. Bra utbud för den shoppingsugne, bra kvalité på mat och barer, rent och fräscht och generellt mycket trivsamt är mitt betyg på omgivningarna och Meloneras. Och vi är ganska övertygade om att vi kommer att komma tillbaka. Och till detta hotellet går det även utmärkt att ta med sig barnen. Det finns gott om underhållning som passar även de yngre och även ett poolområdet för bara dem med rutschkanor och lekmöjlighet och solstolar till föräldrarna.

Var denna veckan tog vägen vet jag inte. Men vips var det dags för flygrädslan att pocka på. Jag som känt mig helcool hela veckan greps kvällen innan hemresa av samma panikångest som inför nedresan. Väl inne i planet tog Linda väl hand om mig under hela resan men innan vi lyfte bestämde helt sonika kabinchefen att det var dags för ett besök hos piloterna. Jag har fått förslaget förr men tackat nej då jag varit osäker på om det verkligen skulle hjälpa mig. Kanske skulle jag bara bli mer orolig av att se alla knappar och spakar de har där ute i cock-pit. Men denna kabinchefen sa man liksom inte nej till. Hon var en sån person - och vips satt jag där och pratade med Karl-Johan och hans danska kollega jag tyvärr har glömt namnet på.


De bedyrade mig såklart att de hade koll på läget och att detta skulle gå så bra. Drog den vanliga visan om att turbulensen är som när man åker båt på vågorna och berättade att dagens flygning skulle ske på så hög höjd att vi troligen inte skulle känna av någon turbulens alls. Och ja. Jag får ju ge dem rätt. Drygt fem timmar senare landade vi tryggt och säkert på Arlanda och även om min flygrädsla inte på långa vägar är botad kunde jag ändå under resan koppla av så pass att jag passade på att fotografera den portugisiska kustremsan när den dök upp utanför mitt fönster.


Jag önskar verkligen att jag skulle kunna koppla av mer och känn mig tryggare där uppe i det blå för så underbart som det är att resa är det inget jag vill avstå. Problemet när man hittar pärlor som Baobab är ju att man både vill åka tillbaka och hinna se och uppleva nya platser. Vilket I-landsproblem va?

Undrar du något om Lopesan Baobab Resort som du tror att jag kan svara på så skicka ett mail på cornelia.toneri@gmail.com så hoppas jag kunna svara och inspirera dig att besöka detta lilla paradis.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...