måndag 28 november 2016

Göteborg 1.0


Jag och min ögoninflammation tillsammans med maxdosen Ipren har landat i Göteborg för två dagars utbildning. Dagen idag har spenderats med laptop under täcket i sann tyck synd om mig själv anda. Det jag igår trodde var sviterna av ett allt för hastigt utfall från min lille son häromkvällen - han gjorde någon form av kampsportslag med armen rakt ut i luften och stack en vass kant på nappen i mitt öga helt enkelt, var istället ögoninflammation - i båda ögonen. Tack och bock! Men skam den som ger sig. Utbildningen jag ska på nu fick jag ställa in på grund av sjukdom under våren och ingenting kunde stoppa mig denna gång. Så här sitter jag nu på ett hotell i Göteborg jag trodde att jag aldrig bott på men som det visade sig att jag visst hade bott på för inte alls länge sen. Den sista av dagens måsten (den alltid älskvärda tidrapporteringen) betas av ackompanjerat av ett glas rött, lobbybarens stillsamma musik och ett tilltagande svid i ögonen. Life is good!

Sist på bollen igen

Jag älskar ju verkligen den digitala världen och tar till mig det av den som stärker och motiverar mig. Det finns så otroligt mycket energitjuvar även där, de som stjäl av din tid och energi utan att ge tillbaka. Min blogg har genom åren gett mig massor med energi tillbaka även om jag stundtals har lagt ner ganska mycket energi på den och framför allt de Rivstarter jag kört. Att jag älskar den digitala världen behöver dock inte innebära att jag konsumerar och "köper" alla "nya" grejer rakt av. Nä jag är istället lite charmigt (om ni frågar mig) sist på bollen ganska ofta. Till skillnad från Facebook där jag faktiskt var ganska tidigt aktiv så dröjde det ett bra tag innan jag fattade grejen med både Spotify och Netflix, men numera förstår jag inte hur man klarade sig utan. Snapchat är ett sådant medie som jag aldrig föll för och med Instagrams mina händelser och numera Messengers dela din dag ser jag inte riktigt meningen med just Snapchat. Kanske börjar jag bli gammal och hänger inte riktigt med.

En annan del av vår tids digital värld är PODDARNA! De finns över allt och berör alla ämnen. Vem som helst i stort sett kan göra en pod. Och visst är det så att poddarna konkurrerar på samma sätt med radion som bloggarna gjorde med det skrivna mediet när de kom. Jag har inte fattat podgrejen förrän alldeles alldeles nyligen och kanske har jag inte fattat det riktigt på riktigt om jag ska rannsaka mig själv för i skrivande stund är det bara EN pod jag verkligen lyssnar på och blir glad och förväntansfull när det dyker upp en ny. Jag pratar om Sunshine-podden.




För ganska många år sedan nu, jag minns inte hur många, så gick jag med i ett nätverk som heter 4good. Ett kvinnligt nätverk som via träffar och resor skapar nya möjligheter att nätverka. Ett par gånger om året anordnas mingel-kvällar i Stockholm, Göteborg och Malmö oftast med superinspirerande talare. Nu senaste var det i mitten av november och då var både Renata Klumska, Elaine Ekswärd, Pernilla Wahlgren och Åse Falkman Fredriksson på 56kilo.se med på turnén, ja ni hör ju. Hade jag inte redan varit fullbokad dessa dagar hade jag gärna gått på alla tre tillställningarna. Men sanningen är faktiskt den att jag under dessa år inte har varit på ett enda av de event som varit. Med jämna mellanrum dyker det in mail i lådan men alltid har något annat kommit emellan.

Så för några veckor sedan blev jag av någon anledning så vansinnigt nyfiken på att lyssna på deras pod som de spelade in på Mallorca tillsammans med Malin Berghagen för ett tag sedan. Jag var så oinsatt i detta med poddar att jag till och med fick fråga min kära sambo var jag kunde lyssna, vilken app och hur jag sökte. Jag har inte ångrat mig. Nu går poddarna varma i mina lurar och ger mig mängder med energi att höra berättelserna. Så vad är det som är så speciellt med podden då. Jag kan ju inte tala för alla poddar då jag bevisligen bara lyssnat på en enda, men dock flera avsnitt av just den. Jag tror att det handlar om att man med enkla medel skapar en avväpnande miljö och kommer personen på andra sidan mikrofonen nära in på livet. Numera är det poddarna som följer med i öronen ut på promenad i stället för det mer tillrättalagda Sommar eller Vinter i P1. Bort med manus och förberedelse, in med de äkta och spontana. Så från hon som var sist på bollen - ett tips, har du inte hittat poddarna än, gör ett försök. Hitta din favvopod och börja lyssna!

måndag 21 november 2016

När katten är borta...


Med sambon på plats i Stockholm en dag tidigare än beräknat blir det egentid i form av:
★ Bubbel
★ Smörgåstårta
och 
★ Fotbollsgalan

Vad säger ni om det?

lördag 19 november 2016

Med så där mycket kul på agendan...

För andra lördagen i rad unnar jag mig att bara slappa runt och göra absolut ingenting. Stannar kvar i sängen och spanar in premiären av Vinterstudion och vilar upp mig ordentligt efter fredagens kväll hos Johanna. En kväll som innehöll både sushi, vin, ostbågar och kladdkaka. Herrejösses!

Det gäller att ladda batterierna, nu närmar sig några intensiva och innehållsrika sista veckor av 2016 och första av 2017.

Nästa vecka beger oss jag och kollegan Eva-Lena på föreläsning med Jesper Caron i Norrköping - Att leda och lyfta sig själv ska vi få höra mer om. Helgen därpå är det dags för adventspynt- och pyssel med de små. Jag avslutar november med två dagars utbildning i Göteborg. Min förhoppning är även att jag får lov att träffa en saknad systerson när jag är där. Efter hemkomst ser jag fram emot starten av årets julkalender. Helgen därpå är vi bjudna på dop i Västmanland. Från Västmanland gör jag ett snabbt nedslag i Östergötland innan det är dags för ytterligare två dagars utbildning, i Stockholm denna gång. Veckan kommer att fortsätta med gympaavslutning och uppvisning för stora hjärtat. Och sedan närmar vi oss med stormsteg lillemans treårsdag. Vi hinner troligen precis hämta andan innan det är dags för julklapparna och att avsluta arbetsåret 2016 och när vi väl är där är det inte ens en månad tills vi beger oss mot sydligare breddgrader. Och som om det inte vore nog hinner vi inte mer än hem innan det är dags att bege sig till hufvudstaden igen för att avnjuta en födelsedagspresent i form av Fantomen på operan, middag och hotellvistelse. Och ändå sitter jag här och funderar på om det inte vore på sin plats att boka in något kul helgäventyr med barnen eller kanske en helg med sambon i Malmö. När jag ska få in det i kalendern vet jag dock inte riktigt. Dagens i-landsproblem.

söndag 13 november 2016

Du fick aldrig veta...


Så blev han digital till slut min far.
Eller i alla fall förevigad digitalt.
Ett analogt foto överfört i en tidsålder han aldrig hann uppleva och tack och lov för det.
Han hade aldrig förstått.

Sten Bertil Mauritz Eriksson.
Född den 22 september 1927 i Saleboda på gränsen mellan Blekinge och Småland.
Min far.
När jag föddes hade han nyligen firat sin femtioårsdag.
När min äldsta bror föddes skulle han fylla tjugo om några månader.

En man som levde livet på gränsen.
Många år med alkoholen som närmsta vän och största fiende.
Som fiende till de familjer han valde bort.
Som fiende till de relationer han på vägen förstörde.

Några år in i mitt liv valde han livet framför spriten och fick flera innehållsrika år på slutet.
Flera år då han gottgjorde och återvann relationer.
Men spriten hade satt sina spår.
Humöret och oförmågan till medkänsla om han inte ville satt i ända in i det sista.

Därför fick du aldrig veta.
Du fick aldrig veta att jag träffat den person som skulle bli mamma till dina barnbarn.
Jag trodde inte du skulle förstå och jag tror att jag har rätt.
Blod var inte tjockare än vatten för dig. Och det du inte förstod kunde du inte ta till dig.
Och det du borde förstått tog du ändå inte till dig.
Du kunde inte se mellan fingrarna. 
Du kunde aldrig godta att ditt eget kött och blod, dina barn, hamnade lika snett som du.
Du kunde inte stötta och hjälpa.
Istället försköt du och förnekade.
Förnekade ett av dina barn.
Det är den del hos dig som jag aldrig förstod men insåg.
Och valde att parera.
Därför fick du aldrig veta.
Fick aldrig veta det som kanske gjort att du förnekat även mig.

Ändå är du min största förebild.
Du är den klippa jag lutar mig mot om än bara mentalt numera.
Din envishet och ditt jävlaranamma har hjälpt mig genom det tunga.
Du var en man av en annan tid.
Min pappa.
Nu och för alltid.

lördag 12 november 2016

En liten del av den stora helheten


Lördagen har till stor del spenderats i ett mörkt rum under täcket, med huvudvärk. Det blir så ibland. När jag under eftermiddagen tog mig upp ur dvalan snörade jag på mig vandringsskorna för en kortare promenad. I blixthalkan blev det inga långa sträckor.

Några hundra meter från oss har man färdigställt ett nytt bostadsområde, eller rättare sagt förberett för att bygga ett nytt område. Gator, cykelvägar och lyktstolpar finns på plats och längs med de blivande tomterna är det markerat vem som ska bygga sitt nya boende på just den platsen. Det är lite som en spökstad med dessa färdiga gator utan byggnader. Solen går ner bakom mig och färgar himlen i magiska färger. Framför mig är månen snart full och tronar lågt ner på den molnfria kvällshimlen. Ett plan korsar himlen 9500 meter över mitt huvud. Det är på väg från Paris till Tokyo.

En stund på jorden när man känner sig så liten i en stor värld. Som en del i ett sammanhang som inte går att greppa.

söndag 6 november 2016

Om Gran Canaria i januari




Gud vet hur han hittade detta place min kära sambo men Baobab Lopesan Resort på Gran Canaria - here we come!
På morgonen fredagen den 20 januari 2017 sitter vi på planet som ska flyga oss de nästan sex timmarna (hua) till den tredje största av de Kanariska öarna.
En gång förut har jag varit på Kanarieöarna, även då på Gran Canaria. Året var 2001 och månaden december. Jag och en kollega från krogen tog en ospec och drog.
Enda gången jag åkt ospecificerat och enda gången jag inte åkt med Ving.

Jag föll inte för Gran Canaria och hade nog inte tänkt återvända men jag ska ge det en chans till. Och att döma av alla reaktioner jag fått på sociala medier och alla recensioner jag hittat på nätet kommer vi inte att bli besvikna på detta afrika-inspirerade ställe.

Nedräkningen kan börja!

lördag 5 november 2016

Att summera en oktober...

När jag nu ska summera den tioende månaden 2016 söker jag i minnesbanken. Söker efter händelser, aktiviteter, vardagliga bestyr, men minns absolut INGENTING. Hela oktober ter sig såhär i efterhand som en enda lång arbetsdag. De dagar barnen inte varit här har jag i de flesta fall bara tagit mig till köksbordet efter hemkomst. Där har jag bullat upp med jobbdator och sedan stannat där tills det blivit dags att traska upp för trappan och sluta de blå. Oktober 2016 bestod av ordentliga utmaningar på jobbet. Vi tog dem, gjorde det bästa av situationen, kämpade hårt och gick i mål som vinnare! Tack till alla som under denna månaden hejat på och peppat, stöttat och hjälpt till. We did it!

För att minnas tar jag fram mina reservminnen. Den analoga kalendern och fotoappen i "phånen". Och då ter sig oktober istället på följande sätt.

Vi började oktober med en tripp till huvudstaden, eller närmare bestämt Arlanda, för lite flightspotting. Hittade nya bra platser att spana på och jag förfasades och förundrades som vanligt. Märkligt nog har jag bestämt mig för att återigen sätta mig i en såndär betongklump och ge mig ut i världen. 20 januari bär det av till Gran Canaria. Jag är inte riktigt klok men väldigt nyfiken på världen!


Månaden fortsatte med barnvaktande - jag hängde en kväll hos tre av Vics kompisar medan föräldrarna var på förskolemöte. Härligt ibland att få rå om andras ungar och efter att huserat på samma föräldrakooperativ under några år känns de nästan som mina.

Den första onsdagen i oktober hade vi Noah och Johanna på middag. Medan tjejerna uppehöll sig i köket och gaggade höll sig killarna i TV-spelssoffan och rev av både FIFA och Just dance-spel, men videon från det tillfället gissar jag inte ska offentliggöras här.

Medan livet går vidare som vanligt på en plats lider timmarna mot sitt slut på en annan. Bara någon timme efter att Johanna och Noah rört sig hemåt nåddes vi av beskedet att Andreas morfar Karl-Agne efter en jobbig kamp mot cancern så till slut fått ta sitt sista andetag och lämna smärtan bakom sig.

Mitt första möte med Karl-Agne, en julidag 2015.
Fokus på senaste teknikinköpet såklart, den nya kameran!

Karl-Agne, en man så före sin tid, vars största intresse var datorer. Som lätt kunde prata bort mig och många fler när det gällde det mesta inom IT och teknik. Flera gånger har jag förundrats över hur han och Andreas diskuterat det senaste inom teknikens värld, pratat om operativsystem och uppdateringar, ram-minnen och kameraobjektiv eller varför Chromecasten inte fungerade som den skulle vid den senaste uppdateringen för smart-TV:n. Ett annat exempel på hans totala koll på IT och omvärlden var när han vid vårt sista möte, bara någon vecka innan hans bortgång, hade läst nyheten om det avtal Region Östergötland (min arbetsgivare) nyligen tecknat med TDC och vi pratade några ord om affären och dess betydelse. Ständigt uppdaterad men på senare tid färdig med livet som denna hemska sjukdom sakta men säkert tog över. ❤

Helgen därefter spenderade barnen hos oss och vi gick över ån efter vatten.

Veckan därpå försvann snabbt med alldeles för många arbetstimmar på schemat. Vi avslutade veckan med en tur till Arboga för lite praktiska bestyr och möten.

Den sjukan
gick snabbt över.
Vi närmade oss en viktig deadline på jobbet och självklart passar då det stora hjärtat på att få ont i halsen och fixa VAB för mammorna. Ganska angenämt ändå måste jag säga då jag kunde jobba hemma en dag och när vårt lilla pratglada vilddjur tappar rösten och bara kan viska fram några få ord blir tillvaron inte så dålig. Skämt åsido. Det var ovanligt att höra en så lågmäld liten V och bara ett par dagar senare var det fullt ös igen.

Alva i stallet
Dag tjugoett i oktober begav vi oss så till Arboga för begravning. En fin stund i kyrkan och församlingsgården avslutades sedan med häng hemma hos familjen Dahlin med morbror, kusiner och kusinbarn, pizzahäng och härligt snack. Och när de övriga lämnat fastnade vi uppe ända in på småtimmarna med ett (eller ett par) sena glas vin och Johans ökända Fernet! Trevligt som tusan men tungt dagen efter när vi lovat Alva att hänga med till stallet i arla morgonstund. Men vad gör man inte för de små. Direkt efter stallet begav vi oss sedan hemåt för att kunna finnas stand-by och täcka upp. Lilleman hade nämligen haft det goda omdömet att bli magsjuk. Tack och lov var det snabbt övergående. Vic fick spendera några timmar med den friska delen av familjen innan vi anslöt till det som varit sjukstuga igen.

Sista veckan i oktober låg som ett oskrivet blad. Ett blad som skrevs med ännu mer för många arbetstimmar inför stundande deadline. Onsdagen innebar ett välkommet avbrott i kvällsarbetandet när jag och Eva-Lena tog en AW med en nyfunnen bekant. En nyfunnen bekant med ett stort intresse för resor och vi fick höra om allt ifrån linbanor för drinkar (i Mexico om jag inte minns fel) till livsfarliga besök i favelor, om att befinna sig mitt på ekvatorn och somrarna i Skagen. Livskvalité!

Sista helgen i månaden hade vi de små här och spenderade dagarna helt utan jobb med massor av pyssel, lunch i full storm utomhus, muffinsbak, kompislek och bus.

Medan de små sedan inledde sitt höstlov stundade de sista skälvande timmarna innan den stora deadlinen. Vi började måndagen med att fixa biljetter till Andra chansen i Mello som går av stapeln här i Linköping i mars. Det gäller att vara förberedd när man ska ha Mello-biljetter. Två datorer och fyra skärmar senare var det klart. Oj så kul vi ska ha lilla V och jag. Jag gissar att det största blir Hasse Andersson som ju är programledare.

Oktober blev så småningom november och det med den äran. Det är månaden som jag nu vet började alldeles sagolikt. Det är månaden som har ännu fler möjligheter att ge, jag ska bara fånga dem först. Men mer om det när november blivit december.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...