söndag 16 oktober 2016

Två glada hem och ett skilsmässobarn




Hon har varit min stora idol musikaliskt sett sedan en magisk februaridag 1983, men när det kommer till intervjuer och mellansnack på konserter brukar jag ha skämskudden för öronen. I ett nummer av Amelia hittade jag en lång intervju med min stora idol alla kategorier - Carola, och en bit in i texten sätter hon fingret så på pricken på det jag letat efter i mitt inre det senaste året.

- När Amadeus var liten och frågade varför vi skilde oss svarade jag "för att jag ville ge dig två glada hem istället för ett ledset". Så var det. Vi hade kommit till en återvändsgränd, jag såg ingen förändring i sikte och kunde inte göra mer utan att gå sönder helt och hållet. För mig var det främst utifrån vårt barns bästa vi behövde bryta upp.

Så rakt igenom sant.

Jag är själv ett så kallat "skilsmässobarn", ett epitet jag tack och lov inte hör så ofta längre. Mina föräldrar skilde sig någon gång inte alls långt ifrån den där magiska februaridagen 1983 för att relatera till Carola igen. Jag var fem år gammal. Jag kan inte komma ihåg att jag sörjde. Jag förstod att det var såhär det skulle vara och var tillfreds med det. Men när jag närmade mig skolstart minns jag att jag började fundera över min situation. Av en enda anledning. Mamma oroade sig för att jag skulle vara det enda "skilsmässobarnet" i klassen, och visst var jag det. Detta var mitten av åttiotalet och då var det ganska ovanligt. Men jag tror nog såhär i efterhand att mamma borde oroat sig mer för andra omständigheter i vår tillvaro än att hon och pappa gått skilda vägar.

Vi går genom livet. Vänner kommer in i våra liv, kommer oss nära och försvinner. Ibland ofrivilligt och ibland helt frivilligt. Vi konstaterar att vi växt ifrån varandra. Att vi börjat hitta sidor hos varandra som vi inte uppskattar. Vi är helt enkelt så olika att det inte fungerar längre - trots alla år vi kanske spenderat tillsammans och allt vi gått igenom. Vänner som vågar ta steget och vara så ärlig mot sig själv och andra ses som starka individer med god självkänsla. 

Men så kommer vi till den där delen med "i nöd och lust" och "till döden skiljer oss åt". Det uråldriga "fundament" i vårt samhälle som kallas giftermål. Så mycket annat som från början kan läsas om i den heliga skriften har ratats av det moderna människosläktet. Så många andra av kyrkans läror anses gammalmodiga. Men när det kommer till giftermålet, att en man och en hustru, nåväl, nu för tiden sträcker vi oss till två av samma kön, skall leva i trohet tills döden skiljer dem åt, då är det lag även när kalendern visar 2016. Vem som helst kan gifta sig, med ett papper från Skatteverket och en godkänd vigselförrättare är saken biff på bara några minuter. Men när vi efter några år tillsammans inser att vi inte längre är bra för varandra, kanske än mindre för eventuella gemensamma barn, då krävs det betänketid. Då bestämmer staten att vi måste fundera. För att inte tala om alla runt omkring - vänner och släkt - som ofta förfasas och förundras. Hur blev det så? Har någon träffat någon annan? Har ni försökt hitta tillbaka till varandra?

Är det inte sunt ändå att vi människor orkar och vågar ta vårt sunda förnuft till fånga och kommer fram till att det som en gång var vi - inte är ett vi som är menade att vara vi för resten av våra liv. Så mycket sundare än att leva olycklig i en vardag du önskar var en annan. Så mycket sundare att vara lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Så mycket sundare än att visa dina barn att inte du, och därmed inte heller dom, är värda ett liv i glädje och lycka.

Det finns inte en enda människa du skulle kunna lova att du kommer att vara vän med till döden skiljer er åt. Du anser det vara din fulla rätt som människa att säga upp vänskapen om det inte längre är vad det en gång var. Hur kan du då bara för att vi sätter epitetet "kärlekspartner" på en person tvingas "kommitta" dig till det.

Vilket barn förtjänar två olyckliga föräldrar? Inget. Mina barn kommer aldrig att vara några skilsmässobarn. Mina barn är just - barn. Barn till två föräldrar som älskar dem över allt annat och som en gång i tiden älskade varandra och därför valde att skaffa dessa två juveler. Dessa två juveler som jag önskar all lycka i livet. Som jag hoppas få följa så många år det bara går. Och den dag någon av dem kanske kommer till mig och berättar att de valt att ta steget, valt att vara så modiga att de väljer lycka och glädje för alla inblandade framför uråldriga traditioner då ska jag stötta dem i att ta klivet. 

Men jag ska ge dem ett ord på vägen. Allt du upplever i livet formar dig till den du är idag och därmed ska man aldrig kasta bort de år och de erfarenheter man fått med sig genom att vara bitter även om man väljer att gå skilda vägar. Allt du upplevt har gjort dig till den du är.

Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på epitet som skilsmässobarn. Jag hoppas att mina barn ser det som en styrka att våga välja lycka och glädje! Jag hoppas att mina barn får uppleva en värld där gammalmodiga traditioner skrotas och där vi alla väljer att leva lyckliga tills livet skiljer oss åt och till dess att döden skiljer oss från livet. 

3 kommentarer:

  1. Du är för go Cornelia och så klok..är säker på att era barn tillhör den lyckliga skaran,där barn trots skillsmässa känner att dom har två föräldrar och att dom får älska er båda..önskar så att alla barn hade den rätten..kramar till dej och ditt ex och era guldklimpar <3

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...