lördag 29 oktober 2016

Den tiggaren gick miste om en slant

Jag vet att jag har personer i mitt flöde med vitt skilda åsikter kring det jag nu ska skriva om. Det som i dagligt tal kallas tiggare. Själv sällar jag mig till det svenska mellanmjölkslandet och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet för lite för att kunna säga vare sig det ena eller det andra om dem men jag tycker det känns märkligt att så många skulle finnas här om det inte fanns någon slags organisation bakom. Likväl som jag känner att vi alla är människor och att det krävs mycket för att känna att tiggande är den enda utvägen, de som sitter där måste verkligen vara i behov av hjälp.

Victoria har vid olika tillfällen velat ge en slant till någon av dem, ofta av egna pengar, och jag har inte hindrat henne. Det är en fin tanke att vilja dela med sig och den vill jag inte ta ifrån henne utan snarare uppmuntra. Själv har jag också bidragit ibland, med en slant, större eller mindre beroende på sinnesstämning eller omständigheter.

Ikväll när jag nattat det andra av de två barnen tog sötsuget överhanden och jag begav mig mot den lokala affären. I snålblåsten tog jag bilen de 500 metrarna och när jag i vår XC60 svängde in på parkeringen och stängde av bilen såg jag mannen utanför dörrarna. Klockan närmade sig nio en lördagkväll när de sju varma graderna snarare kändes som minusgrader i stormen. Tacksamheten för allt det jag har tog ett fast grepp om mitt samvete och jag tog en snabb titt i plånboken för att se om det fanns något att ge. Bara några ynka kronor. Det kändes futtigt och jag bestämde mig för att ta ut lite extra på kortet i kassan och ge till mannen. Bara han nu var kvar när jag handlat klart.

Vid entrén slår jag ner blicken något för att inte verka oberörd och kall men visar ändå att jag är medveten om hans närvaro. Jag stegar in i affären och haffar med mig det första på listan, bröd. När jag vänder mig om för att fortsätta, står mannen där bakom mig. Jag hajar till. Känner mig lite illa till mods. Han pekar på några baguetter och tittar uppfordrande på mig samtidigt som han rabblar några bestämda ord på ett språk jag inte förstår. Jag går snabbt därifrån.

I kassan känns det inte längre lika självklart att ta ut lite extra. Istället betalar jag det jag handlat och tar den andra dörren ut ur affären för att inte behöva närma mig mannen igen. När jag går mot bilen ser jag att han lämnar sin plats vid huvudentrén och rör sig mot mig. Jag hoppar snabbt in i bilen och sätter igång den för att kunna ta mig därifrån. Hur blev det såhär? Han snabbar på sina steg och innan jag hunnit börja backa är han uppe jämsides med bildörren, han stirrar in genom rutan samtidigt som han bestämt pekar på sin pappmugg. När jag backar bort höjer han handen i en arg gest.

Med samvetet på axeln hade jag tänkt vara riktigt generös. Istället känner jag mig både förbannad och faktiskt lite, om inte rädd, så i alla fall osäker. Det finns såklart de dåliga exemplen bland alla men jag tror inte att framgången blir större om man väljer att skrämma till sig pengar. Jag ska låta detta sjunka in lite. Men innan dess var jag tvungen att skriva av mig känslan.

Jag vill inte väcka någon debatt, den har redan varit. Jag vill absolut inte ha några rasistiskt främjande ord som kommentar. Så har du något sådant att komma med så låt det stanna där det är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...