lördag 29 oktober 2016

Den tiggaren gick miste om en slant

Jag vet att jag har personer i mitt flöde med vitt skilda åsikter kring det jag nu ska skriva om. Det som i dagligt tal kallas tiggare. Själv sällar jag mig till det svenska mellanmjölkslandet och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet för lite för att kunna säga vare sig det ena eller det andra om dem men jag tycker det känns märkligt att så många skulle finnas här om det inte fanns någon slags organisation bakom. Likväl som jag känner att vi alla är människor och att det krävs mycket för att känna att tiggande är den enda utvägen, de som sitter där måste verkligen vara i behov av hjälp.

Victoria har vid olika tillfällen velat ge en slant till någon av dem, ofta av egna pengar, och jag har inte hindrat henne. Det är en fin tanke att vilja dela med sig och den vill jag inte ta ifrån henne utan snarare uppmuntra. Själv har jag också bidragit ibland, med en slant, större eller mindre beroende på sinnesstämning eller omständigheter.

Ikväll när jag nattat det andra av de två barnen tog sötsuget överhanden och jag begav mig mot den lokala affären. I snålblåsten tog jag bilen de 500 metrarna och när jag i vår XC60 svängde in på parkeringen och stängde av bilen såg jag mannen utanför dörrarna. Klockan närmade sig nio en lördagkväll när de sju varma graderna snarare kändes som minusgrader i stormen. Tacksamheten för allt det jag har tog ett fast grepp om mitt samvete och jag tog en snabb titt i plånboken för att se om det fanns något att ge. Bara några ynka kronor. Det kändes futtigt och jag bestämde mig för att ta ut lite extra på kortet i kassan och ge till mannen. Bara han nu var kvar när jag handlat klart.

Vid entrén slår jag ner blicken något för att inte verka oberörd och kall men visar ändå att jag är medveten om hans närvaro. Jag stegar in i affären och haffar med mig det första på listan, bröd. När jag vänder mig om för att fortsätta, står mannen där bakom mig. Jag hajar till. Känner mig lite illa till mods. Han pekar på några baguetter och tittar uppfordrande på mig samtidigt som han rabblar några bestämda ord på ett språk jag inte förstår. Jag går snabbt därifrån.

I kassan känns det inte längre lika självklart att ta ut lite extra. Istället betalar jag det jag handlat och tar den andra dörren ut ur affären för att inte behöva närma mig mannen igen. När jag går mot bilen ser jag att han lämnar sin plats vid huvudentrén och rör sig mot mig. Jag hoppar snabbt in i bilen och sätter igång den för att kunna ta mig därifrån. Hur blev det såhär? Han snabbar på sina steg och innan jag hunnit börja backa är han uppe jämsides med bildörren, han stirrar in genom rutan samtidigt som han bestämt pekar på sin pappmugg. När jag backar bort höjer han handen i en arg gest.

Med samvetet på axeln hade jag tänkt vara riktigt generös. Istället känner jag mig både förbannad och faktiskt lite, om inte rädd, så i alla fall osäker. Det finns såklart de dåliga exemplen bland alla men jag tror inte att framgången blir större om man väljer att skrämma till sig pengar. Jag ska låta detta sjunka in lite. Men innan dess var jag tvungen att skriva av mig känslan.

Jag vill inte väcka någon debatt, den har redan varit. Jag vill absolut inte ha några rasistiskt främjande ord som kommentar. Så har du något sådant att komma med så låt det stanna där det är.

söndag 16 oktober 2016

Två glada hem och ett skilsmässobarn




Hon har varit min stora idol musikaliskt sett sedan en magisk februaridag 1983, men när det kommer till intervjuer och mellansnack på konserter brukar jag ha skämskudden för öronen. I ett nummer av Amelia hittade jag en lång intervju med min stora idol alla kategorier - Carola, och en bit in i texten sätter hon fingret så på pricken på det jag letat efter i mitt inre det senaste året.

- När Amadeus var liten och frågade varför vi skilde oss svarade jag "för att jag ville ge dig två glada hem istället för ett ledset". Så var det. Vi hade kommit till en återvändsgränd, jag såg ingen förändring i sikte och kunde inte göra mer utan att gå sönder helt och hållet. För mig var det främst utifrån vårt barns bästa vi behövde bryta upp.

Så rakt igenom sant.

Jag är själv ett så kallat "skilsmässobarn", ett epitet jag tack och lov inte hör så ofta längre. Mina föräldrar skilde sig någon gång inte alls långt ifrån den där magiska februaridagen 1983 för att relatera till Carola igen. Jag var fem år gammal. Jag kan inte komma ihåg att jag sörjde. Jag förstod att det var såhär det skulle vara och var tillfreds med det. Men när jag närmade mig skolstart minns jag att jag började fundera över min situation. Av en enda anledning. Mamma oroade sig för att jag skulle vara det enda "skilsmässobarnet" i klassen, och visst var jag det. Detta var mitten av åttiotalet och då var det ganska ovanligt. Men jag tror nog såhär i efterhand att mamma borde oroat sig mer för andra omständigheter i vår tillvaro än att hon och pappa gått skilda vägar.

Vi går genom livet. Vänner kommer in i våra liv, kommer oss nära och försvinner. Ibland ofrivilligt och ibland helt frivilligt. Vi konstaterar att vi växt ifrån varandra. Att vi börjat hitta sidor hos varandra som vi inte uppskattar. Vi är helt enkelt så olika att det inte fungerar längre - trots alla år vi kanske spenderat tillsammans och allt vi gått igenom. Vänner som vågar ta steget och vara så ärlig mot sig själv och andra ses som starka individer med god självkänsla. 

Men så kommer vi till den där delen med "i nöd och lust" och "till döden skiljer oss åt". Det uråldriga "fundament" i vårt samhälle som kallas giftermål. Så mycket annat som från början kan läsas om i den heliga skriften har ratats av det moderna människosläktet. Så många andra av kyrkans läror anses gammalmodiga. Men när det kommer till giftermålet, att en man och en hustru, nåväl, nu för tiden sträcker vi oss till två av samma kön, skall leva i trohet tills döden skiljer dem åt, då är det lag även när kalendern visar 2016. Vem som helst kan gifta sig, med ett papper från Skatteverket och en godkänd vigselförrättare är saken biff på bara några minuter. Men när vi efter några år tillsammans inser att vi inte längre är bra för varandra, kanske än mindre för eventuella gemensamma barn, då krävs det betänketid. Då bestämmer staten att vi måste fundera. För att inte tala om alla runt omkring - vänner och släkt - som ofta förfasas och förundras. Hur blev det så? Har någon träffat någon annan? Har ni försökt hitta tillbaka till varandra?

Är det inte sunt ändå att vi människor orkar och vågar ta vårt sunda förnuft till fånga och kommer fram till att det som en gång var vi - inte är ett vi som är menade att vara vi för resten av våra liv. Så mycket sundare än att leva olycklig i en vardag du önskar var en annan. Så mycket sundare att vara lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Så mycket sundare än att visa dina barn att inte du, och därmed inte heller dom, är värda ett liv i glädje och lycka.

Det finns inte en enda människa du skulle kunna lova att du kommer att vara vän med till döden skiljer er åt. Du anser det vara din fulla rätt som människa att säga upp vänskapen om det inte längre är vad det en gång var. Hur kan du då bara för att vi sätter epitetet "kärlekspartner" på en person tvingas "kommitta" dig till det.

Vilket barn förtjänar två olyckliga föräldrar? Inget. Mina barn kommer aldrig att vara några skilsmässobarn. Mina barn är just - barn. Barn till två föräldrar som älskar dem över allt annat och som en gång i tiden älskade varandra och därför valde att skaffa dessa två juveler. Dessa två juveler som jag önskar all lycka i livet. Som jag hoppas få följa så många år det bara går. Och den dag någon av dem kanske kommer till mig och berättar att de valt att ta steget, valt att vara så modiga att de väljer lycka och glädje för alla inblandade framför uråldriga traditioner då ska jag stötta dem i att ta klivet. 

Men jag ska ge dem ett ord på vägen. Allt du upplever i livet formar dig till den du är idag och därmed ska man aldrig kasta bort de år och de erfarenheter man fått med sig genom att vara bitter även om man väljer att gå skilda vägar. Allt du upplevt har gjort dig till den du är.

Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på epitet som skilsmässobarn. Jag hoppas att mina barn ser det som en styrka att våga välja lycka och glädje! Jag hoppas att mina barn får uppleva en värld där gammalmodiga traditioner skrotas och där vi alla väljer att leva lyckliga tills livet skiljer oss åt och till dess att döden skiljer oss från livet. 

lördag 8 oktober 2016

Att gå över ån efter vatten eller så...


Jag är ingen mulle direkt. Men idag skulle jag göra mig till och ta med mig sambo och knottar ut i skogen för lite frisk luft, lek och lunch. Andreas fixade lunchen och jag stojjade med att få på barnen (och mig!) tillräckligt med kläder för att inte frysa halvt ihjäl i höststormen. Vi baxade in oss i bilen och begav oss mot målet - en liten skog i närheten av Sturefors där jag varit vid ett tillfälle tidigare. När bilen rullat ungefär tre och en halv meter började tugget i baksätet. När e vi framme? Var ska vi? Hur lååååångt ska vi åka? Jag e vaaaaaarm! Och sen... Måste vi åka bil till skogen?
Bra fråga egentligen.
Efter en liten stunds letande efter den där skogen och den där braiga platsen att parkera på som jag varit vid tidigare gjorde vi om och begav oss hemåt igen för att åka till en skog som ligger nära hemma men ändå en bit bort. Väl där börjar tugget i baksätet igen. Varför ska vi till denhäääär skogen? Skogen vid skolan är mycket roligare. Varför gick vi inte bara diiiit?
Skogen vid skolan.
Skogen på andra sidan grannhusen.
Skogen 50 meter hemifrån.
Sagt och gjort.
Snacka om att gå över ån efter vatten.
Falukorvsmacka och varm choklad smakar minst lika gott nära som långt bort.




lördag 1 oktober 2016

Det började med två skrivbord och gav en vän för livet - Grattis Lina ❤

Allting började med en flytt.
Vi flyttade ihop - typ.
Året var 2005.
Med samma roller på två liknande projekt på jobbet flyttade vi ihop våra skrivbord i en egen liten hörna där vi huserade tillsammans. Stöttade och peppade. Gav råd och täckte upp för varandra. Inte under så lång tid men det räckte för att skapa ett band som sedan dess inte klippts. Det har under långa perioder de åren jag inte bott i Linköping, varit ett band på mycket långt håll utan direkt kontakt. Men de sociala medierna och möjligheten att kunna uttrycka sig i bild och text både via Facebook och blogg, som vi båda gärna gör, har gjort det möjligt för oss att uppdatera oss på hur den andra har det ändå. Och sex år efter att jag lämnade min partner in crime vid skrivbordet bredvid korsades åter våra vägar.

Den där dagen hösten 2011 när jag åter mötte dig Lina var du på språng som vanligt. Men denna gången av en inte alldeles vanlig anledning. På väg att utföra en av de där praktiska sakerna som måste göras inför planeringen av sin brors begravning. Niklas, Linas bror hade bara några veckor tidigare valt att avsluta sitt liv alldeles för tidigt. Lina valde att dela och hitta kraften i att berätta. Och jag skrev om det här för att visa på vad de sociala medierna och den gemenskapen kan ge.

Några månader efter det hastiga mötet, en måndag i början av december, dagen innan vinterns första snö föll, möttes vi upp på Steves i Linköping för lite mat och prat. Sex år att summera och ett helt liv att uppdatera oss på. Och som vanligt med telefonerna i högsta hugg.

December 2011
Välbehövlig catch up.

Vi ses inte varje vecka, långt ifrån varje månad. Ibland går det ett halvår eller nästan ett år emellan att vi ses. Men vi har konstaterat att när livet skälver har vi en märklig förmåga att lyckas finnas där för varandra just i rätt stund.

Träffen på Steves följdes upp med starten på en fin tradition.
Ett halvår senare, den 7 juni 2012, möttes vi upp på Storan för rosé och räkmacka. Det dokumenterades inte på någon av våra bloggar men det förevigades, precis som alla våra andra möten, med en bild eller två.

Juni 2012
Första räkmackan och rosén.

Hade det inte varit för att Linas syster tog studenten och min dåvarande fru fyllde år dagen efter hade kvällen kunnat bli betydligt senare (och blötare) än vad den blev för orden ville liksom aldrig ta slut. Där och då bokade vi in en uppföljare bara två månader senare. Det kanske vi borde bli bättre på att göra nu också Lina, så går det inte år mellan att vi ses...

Lördagen den 4 augusti 2012 hade vi inga åtaganden som väntade dagen efter och det blev en något längre kväll än den första. Kvällen förevigades som sig bör i bild och även på min blogg i detta inlägget. Om jag inte missminner mig helt var det denna kvällen som servitrisen rådde oss att ta in en flaska istället för glas, kanske det sämsta rådet vi fått någonsin skulle det visa sig.

Augusti 2012
Storan utan en tid att passa.

Hösten 2012 blev en innehållsrik och känslofylld tid för mig med separation och flytt och Lina fanns med hela vägen och stöttade och peppade. 

En kväll i slutet av oktober 2012 var det dags igen och vi möttes upp på Tapas för ännu mer skratt och gråt, djupa samtal och en brinnande meny!!! Min syn på saken läser du här. Lina gav sin synvinkel här.

Oktober 2012
Vem ser att det brinner när man måste checka in på FB?  

Ovan nämnda kväll i oktober skulle egentligen ha spenderats i Stockholm enligt ursprungsplanen, istället blev det av olika anledningar Malmö i november. Vi mötte vintern i min favoritstad. Med snack i timmar på tåget ner. Ett möte som var anledningen till själva besöket. Svindyrt vin mitt på blanka förmiddagen. Ett kärt återseende med en gammal vän och plötsligt upptäckte vi att Malmövistelsen spenderats i resestassen, resten av packningen låg kvar i väskorna på hotellet och lika bra mådde vi ändå. En mysig Malmövistelse avslutades dagen efter med julinspirerat kaffe på Starbucks och vi lovade att möta våren tillsammans i Malmö. Vi sa inget om vilken vår... Om Malmöresan berättade jag såhär och Lina såhär.

November 2012
Malmö

2012 blev 2013 och vi började året med en kväll som började på Espresso house och slutade på Riva med sällskap av även Anna och Therese. Det var kvällen vi blev placerade vid ett bord utan täckning och höll på att gå upp i limningen innan vi återfick kontakten med omvärlden och kunde meddela oss på de sociala medierna. Vad jag tyckte om saken kan du läsa här. Lina sa sitt här.

Januari 2013.
Utan täckning men med rosé. Såklart!

Sommaren 2013 inledde vi Storansäsongen den 19 juni. När de tredje glaset rosé inhandlats strax innan sju konstaterade Lina som värsta smålänningen att med AW-priserna tjänade vi nästan på att vara där... 
Ja vi låter det nog vara där och låter min och Linas syn på saken avsluta berättelsen om just den kvällen.

Juni 2013 och vi inser att glas är
bättre än flaska...

En dryg månad senare möttes vi upp igen. Samma plats och samma käk. Lina var om sig och kring sig och att två glas rosé var beställda och anlända meddelades mig via ett FB-inlägg redan innan jag hunnit lämna kontorsstolen. Det var kvällen Lina lärde mig Instagram och jag berättar mer om den här. Lina berättade såklart också. Men här.

Juli 2013.
Vi avslutar Storan för i år.

Hösten 2013 blev intensiv för både mig och Lina och några fler utekvällar hanns inte med men att luncha hann vi med någon gång i alla fall. 2013 blev 2014 och vi startade året med en Aiolidate.
Med längre perioder mellan träffarna fick uppdateringarna tas i nästintill punktform innan framtidsplaner och visioner tog resten av tiden och vi såg fram emot en sommardate på Storan. En sommardate som istället blev en tidig premiär i ett kallt april skulle det visa sig. Mina ord om saken hittas här. Och Linas här. Att livet susade på i 180 för oss båda vittnar de korta uppdateringarna om. Jag är ändå glad att vi sett till att komma ihåg med en bild och en tanke.

Januari 2014.
Tankar om sommaren.

En riktig kylslagen aprildag 2014 trotsade vi allt förnuft och gjorde vår tidigaste premiär på rosé och räkmacka någonsin. I jackor men i strålande sol. Efteråt fick vi värma upp oss med kaffe och cheesecake på Espresso house, men det var det värt! Och självklart summerade vi det båda två. Här och här.

April 2014
Halvt ihjälfrusna men är det premiär
så är det.

Några fler besök på Storan blev det inte 2014. Om det hade med den något kylslagna upplevelsen att göra vet jag inte. Istället möttes vi i augusti upp för lite powerwalk. Trots att vi sedan november 2013 bodde bara några hundra meter ifrån varandra sågs vi oftare i stan än hemma. Men i augusti 2014 blev det 6,3 km tjejsnack och motion, eller tjomotion som någon döpte det till.

Augusti 2014.
Vin byttes mot PW

Hösten 2014 blev omtumlande och det drog ut på tiden allt mer mellan våra träffar. I februari 2015 möttes vi upp för en middag på Aioli. Medan Lina träffat sin E och planerade för sambolivet hade jag och J beslutat oss för att bryta upp. Olika delar av livet. Olika känslor. Men alltid där när det väl gäller och ännu en kväll gick till historien. Vi är fortsatt ganska fåordiga i våra summeringar men valde ändå att minnas och dokumentera. Både jag och Lina.

Februari 2015.
En av oss på väg in i sambolivet.
Den andra på väg mot skilsmässa.
Men lite bubbel skadar inte.

En lunch i solen i juni 2015 blev nästa möte. När sambolivet blivit verklighet för Lina och den egna lyan blivit verklighet för mig. Uteservering. Mörners. En timmes uppdatering. Ingen av oss var vid tillfället speciellt mångordiga på bloggarna och mötet är dokumenterat i bild. Det var också så nära vi kom Storan 2015. Sommaren när livet knackade på andra dörrar.

Juni 2015.
Lunch istället för AW
Mörners istället för Storan.

Innan jag visste ordet av var även min vardag ett samboliv. Jag och Lina sprang på varandra på stan. Vi lovade att höras. Skulle luncha. Ta en PW. Vi bor ju sååååå nära varandra. Vi ses några veckor senare, på stan, igen. Stressade på lunch. Vi har inte hörts, måste höras. Boka in. Och så där löper livet på. Har jag inte missat något tillfälle helt så ses vi nästa gång när 2015 har blivit 2016 och februari har blivit mars. Vi möts när det väl gäller. Inplanerat sedan länge i varsin analog kalender. Hur kunde vi veta när vi bokade att livet precis just då skulle ha tagit en helomvändning. 

Den första mars möts vi på Pinchos. Nästan ett år ska sammanfattas. Vi klarar det på tre timmar. Rutinerade som vi är. Lina berättar om det. Här. Och några månader senare när tiden var mogen berättade Lina som hon brukar på sin blogg om vad som just hänt när vi träffades den där första dagen i mars.

Mars 2016.
Alldeles för länge sen sist.

Nästan fyra månader senare, i juni 2016, en av få härligt varma junidagar detta år, möttes vi så åter upp för det som skulle visa sig bli sommarens första men också enda Storankväll.
Räkmacka och rosé men en fotbollsmatch med Island som en av deltagande nationer som sällskap som till slut skulle få oss att byta Storan mot Pinchos. Ännu en gång ett datum valt långt i förväg. Ännu en gång en dag när vi så väl behövde ses. En kväll när vi pratade om vad vi varit med om. Summerade. Mindes. Pratade om att skriva historien. Leta i gömmorna. Minnas tillbaka på vår resa. 

Juni 2016
Som det ska vara!

Lina, du gjorde som du brukar. Tog tag i det direkt. Skrev med dina ord om vår resa. Om vår vänskap. Ett inlägg som kan läsas här. Jag fick tunghäfta och prestationsångest. Visste inte hur jag skulle skriva min ord. Inte förrän idag. 

Idag är det din dag min vän. 
Din födelsedag. 
En vän till mig sa en gång en mycket sann sak. Vi firar inte att vi blir äldre vi firar att vi denna dag för x antal år sedan fick förmånen att födas och komma till denna värld. 
Du mer än någon annan jag känner vet att man firar livet Lina. 

Vi är på många sätt så lika. Och du är i så många fall en av mina största förebilder.
Din företagsamhet och rättframhet. Ditt fokus. Din rakhet och ärlighet.
Din omsorg om hela din omgivning och din förmåga att hantera de djupaste kriser.
Ibland undrar jag hur du bär dig åt.
Jag är så glad att jag får ha dig som min vän.
Jag önskar dig den underbaraste födelsedag. 
Solen skiner för dig idag. Solen skiner och firar ditt liv.
Grattis Lina ❤


Att summera en september - i bilder

September - älskade september. 
Normalt en månad med mycket jobb. Inget undantag detta året. 
Snarare tvärtom.
Det blev en varm september.
En hektisk september.
En september med mycket tid med de små.
Och en september med höstens första förkylning.
Och när det går i 180, ja då vet ni. Då summeras det med bilder.

Den första höstdagen bjöd på blå himmel och solisar
Vi startade hösten med en shot om dagen.
Supershot alltså.
Citron, ingefära och honong.
En vecka senare låg vi båda däckade.
Dunderförkylda!
En supereffektiv söndag i september kräver favoritmat
till lunch. Våfflor med grädde och riven choklad.

Årets skolfoto på stora hjärtat dök upp i inkorgen.
Du älskade lilla stora tjej!
En lite mer galen period på jobbet än vanlig.
Lite extra uppskattning.
Gör att man orkar fortsätt. 
Skrev ett inlägg om bland annat
bonusföräldraskap och citerade
Läckberg.
Fick oväntad respons.
Camilla inspirerar mig mycket.
Kul att hon läst och gav sig till känna.



Anna och Fredrik bjöd in till Vin med vänner.
Vi fick njuta av mat och dryck inspirerade av deras resa.
Vi fick berättelser och bilder från Italiens serpentinvägar
och franska rivieran.
Och vi fick Anna & Fredrik.
Denna unika och perfekta kombination.
Vi stängde in oss i biomörkret och njöt
av en hett efterlängtad film.
Bridget Jones!
September avslutades med det årliga
inköpet av analog kalender. Jajamen.
2017 är räddat!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...