lördag 10 september 2016

Om att skriva och för vem...

Don´t look back av Erik Johansson
Egentligen helt orelaterat till det som skrivs nedan
men ännu en av de magiska illustrationer som inte går
att sluta titta på och som i alla fall får mina tankar att
snurra fritt och inspireras.

Häromdagen trillade jag av en händelse in på en ytligt bekants blogg. Eller rättare sagt en ytligt bekants före detta blogg. Den ytligt bekanta skrev i sitt sista inlägg att hon nu var trött på att dela med sig av sitt liv och dess upp och nedgångar med de som ville läsa men aldrig hörde av sig. Hon valde att fortsätta bloggandet på annan plats och ville man ha tillgång dit fick man maila. Jag mailade inte. Jag har aldrig varit inne på hennes blogg förr och kände inte något behov av att läsa vidare. Men det hon skrev fick mig att börja fundera. Fundera på hur jag själv känner för det jag skriver. Och för vem jag skriver det.

Jag har alltid älskat att skriva. Från den stund jag började forma bokstäverna till ord har jag älskat det. Älskat att skriva påhittade berättelser. Älskat att skriva brev till när och kära och nyvunna bekanta. Älskat att berätta andras historier och det som är viktigt att förtälja. Det blev sedemera, om än under en kort tid mitt yrke och det jag faktiskt är utbildad till - journalist. Jag älskar att formulera ner mina tankar om omvärlden i stort och smått och det har under åren hamnat under kategorin "Betraktelser" här på bloggen. Och jag älskar att skriva ner och dokumentera mitt liv i text och gärna någon bild. För mig själv, för Er som vill titta in och läsa och en gång i tiden för barn och kanske till och med barnbarn. Tänk va häftigt om jag hade kunna surfa in på min mormors mors blogg och läsa om vardagen 1886.

När jag läser inlägg från de första åren jag bloggade, den tiden när det mestadels var en blogg som följde min vardag som viktkämpe, är inläggen av det mer personliga slaget inte så vanliga, på den tiden behövdes det inte. På den tiden var det främst en blogg som riktade sig till dem som på samma sätt som jag försökte sig på en sundare livsstil. Vi läste varandras bloggar och peppade också varandra i kommentarerna men även i andra forum såsom låsta grupper på Facebook. Då var det inte många av mina vänner som läste min blogg eller ens visste att den fanns. Men flera av dem jag följde då finns fortfarande i min bekantskapskrets på olika sätt. Som ytliga bekanta på Facebook, som arbetskamrater (faktiskt hela två stycken, världen är liten), som vänner och som några av mina allra närmaste.

Jag har redan tidigare här i bloggen reflekterat över vad det har gett mig att blogga. Egentligen skulle det inte behöva ge mig något alls tillbaka i form av nya vänner, uppmärksamhet eller glada tillrop, att få utlopp för att göra det bästa jag vet är gott nog och många gånger det som tar mig genom vardagen. Att någon vill läsa är en bonus.

Med åren som gått har bloggen antagit en mer personlig form, ett dokument över mitt liv. Över vardagen och över det allra innersta. I alla fall det av det allra innersta som det lämpar sig att berätta om på detta sätt. Den har blivit ett sätt för mig att berätta om det roliga och det svåra jag gått igenom. Den har gett möjlighet att berätta med mina egna ord om sådant som man annars inte som hastigast spottar ur sig som svaret på den flyktiga frågan om hur man mår i mötet i dörren vid lämning på förskolan, i kassan på ICA eller på släktkalaset vid någon av årets högtidsdagar. Genom att dela med mig av det jag skriver via Facebook kan de som i vanliga fall inte läser bloggar eller min blogg hitta hit och jag vill att de ska hitta hit. Jag vill att DU ska läsa det jag skriver. För att du ska veta varför mitt sinne är lite lättare eller kanske lite tyngre än i vanliga fall när vi ses. För att du ska förfasas över det jag förfasas över eller glädjas och fnissa över det jag just funnit glädje i. För att roas och oroas. Ibland friserar jag vardagen. Nej, nu ljög jag. Jag friserar aldrig något men jag kanske väljer att inte berätta om det alls. Behöver ett ämne friseras platsar det inte här.

Den feedback som i början var en kommentar på ett inlägg från en för mig okänd person blev så småningom en kommentar på en länk jag delat med mig av på min Facebook-profil. Och i takt med att vi inte längre skriver något utan istället visar vårt engagemang med ett hjärta, en gul rund gubbe med ett stort O till mun eller "ögon" liknande > < så är feedbacken istället en klapp på axeln från en kollega eller chefen i korridoren på jobbet.

Så för mig själv och för dig som nu orkat med att ta dig igenom ännu en av mina offentliga funderingar konstaterar jag att jag gärna vill att just du läser detta. Oavsett om du är en av mina närmaste, min chef eller om du hittat hit för första gången och inte har en aning om vem jag är. Och om du inte ger dig till känna, om du inte skriver vare sig en kommentar eller gillar med en emoji eller en tumme så är jag glad att du läser. Jag tycker inte att du snokar i min vardag. Då hade jag ju valt att inte berätta om den. Istället hoppas jag att du kan finna kraft, glädje eller bara en "vän" i mina ord. Mina ord till just Dig.

1 kommentar:

  1. Jag läser gärna! Tycker om bloggar och är glad över att få ta del av tankar, reflektioner och dokumentation. Jag skriver också gärna själv även om jag gör det på en låst blogg. Det blev för många som höll ögonen på mig och jag ville inte dela med mig till alla. Speciellt inte till elever och deras föräldrar när jag jobbade som lärare. Och ja, jag skriver mest för min egen skull men tycker om att bli läst. Därför känns det trist att kravet på lösenord dragit ner antalet besökare så mycket fast många fått tillträde. Förstår absolut då man vill att det ska vara enkelt för att orka bry sig, men ändå. Det ger mycket att veta att andra finns där och läser.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...