söndag 31 juli 2016

Hur hamnade jag här...

När jag påbörjade texten i inlägget nedan, det som heter Hemma, hemma & hemma, tänkte jag börja med orden "Tro nu inte att jag har gått och blivit schizofren..." Nu gjorde jag inte det. Och självklart har jag inte blivit det. Schizofren alltså. Men mötet med mina tidigare hemstäder påkallar som så många gånger förr någon form av större funderingar, nästintill känslostormar. Jag uppmärksammar det främst när besöken infaller under någon form av längre ledighet så att min hjärna har möjlighet att fundera vidare kring livet i allmänhet även efter besöket. När jag nu dessutom hann med både Malmö OCH Karlskrona och utöver det gjorde ett snabbt nedslag i Emmaboda, det som egentligen borde vara min hemstad, så kan det hända att tankarna har gått över styr lite utöver det vanliga de senaste dagarna. Jag får ibland känslan av att jag tappat en bit av mig själv på vägen. Men vilken bit och var kan jag inte riktigt svara på. Och då är det liksom bäst att sätta tankarna på pränt för att få ordning på dem.

Jag och storasyster på BB i Kalmar nov 1977.

Jag föddes i Kalmar en onsdageftermiddag i november 1977. Mycket mer än så vet jag inte om det. De som hörde mitt första skrik, räknade mina fingrar och tår och kollade upp om det blev en Ylva eller Bruno (de namnen mina föräldrar hade tänkt ge mig egentligen, men det är en historia för sig) är döda sedan många år tillbaka och inte heller när de fanns kvar i jordelivet var blödiga berättelser om hur det var den där dagen jag föddes något som hörde till vanligheterna. Det jag vet är i alla fall att vi efter förlossning och BB åkte tillbaka hem till Emmaboda. Samhället jag bodde i fram till jag var sex och ett halvt år. Jag har en del glasklara minnen från den tiden. Jag minns de bostäder vi bodde i, hur ICA-affären såg ut, macken där jag handlade mitt lördagsgodis och Jimmy i Järnvägskiosken som alltid bjöd på glass. Och så några kompisar från den där tiden såklart. Som Sandra till exempel. Hon, jag, två hopprep och "Säg mig var du står" från Carolas Främling-album. Måtte jag aldrig bli känd, och måtte i så fall ingen hitta de där kassettbanden och inspelningarna.

Jag och mamma i Emmaboda runt 1980

Men det finns också mycket jag förträngt, minnen som min syster påminner mig om då och då. Saker jag bör bli påmind om men som hör till ett helt annat inlägg den dagen det passar.

Sommaren det året jag skulle fylla sju flyttade vi med buller och bång från Emmaboda till Vinslöv i norra Skåne. Mamma och pappa var skilda sedan något år tillbaka och det var jag och mamma som flyttade. Det var sista gången jag kunde adresseras post i Emmaboda. Många år senare flyttade mamma tillbaka och praktiskt nog bodde hon där när hon sedan hastigt gick bort år 2000. Jo praktiskt nog. Praktiskt för att jag då sju år senare inte hade två orter att besöka när jag skulle titta till både mammas och pappas gravar då och då - men allt för sällan.

I Vinslöv
Gissningsvis i 9-10 årsåldern
Grundskoletiden i Vinslöv, Hässleholm och Asarum och ett första testår på gymnasiet i Karlshamn innan jag bestämde mig för vad jag ville göra på riktigt, de åren finns det mycket att säga om. Vi var ett tight sammanbundet team jag och mamma. Men snarare på hennes önskan än min egen. Jag följde henne i vått och torrt. Hon var en sökare och en trasig själ. Jag plockade ofta upp spillrorna efter ännu en besvikelse av någon sort och peppade henne att gå vidare. Peppade att orka upp ur sängen. Peppade att inte gråta. Peppade att inte ge upp. Jag styrde upp vardagen och hushållssysslorna så som en åttaåring kan göra. På bästa sätt utifrån förutsättningarna. Jag blev vuxen, något min mamma visade det sig senare när jag efter hennes död läste hennes dagböcker, aldrig blev.



Det närmade sig skolavslutningen i nian försommaren 1993. Ett halvårs hårt slit för att återfå anständiga slutbetyg efter att vi varit tvungna att bryta upp och flytta från Hässleholm till Asarum mitt under det sista läsåret på grundskolan, började ta ut sin rätt. Den religiösa åskådning och den församlingstillhörighet som mamma sett till att "vi" hade just då hade gjort det lite svårare för mig att komma in i den nya klassen. Trots att jag aldrig hade varit den där som hängt i det populära gänget hade jag ändå alltid varit accepterad. Det ändrades i och med flytten och det tillsammans med hårt arbete på hemmaplan, långa resdagar med skolbussen ut på landet och pluggandet resulterade så småningom i att jag aldrig orkade vara med på min skolavslutning i nian.

Inför hösten hade jag bestämt mig för att ta ett mellanår, läsa basämnen och testa på arbete inom de två områden jag trodde mig vilja jobba med och plugga vidare inom - restaurang och media. Jag skulle börja gymnasiet i Karlshamn och det krävde att jag gjorde något jag lovat mamma att aldrig göra. Flytta hemifrån. Jag var femton år på mitt sextonde och jag fick en egen liten lya på 25 kvadrat i Karlshamn. Jag var redo - det var inte mamma.

Pappa hade genom åren funnits där i bakgrunden. Som en stöttepelare som jag visste fanns när jag behövde honom oavsett vad det gällde - men ändå i tysthet. Snyggt parerande mammas vansinnesutbrott om han var för närvarande. Nu klev han fram. Nu var det nämligen dags för mig att bli utsatt för mammas ilska och besvikelse. Detta var det hårdaste svek hon varit med om. Jag som alltid funnits där vid hennes sida, till och med jag hade förrått henne menade hon. Allt såklart bara i hennes egen fantasi och hennes egen verklighet. Inget var ju egentligen på riktigt i hennes värld. Hon valde de sista åren jag behövde en vårdnadshavare innan jag blev myndig att avsäga sig just det. Hon bad pappa ta över. Och han tog över. Hon avsade sig kontakten med mig helt. Skrev inte längre under meddelanden hon var tvungen att skriva till mig med "mamma" och lade helt enkelt den tiden bakom sig.

Jag och min systerdotter
Mikaela någon gång
sommaren 1993.
Tillsammans med min pappa blev min syster och hennes familj min nya närmaste inre krets. Jag slog mig loss från den församling jag tillhörde. Jag upptäckte helt nya möjligheter och jag började leva.

Och kanske är det därför jag, när någon frågar mig var jag kommer ifrån säger Karlskrona. Ett år efter att jag flyttat hemifrån hade jag bestämt mig för vad jag ville göra. Jag skulle läsa media i Karlskrona. Jag hittade lägenhet och flyttade och därmed började det liv som jag anser är mitt.

Om man säger att man kommer från en stad, så som Karlskrona i mitt fall, får man ofta följdfrågor, särskilt från andra som också är från samma stad för att de ska kunna sätta personen i ett fack eller kanske hitta gemensamma bekanta.
Frågor som:
Jaha, bor dina föräldrar kvar där? Vilken del av Karlskrona kommer du ifrån? Eller var gick du i högstadiet?
Mina svar på de frågorna är:
Nej mina föräldrar har aldrig bott där. Jag flyttade till en lägenhet mitt i stan när jag var 16 och har därmed inte gått högstadiet i Karlskrona.
Ändå är Karlskrona min stad. Den staden där jag skapade mig ett normalt liv om man får säga så. Och jag tror, om vi skulle jämföra, att jag är den som faktiskt får säga så. För innan detta var mitt liv allt annat än normalt.

Än idag är de människor som kom mig nära i Karlskrona några av de viktigaste i mitt liv, min bas. Människor jag inte träffar lika ofta längre främst på grund av avstånd men som jag aldrig skulle tveka att ringa om det knep och jag hoppas att de känner samma sak för mig. Fia, Lise, Micke, Bird, Stina, Hanna och Daniel. De närmaste på ett oförklarligt sätt. Men också så många fler. Ingen nämnd ingen glömd. De blev min nya familj eller kanske den familj jag aldrig haft. De som kände mig bäst. De som vet vad jag tänkte och ville. Vad jag brann för. De jag reste med inom Sverige och utomlands. De som var med i vardagen. De som tröstade när det var tungt, gladdes med mig när det var toppen och var arga för min skull när det behövdes.

Pappa och jag i Karlskrona.
Runt år 1997.
Pappa fanns återigen i bakgrunden vid min sida när jag behövde honom. Det var så vi båda var vana vid att ha det och det var så vi hade det tills den dagen han inte längre fanns. Han var inte och blev inte den personen som verkligen kände mig i vardagen. Ändå stod han mig så oerhört nära och är min förebild i så mycket. Mamma valde själv att aldrig återta den nära kontakten vi en gång haft och jag ska inte säga att det gjorde mig något alls. I februari 2000 gick hon hastigt och oväntat bort. Hon hade fyllt 65, jag hade fyllt 23 och mitt liv hade bara börjat när hennes slutade.

Jag har vid lite olika tillfällen - i lite kortare inlägg än vad detta tenderar att bli - reflekterat över hur jag hamnade där jag är idag och vad flytten från Karlskrona betytt för mig. För i augusti 2003, nio år efter att jag flyttade till Karlskrona, var mina saker återigen packade i lådor och på väg till en annan stad. Linköping.

I flera år efter flytten kände jag att jag levde i en parallell-värld. Jag ville egentligen aldrig flytta till Linköping och jag saknade mitt Karlskrona, vännerna, havet och atmosfären något oerhört. Jag valde att inte acklimatisera mig i den nya staden. Samtidigt som jag levde i min parallell-värld pågick det riktiga livet någon annanstans och jag hade bara tryckt på paus tills jag var tillbaka. Hur skulle jag då kunna veta att jag aldrig skulle komma tillbaka. Sedan dess har livet tagit mig vidare till både Halmstad, Malmö och Kalmar för att sedan återigen ta mig tillbaka till Linköping. I olika omgångar har jag trott mig komma fram till att det inte längre är en parallell-värld jag lever i. Jag har sträckt mig efter playknappen. Men kanske har jag inte riktigt nått eller vågat trycka. Kanske har jag inte tryckt än.

Den korta sejouren i Halmstad var resultatet av längtan bort från Linköping och längtan till havet. En fin tid som har sin egen speciella plats i historien om mitt liv. Men det är i Malmö jag för första gången på flera år känner att nog livet inte är på paus ändå. Malmö är alldeles för levande i sig för att livet ska kunna vara på paus.

Med Maja och Helen i Malmö
I Malmö knyts ännu några vänskapsband för livslång tid med Helen och Pernilla. Flera bekantskaper görs med människor som inspirerat mig att våga och som är mina förebilder nu och forever, Bella och Thomas. I Malmö börjar vi försöken att blir föräldrar och i Malmö återfår jag en längtan efter att göra det jag alltid älskat. Skriva! Längtan väcks nog inte minst en februaridag 2007 när jag skriver mitt första blogginlägg.

Bara tre dagar före det inlägget skrevs hade jag sagt farväl till pappa, något jag av någon anledning inte alls skriver om. Chockartat får jag på alla hjärtans dag 2007, mitt i brinnande arbete på regionhuset i Lund, samtalet från min pappas sambo. Pappa ligger på lasarettet i Kalmar. Han är sjuk. Mycket sjuk. Något jag inte har vetat om. Ett halvårs intensivt projektarbete på mitt nya arbete på Siemens för Region Skåne har uppslukat mig totalt men jag känner också att pappa inte ville att jag skulle veta att det var på väg mot slutet. Han som alltid avslutade varje möte med att säga:
- Hörs vi inte så vet vi att allt är bra.
Han var inte så förtjust i detta med långa och många telefonsamtal bara för att. Nu hade han själv inte hållit sitt löfte. Förmodligen med omsorg om mig. Han hade inte hört av sig - men allt var inte bra. Inte alls bra. Några timmar senare satt jag i bilen från Malmö till Kalmar utan att veta vad som väntade mig..

Jag mötte upp min bror som jag inte sett på flera år. Han berättade med några korta ord om läget. Men jag förstår fortfarande inte. I mötet med pappas läkare frågar jag vad de gör för att han ska bli bra igen. Då förstår min bror att jag inte har förstått.

Jag är så oförberedd på att möta det jag möter i salen där pappa några timmar senare tar sitt sista andetag. En skugga av den charmiga och resliga man som alltid i skjorta, kostym och sina älskade trätofflor tagit omgivningen med storm vart han än kommit. Jag skriker rakt ut och tårarna väller fram när jag ser min lilla pappa där i sängen. Ihopsjunken, vithårig och utan kontakt med omvärlden. Det tar en lång stund innan jag vågar närma mig denna främling som inte alls är den jag minns honom som. Jag tar min tid och när jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand märker jag hur ögongloberna rör sig snabbt från sida till sida bakom de stängda ögonlocken. Han öppnar dem, ser på mig - stint men innehållslöst och jag känner att han vet att jag är där.

Det var aldrig tal om att jag skulle stanna och vaka. Den tanken fanns inte i min värld. Jag vet att jag vände mig om och tittade en extra gång när jag lämnade salen och visste att jag aldrig mer skulle se honom i livet. Lite senare när min bror också åkt hem en kort stund, lämnade pappa oss för alltid. Jag vet att han ville ha det så. Han ville lämna ensam.

Jag lägger blommor och tar farväl vid pappas grav.

Jag återgick till min vardag. Förutom en begravning som stundande några veckor senare var allting som vanligt. Hektiskt projektarbete och arbetsveckor med långt över 60 timmar rapporterade var vardagsmat. Drygt ett år senare när projektet var slut, anställningen ändrat form och min arbetstid gått ner till de normala 40 timmarna per vecka hade jag dessutom hunnit ta tag i vikt och hälsa. Livet var ganska bra, på gränsen till perfekt. Det var då min värld rasade. Det var då jag plötsligt insåg att jag var alldeles ensam. Trots att jag genom alla år alltid klarat mig själv insåg jag att nu fanns det inte ens någon som jag kunde kalla mamma eller pappa längre. Jag som alltid klarat mig själv hade nu inget annat val. Jag var ensam, alldeles ensam och väldigt väldigt sårbar. Det resulterade i en tid av panikångest och hypokondriska tankar som jag valt att berätta om redan tidigare här i bloggen. Många fina människor på vägen gjorde att jag sex år senare kunde sträcka mig så långt att jag kunde säga att jag kände mig frisk. Men då går jag händelserna i förväg lite.

I Kalmar i största hemlighet
och letar bostad inför flytt.
Sensommaren 2009 lämnade vi vårt älskade Malmö och flyttade till Kalmar. Jag skulle förverkliga drömmen om att läsa till journalist. En dröm som jag av olika anledningar flera gånger tidigare lagt på hyllan men som nu blev alldeles sann. Tiden i Kalmar blev inte lika kort som den i Halmstad, men kortare än vad det var tänkt. Kalmar kändes litet efter vår tid i Malmö och när vi ganska snart efter flytten fick veta att ett litet hjärta bankade i J´s mage och att vi skulle bli tre började tankarna på framtiden att göra sig påminda. Att Kalmartiden hade ett slut det visste vi redan. Och vi ville nu förkorta tiden där ytterligare. Om jag ville satsa på en karriär inom yrket jag nu utbildade mig till skulle en större stad bli vår nästa anhalt. Vi ville inte börja om ytterligare en gång i en helt ny stad och därmed var Stockholm och Göteborg uteslutet. Vi vill komma närmare J´s familj och därmed var Malmö för långt bort. Ett och ett halvt år efter skolstart och bara halva tiden in i utbildningen hade vi bestämt oss, vi skulle återvända till Linköping och jag reflekterade över att jag nu för första gången efter otaliga antal flyttar under åren faktiskt flyttade tillbaka till en stad.

Vic på plats i Linköping och mitt i flyttkaoset.


Så kom det sig att vi en februaridag 2011 återvände med flyttlasset och vår nybildade lilla familj till östgötaslätten. Så kom det sig att jag insett att det troligen är här jag blir kvar. Med numera två små hjärtan som börjar rota sig i förskola och alldeles snart skola och med den andra mamman som också är rotad här. Med mängder med kusiner och sysslingar till de små så nära som bara ett par hus bort skulle jag aldrig vilja göra det min mamma gjorde så många gånger för mig, riva upp dem från en känd miljö och byta mot något nytt och okänt. Om inte mitt eller J´s liv kräver det såklart. Då är jag övertygad om att de små också skulle må bra så länge de är i vår närhet.

Istället pockar känslan av att känna sig hemma på allt oftare. Jag ser gamla bekanta vyer med nytt perspektiv. Jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid tanken på att det är detta som är mitt hem. Mitt riktiga liv. Jag har hittat tillbaka till den jag en gång var och lagt till den erfarenhet jag samlat på mig på vägen för att bli den jag är idag. Livet är inte vad det en gång var. Livet är inte det jag lämnade och önskade att komma tillbaka till. Livet är inte längre på paus. Jag når fram till play-knappen och jag har vågat trycka. Livet är nu!





torsdag 21 juli 2016

Hemma, hemma & hemma



Nittioåtta mil och närmare fem dygn senare har jag landat i soffan på uteplatsen.
Hjärtat är fyllt av glädje och kärlek.
Hjärnan är fylld av upplevelser.
Jag har den stora förmånen och glädjen att känna mig hemma i två städer utöver den som faktiskt är mitt hem och som faktiskt är den stad som kvalade in på listan över "hemmastäder" sist.
I dagarna fem har vi nu gjort Malmö och Karlskrona. 
Båda städer som jag känner att jag kommer hem till.
Och ändå var det så skönt när vi i eftermiddags såg siluetten av Linköping över östgötaslätten och vi var - hemma.

För snart tio år sedan när jag startade denna bloggen var Malmö mitt hem. En stad jag och J hamnade i efter en kort sejour i Halmstad. Båda fick jobb och vi tog chansen och flyttade. Går det lätt så är det rätt brukar vara min devis i livet och efter bara någon vecka hade vi båda fixat jobb och även lägenhet mitt under takåsarna i city. Vi tillbringade tre härliga år i staden. Skapade minnen och fick vänner för livet. Numera är Malmö den enda staden jag skulle vilja flytta tillbaka till och förhoppningsvis kanske det blir så när barnen är stora.

Nu fick jag visa en ganska skeptisk Andreas staden som har en alldeles speciell plats i hjärtat.
Och hur gör man det? På listan stod såklart Västra hamnen, Möllan, Lilla torg och så vidare. Det blev nästan allt det där och lite till.
Första natten bodde vi på Comfort Hotell Malmö, tanken var egentligen inte att vi skulle åkt ner redan på söndagen och det blev en extranatt på detta lite enklare hotell nära centralen som ändå var helt OK. Nyrenoverat och fräscht, mycket centralt och prisvärt. Men utan det där lilla extra. Det fick vi istället natt två och tre när vi bodde på Clarion på Malmö Live.


Tjugofem våningar högt slog det mig med stor förvåning när jag landade i Malmö förr förra hösten. Ett stort konferenskomplex hade växt upp som en svamp ur marken. En mycket trevlig svamp visade det sig nu när jag fick möjlighet att bekanta mig med det lite närmare.
I Skybaren på tjugofemte våningen njöt vi av både vackra solnedgångar, oväder och plan som landade på Kastrup.

Ena kvällen regn och blåst

Nästa kväll - vackert som en saga.
Vårt rum låg mycket längre ner. På nittonde våningen. Och till och med en höjdrädd som jag vande sig med tiden och tyckte det var ganska långt ner i jämförelse.

Jag passade på att vara turist i min egen stad. Jag fotograferade nya byggnader och gamla bekanta vyer. Vi hittade nygamla hak och jag fick återuppleva gamla löparrundor som jag saknat.

Västra hamnen.
Älskade Lilla torg.
Nya skapelser
Välbekanta motionsrundor

 Och så hann vi med besök på både Emporia och i Köpenhamn som en liten bonus.
Och ja mina vänner - Andreas är överbevisad. Malmö är en stad att älska.

Igår morse satte vi oss i bilen och begav oss mot ett östkusten och Karlskrona.
Staden som jag om någon frågar säger att jag är ifrån,
trots att jag var 16 när jag flyttade dit och 26 när jag flyttade därifrån.
Det var där jag blev den jag är idag.

Att återse Karlskrona är alltid känslosamt och fantastiskt.
Dessa omgivningar.
Havet.
Här kopplar jag av.




Denna gången gjorde vi så gott vi kunde efter två intensiva dagar och turistade så mycket vi orkade.
En kebab på Michels följdes av besök på Marinmuseet.
Ubåtar kvalar in som nummer ett på Andreas absoluta hatlista och det blev ett intressant möte för honom med Neptun - förevigat på både bild och film, men de håller vi privat, det blir bäst så.


Efter lite turistande mötte vi så upp Bird och Johannes för middag på Biobaren.
Magiska vyer när vi sen traskade hemåt i sommarkvällen.




Kvällen avslutades på Scandics uteservering där vi såg solen gå ner bakom Stakholmen.
Och ett snett glas rött förevigades.


Idag har vi tagit oss norrut och hemåt.
På vägen tittade vi till mammas och pappas gravar i Emmaboda och svängde in på ett snabbt besök hos syster i Lessebo.
I brevlådan väntade mitt sällskap de kommande semesterdagarna utan barn och sambo som kommer att spenderades där jag sitter nu. Uppkrupen i soffan på uteplatsen. 


Än är inte sommaren slut.
Den har bara börjat.
Nu ska här njutas.

lördag 16 juli 2016

Att våga stanna kvar...



Igår eftermiddags snörade jag på mig löparskorna för första gången på alldeles alldeles för länge. Det var tungt. Exakt så tungt som jag måste inse att det är när jag låtit det gå så långt som det har gått. I lurarna ett sommarprat från förra året med Fredrik Reinfeldt om förändring. På näthinnan samma vyer som så många gånger förr. I tankarna - den obekanta känslan av att inte vara på väg någonstans utan bara här och NU! Och att det är helt okej.

Så många gånger förr har tankarna på dessa promenader och löparrundor kretsat kring förändring och uppbrott. Så många gånger förr har livsavgörande beslut tagit form till dessa vyer. Så många gånger har detta varit min terapi som tagit mig vidare till en värld där jag kan andas.

Till den värld där jag nu är. Och där jag måste inse att jag vill och ska vara. Jag behöver inte alltid vara på väg. Om några månader är det fyra och ett halvt år sen jag började på den arbetsplats jag nu tillbringar vardagen på. Ett år har gått i mitt nya boende och snart ett år har gått sedan jag återigen blev sambo. Och det är fint så. Min största utmaning är att stanna kvar. Att inte vilja vidare. Att lära mig att bara vara i den vardag som jag älskar. Att luta mig tillbaka och vara lite nöjd.

onsdag 13 juli 2016

Roadtrip á la Cornelia


Det pirrar lite i hela kroppen och jag känner mig sjukt förväntansfull. 
Jag älskar känslan av att sätta mig i bilen med det allra nödvändigaste och lite till packat för att åka på roadtrip. Och nu får jag planera för några dagar på resande fot genom mina favoritlandskap.
Småland, Blekinge och Skåne! Fast tvärtom.
Om några dagar bär det av mot mina hemtrakter, jag ska visa Andreas allt han har missat i våra södra delar av Sverige. Några stop är självklara, andra kommer att komma spontant.
Några dagars jobb till, sen drar vi!

söndag 3 juli 2016

Att summera en juni - med lite behind the scenes

Ni vet de där bilderna som man väljer att inte lägga ut på sociala medier. De som inte blev så bra - eller i alla fall inte som man tänkt sig. Juni månads summering blir en summering med även de där bilderna. Och egentligen borde jag ha ett gäng riktigt bra sådana dåliga att presentera för juni månads första händelse. Den där morgonen den första dagen i juni när vi vid stranden på Rhodos förlovade oss.

För jag hade en tanke. Jag visste hur jag ville ha bilden. Och vi fotade och fotade och fotade och fick inte alls till det. Vi hann inte bli ovänner men vi var på väg. Och så fick vi en eller ett par bilder som i alla fall funkade att lägga ut. Och det gjorde vi. 


Jag har för en gångs skull varit så duktig att jag har raderat de som inte blev bra och Andreas har bytt sin telefon sedan dess. Annars hade ni kunnat få se ett kollage av riktigt dåliga bilder. Annars är det ganska svårt att ta dåliga bilder på en så fantastisk plats som vi hade förmånen att vara på.

Vi kom hem till Linköping och bytte den grekiska playan mot playan i Sturefors och en härlig dag med mina små hjärtan. Sveriges nationaldag.


Några veckors arbete återstod innan mer ledighet. För att minska skillnaden mellan semesterveckan i Grekland och vardagslivet hemma något hade vi bokat in både middag med Gustav och Lisa på Kniv å gaffel och AW med kollegorna på Krögers och det får representeras av en av där bilderna som inte alls var för "dåliga" för att lägga ut på sociala medier men som ändå aldrig lades upp. 
Eva-Lena, ett stort glas rosé och sol. Livet på en pinne.


Värmen höll i sig och vi besökte Stafsäters med de små.


Och en helt annan bildsekvens i telefonen vittnar om vardagen bakom alla filter. Det riktiga livet. Det där kaoset som bara är ett faktum när dessa små hjärtan är här. När kaoset i köket efter maten kan få en trött mamma att börja tjuta och när saker hamnar där man absolut inte alls tänkt sig att de skulle hamna.

Lite ballonger och lite mat och lite kaos efter en helt
vanlig lunch med de små liven.

Säg till när någon uppfinner saker som går
tillbaka till sina platser av sig själv.
De små åkte med mamma J, mormor och goda vänner en vecka till Italien i slutet av månaden och innan dess skulle frisyrerna ordnas. En kvart senare hade lockarna fallit och lille B växt några år om ni frågar mig.



Vi arbetade de sista fyra dagarna innan sommarsemestern tog sin början och jag passade på att ha dejt med både Lina och Benita efter jobbet. 


Kvällen med Lina representeras av en av de där bilderna som inte lagts ut. Bilden som togs precis innan hon var helt redo. När hon satt och svor över att mobilen inte ville uppföra sig som hon hade tänkt sig alls. När den helt enkelt sa ifrån och tyckte att det inte fanns plats för fler foton. Kvällen var som vanligt välbehövlig och gav upphov till idén om att sammanfatta alla våra kvällar på Storans uteservering med rosé och en räkmacka. En idé som Lina hann med att förverkliga redan dagen därpå på detta fantastiska sätt. Jag kan inte annat än tacka för de fina orden. Det gav mig dock lite tunghäfta och jag filar på kontringen. Den kommer - men jag behöver lite mer tid. 


Själv spenderade jag den kvällen med Benita - också den på Storan. Och sedan vidare mot Innergården (vansinnigt mysigt) och Yellow fellow och lite fler drinkar. Lite för många till och med. Lite för många för att midsommaraftonen dagen efter skulle bli sen i alla fall...

Och så har vi de där bilderna som kanske inte borde ha publicerats. Men som ändå gjorde det.
Som de där bilderna tagna direkt efter att min stol gått sönder vid uteplatsen på midsommarafton.
Till min sambos försvar ska jag säga att han väntade tills han visste att jag inte skadat mig och tills jag själv började skratta.


Jag bjuder på det ;-)
Sista dagarna i juni spenderades i "semestermode" och bara några enstaka inhopp på jobbet för att avsluta det sista som inte hanns med innan semestern.
De små hann komma hem och spendera lite tid här innan halva 2016 passerat och den andra halvan påbörjades. 

Och så blev det då äntligen en månad som jag hade tänkt mig den. 
Med socialt liv och träffar med fina vänner.
Men också en månad med tunga besked och många frågor som ännu inte besvarats.
Hur många månader ska vi behöva lägga till denna innan vi får veta var du är och hur du har det?
Ovissheten är svår men ovissheten om hur länge vi ska få vara ovissa är svårare.

lördag 2 juli 2016

Jag är inte Zlatan


"For me it is all about looking forward, not back" skriver Zlatan på sin officiella Facebook-sida.
Säga vad man vill om Zlatan, men han kan det där med att marknadsföra sig själv. 
Har ni sett epilogen? När han åker från Paris till Malmö och hänger upp sin tröja i Rosengård.
Magiskt.


Jag är en sån som älskar Zlatan - om det nu inte framgått redan.
Men jag är inte som Zlatan.

Jag gillar att dagligen få upp minnen från åren som gått via Timehop och att minnas tillbaka.
Den appen har till och med hoppat upp på förstaplatsen av appar jag tittar på direkt jag vaknar på morgonen. För några dagar sedan var det nio år sedan mitt intåg på Facebook och de allra flesta dagar har jag ett eller flera minnen från alla de nio åren som gått sedan dess. 
Inte alla uppdateringar är så värst matiga, inte så värst välskrivna eller intressanta heller och absolut inte ett inlägg jag skulle skriva i dag, men jag kan ändå ofta dra mig till minnes mer av den där dagen än vad en kort liten mening säger.
Vid närmare eftertanke tror jag att en av de främsta anledningarna att jag "hänger på" sociala medier som FB, Instagram och även här på bloggen är just för min egen skull. Det är mitt sätt att dokumentera mitt liv. För mig själv och för den som vill läsa.

Sååå. Den sista dagen i juni har sett ut som följer de senaste åtta åren. Tydligen hade jag inte så mycket att delge från år 2011.

2015 - Barnen och jag på besök på jobbet för
lite lunch. Undrar vad Vic tycker är intressantast.
Tobbe eller telefonen?
2014 - Semestern började i regnets tecken
och jag passade på att summera året som gick
ett halvår för sent. Detta var förvisso dagen innan.
Dagen efter skrev min bästa Bella om det på sin FB.
Och ja - två år senare är hon fortfarande den mest
driftiga kvinna jag känner.
2013 - Vi var på semester (del ett) på Orust.
Ljuvliga dagar.
Fantastiska vyer.
Som balsam för själen.
Jag skulle gärna återvända.

2012 - kortsemester i Karlshamn med
dåvarande svärfar, Gissan och Patrik.
Vic blev sjuk
men vi hade mysigt ändå.
Resan minns jag mest för att ett beslut
togs som avgjort allt som är min
verklighet idag.
2010 - på besök i hemstaden.
Passade på att använda FB för att träffa gamla vänner.
Och det funkade...

2009 - vi bodde fortfarande i Malmö.
Jag minns att jag var gräsänka.
Frugan i Sthlm.
Och jag tävlade visst med mig
själv om hur många inlägg
man kan skriva om en vattenläcka.

2008 - och dagen för att titta på Sex and the city-filmen.
Den dagen går inte att glömma trots en ganska innehållslös
uppdatering.

2007  - AW på St Gertruds i Malmö.
Gamla och nya vänner tillsammans.
Vänner jag fortfarande har kontakt med.
Vänner jag saknar.
Härliga minnen.

Kanske skulle tipsa den där Ibrahimovic om Timehop. Han har lite att lära :-).
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...