torsdag 28 april 2016

" I want to see the world without borders"


Hon är kvinnan som bestigit de högsta bergen i var och en av alla våra sju världsdelar och hon är kvinnan som helt ensam har paddlat och cyklat runt hela nordamerika, det tog lite drygt fjorton månader. Hennes nästa projekt är att besöka rymden, biljetten är redan inhandlad - varför? Because "she wants to see the world without borders".

Vi, jag och bästa kollegan Eva-Lena, klev just på tåget som ska ta oss från Göteborg hem till Östergötland efter två innehållsrika dygn i Göteborg på #MCED16 - a.k.a. Mitel Customer Experiense Days. Och vilka dagar det blev.

Vid ankomsten till hotellet, Radisson Blu, blev vi direkt uppgraderade. Till SVITEN! Måhända var sviten fortfarande kvar i 90-talet, men hej, sviten. Två sovrum med varsin tillhörande toalett, kök med diskmaskin och espressomaskin, vardagsrum, walk in closet, tvättmaskin och icke att förglömma, tre TV-apparater. Jag funderade både en och två gånger på om jag inte skulle hoppa över konferensen för att verkligen för att njuta av att faktiskt bo i en svit...

Efter en första dag med flera intressanta seminarier både i mindre och större format, väntade middag på Trädgårn på kvällen. För underhållningen stod Poplabbet - grymma på alla sätt. Inte för att vi längtade hem till sviten utan för att vi faktiskt tog vårt förnuft till fånga så packade vi ihop oss strax efter elva och traskade tillbaka till hotellet för att vara pigga och glada dag två också.

Efter god frukost i morse väntade sedan den hemliga gästföreläsaren.
Jag har inte läst så mycket om Renata Chlumska och jag är inte heller speciellt intresserad av den sport hon utövar men att höra henne berätta om de bedrifter hon utfört lämnar ingen oberörd. Från Möllevången i det plattaste av Skåne, till några första försök till klättring på Kullaberg till att göra en "seven summits" och bestiga sju av världens högsta berg inger respekt. Fem av dem dessutom efter att ha förlorat sin kärlek i just en klättringsolycka.

Passionen, glädjen, energin, målmedvetenheten och fokuset - allt det där tar jag med mig från denna kvinna med det kluckande skrattet. Och inte att förglömma, hennes mantra: "Don´t forget to have fun along the way" och "Du kan sätta dina drömmar på paus, men ge aldrig upp dem".

Min egen dröm är om en helt annan resa och den går inte till månen - men den känns ändå efter dagens föreläsning inte alls omöjlig.



söndag 24 april 2016

Om sömn, 10 km, deklarationer, beslut och faser

I fredags hade jag tagit mitt förnuft till fånga. Efter några hektiska veckor på jobbet hade jag tagit eftermiddagen ledigt. Den tänkte jag spendera med städning för att slippa göra det under helgen. Resultatet? Jag åkte hem. Gjorde ett par ärenden. Sedan somnade jag som en stock i soffan och sov till klockan halv sex!!! Jomensåatt, mitt inre kämpade därefter frenetiskt de timmar jag höll mig vaken för att äta tacos och kolla ett par avsnitt How I met your mother, med det faktum att jag nu låg efter mitt tänkta schema och att städningen ändå skulle vara kvar till helgen. Innan klockan slagit tio sussade jag åter sött.

För att vakna 6:30 min första sovmorgon på över en månad. Om det var det eller det faktum att vissa månader är värre ur PMS-synpunkt än andra vet jag inte, men jag var ilsk som ett bi när jag vaknade och förvarnade min kära sambo om att det troligen skulle bli en ganska dålig dag om han tänkte umgås med mig. Han gick därmed och köpte nybakat bröd, kokade ägg och gjorde kaffe till sin sura sambo. Frukosten avnjöts på uteplatsen i betydligt bättre väder än vad jag vågat hoppas på. Men ilsk var jag fortfarande - på allt och inget.


Då, som en skänk från ovan, kom ett SMS från Johanna. Hon behövde sällskap. Hon behövde frisk luft. Hon behövde mig... Och jag behövde henne. Det blev en mil. Det blev sol och det blev så många ord att de inte går att räkna. Precis vad vi båda behövde.

Efter hemkomst och en skön dusch tog jag och Andreas sen bussen ner till stan. Åt lunch på Mörners, tog några öl och begav oss hemåt i alldeles lagom tid för att hinna landa i soffan, kolla ett par avsnitt How I met your mother och äta lite kvällsmat. Innan jag återigen somnade i soffan, denna gången till ackompanjemang av en Barcelona-match. Och innan klockan slog tio sov jag sen sött.

För att vakna 6:30 denna söndag! Jag kikade på klockan, vände på mig och somnade om. Vaknade igen vid åtta. Smög ut ur sovrummet och lät sambon sova vidare. Gjorde en kopp kaffe, samlade ihop allt administrativt som fått vänta och inte bli gjort. Fyllde hela köksbordet och satte igång.
Med undantag för en kort paus för att servera kaffe på sängen när herrn i huset vaknat samt lite lunch fastande jag sedan där fram till klockan två. Räkningar betalda, budget planerad, deklarationer gjorda och till och med kvittona sorterade utifrån Förvaringsdrottningens handfasta tips. Ljuvligt!
Två timmar tog det sedan för oss att städa hela huset innan vi åkte och veckohandlade.

Så nu är jag i fas! I fas för en ny vecka med nya planer efter beslut som tagits i helgen. Men mer om det vad det lider.

söndag 17 april 2016

Om Pippikulla, Batte och Må lela

Han sover numera i stora sängen och kommer på morgonen inknatande till oss, inte sällan i arla (läs: lite för arla) morgonstund för att meddela att "Minni sovit". Minni är smeknamnet på sig själv i väntan på att alla alfabetets konsonanter och vokaler ska ingå i ljudförrådet.

Han sjunger "Blinka lilla stjärna" till sänglampan en stund innan han sluter de blå och applåderar sig själv med "Bavo bavo" när han är klar.

Får han som han vill sjunger vi alla "Må lela" (läs: Ja må han leva) till varje måltid. Och till favoritsagorna och filmerna hör endast två. Pippi och Bamse. Eller Batte, det var det där med konsonanterna... Visste ni förresten att Pippi bor i Pippikulla.

Han härmar allt och alla, speciellt storasyster. Han älskar bilar och gärna om de låter mycket. Han har utvecklat en förmåga han själv tror är framgångsrik. Har han tagit något han inte får äta hittar man honom ofta såhär - med ryggen vänd emot en, helt utan anledning och lite för uppenbart om ni frågar mig... Just här tror jag att en falukorvsbit för mycket höll på att slinka ner i herr Tonéris mage om jag inte missminner mig.


Älskade lilla gryn!

tisdag 12 april 2016

Fem år läggs till handlingarna - fem nya tar sin början


Om 47 dagar njuter jag av en förhoppningsvis lite varmare kvällning i vår bungalow på Rhodos. Och inför den resan behövs ett nytt pass. Senast det begav sig, för nästan fem år sedan, byttes passet ut med anledning av ett namnbyte. Fem år senare har passet följt med mig på sammanlagt tre utlandsvistelser. Mallis i juni 2011, Turkiet i september 2012 och så slutligen Mallis i september 2015. Det är en kittlande tanke att spekulera i var det nya passet som nu är under tillverkning kommer att hänga med mig till för platser. Får jag drömma? Då har jag inom de närmaste fem åren, utöver Rhodos, besökt Barcelona, Rom, Frankrike och Spanien på en lååång vandring, New York och kanske kanske kanske hinner jag även till Thailand. Det finns så mycket att se fram emot.

söndag 10 april 2016

Jag hade dömt henne hårt - jag erkänner

Det svänger fort nu. 
Jag talar om mitt liv.
Aprilväder brukar man kalla det. 
Aprilkänslor kallar jag det. 
Ena dagen total lycka, andra dagen svartare än mörkret själv.
Jag kämpar på.
De är inte välkomna tillbaka.
Jag trodde nog aldrig att de skulle få ta kontroll över mina tankar igen.
Det har de gjort nu.
Några dagar.
Jag har tagit mitt förnuft till fånga.
Jag har bett om hjälp.
Resultatet vet jag inte ännu.

Inget ont som inte för något gott med sig.
Trillade över en härlig människa häromdagen.
Isabell Boltenstern.
Jag erkänner, hade jag dömt utifrån en bild, hade jag dömt henne hårt.
Och det mina vänner skäms jag över.

Men jag hade turen att först se dessa klippen.
Gör det du också...



Så historien då...
Hon videobloggade.
Hon upptäcktes.
Hon fick drömjobbet.
(Som journalist.)
Hon gick in i väggen.
Och hon förklarar det ännu bättre själv.




Nu hugger jag snart tänderna i en ny vecka.
Mina små hjärta och härliga människor runt mig har gett mig energi under den gågna helgen.
En dag i taget.
Vidare mot framtiden.

tisdag 5 april 2016

Frugan på köpet

Bild lånad från johannastårtor.se
Redan efter bara några dagar tog jag upp den där frågan med Andreas som hade kunna få honom att vända på klacken och dra... Barn! Och nej, här kom det inte upp frågor som önskan om gemensamma barn. Här pratade vi om det faktum att jag HAR barn. Barn som för alltid har den allra största platsen i mitt hjärta och som är en så självklar del i mitt liv att man som min partner inte kan misstycka. Vilket han självklart inte heller gjorde. Barnen skulle vartefter bli en naturlig del av vår vardag - inte mer med det.

Jag har uppfattningen att vi i händelse av separationer där det finns barn med i bilden ofta och ganska självklart fokuserar på just dem när man eventuellt går vidare och träffar en ny partner. Vi lägger ner mycket energi på hur ska vi planera för ett gemensamt liv på bästa sätt för alla parter, framför allt barnen såklart. Men är inte det på sätt och vis ett av de mindre problemen? Så länge barnen mår bra vill säga. Låt mig förklara.

Ingen kan ju låta bli att älska ett barn. Ingen kan, i alla fall inte i min vildaste fantasi, misstycka att få in ett barn som en del i sitt liv och misstycker man har man ingen plats, i alla fall inte i mitt hjärta. Men vad vi missar att prata lite närmar kring när vi som har barn träffar en ny livskamrat och som kanske är en större "issue" är väl ändå den före detta livskamraten. Och hur ska vi få in honom eller henne i vår vardag?

Nu tänkte jag inte träffa någon ny på ett tag (nej aldrig faktiskt) men OM jag skulle gjort det skulle jag bestämt lägga fram frågan om det som kommer med på köpet på ett annat sätt efter att ha reflekterat kring ämnet de senaste sisådär fjorton månaderna.

Jag skulle istället säga: - Jag har en före detta fru... som jag har barn med. För den där frun (före detta) hon dyker minsann upp i de allra flesta situationer. I diskussioner om semesterscheman, i diskussioner om inköp av julklappar, i planer för kommande skolval, vid firande av bemärkelsedagar och dagligen för att få en liten bild av hur de som ligger närmast mitt hjärta har det den tiden de inte är hos mig. Och är de hos mig, informerar jag gärna min före detta fru om hur de små liven har det, för då är de ju inte hos henne.

Hon finns med och kommer alltid finnas med som en helt naturlig och viktig del av mitt och därmed vårt liv. Då gäller det att inte vara svartsjuk eller ha problem med historiken.

Lyckligtvis så är det nu inget problem här hemma och för några veckor sedan när vi alla satt här och åt middag vid samma bord inför att J skulle resa iväg med jobbet några dagar och självklart ville umgås med barnen så länge som möjligt innan hon åkte, nöp jag mig nästan i armen för att se om det verkligen var sant. Det är sannerligen inte bara barnen som följer med, Andreas fick en före detta fruga på köpet också.

lördag 2 april 2016

Att summera en mars...

Vänner och välmående var orden för mars när februari just hade avslutats. Trettioen dagar senare måste jag konstatera att det känns som en lång månad och jag behöver titta igenom bilderna i iPhönen för att ens minnas allt som hände...

Mars började med att den andra mamman packade väskan och åkte till drömresemålet London och mina små hjärtan fick vara lite extra länge hos mig. Det blev myshelg med biblioteksbesök, shopping på stan och en mycket lycklig tjej som fick "guldscannern" på Signalen. Mars månad var också månaden en uppsägningsblankett hämtades, fylldes i och lämnades in på det stora hjärtats förskola. I snart fem år har vi haft förmånen att lämna henne till underbar omsorg varje dag. Fem år som syns om man jämför det första fotot som satt på backen i kapprummet med det som sitter där nu. Vilken tur att inte bilden på föräldrarna behöver uppdateras varje år också...


Andra lördagen i mars stod arbete på schemat. Stor växeluppgradering och stor påverkan på sjukvården i hela Östergötland, det gick lyckligtvis bra och som planerat och jag kunde (efter en liten tupplur) bänka mig i soffan för att se Frans ta hem hela tjottabalongen.

Om jag ska hitta någon form av "vänner-tid" i kalendern för mars så får barnen stå för det, för de har hängt med kompisar men inte jag. Inte förrän sista helgen när vi fick äran att fira min älskade vän Anna på 40-årsdagen. Solen sken i Kaga, som sig bör på Annas dag.

Påsken spenderades i Arboga med långpromenad, god mat, trevligt sällskap och hemtagande av den lilla "pluttebilen" som V har bestämt sig för att kalla den till Andreas stora förtret.


Det blev kanske inte så mycket vänner och så mycket välmående som jag hade tänkt mig i mars. April tänker jag låta bli precis som den blir så får vi se vad jag får summera när maj står för dörren

Jag börjar med att åka och hämta min älskade vän Johanna för lite vin och mat medan sambon får hänga i soffan, kolla Formel 1, El classico och bli av med sitt snusbehov. Önska honom lycka till. Han är grym!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...