fredag 30 december 2016

Att summera en december - i bilder

När de mesta orden som formas i mitt huvud just nu används för att sammanfatta hela det gångna året ger jag iPhönens album möjlighet att sammanfatta månaden som just passerat i bilder och såhär har det sett ut...
Lagom till helgen däckade jag fullständigt och beskådade
de två ljusen i adventsljusstaken genom kökshandduken jag
hade över huvudet medan jag ångbadade bort min massiva
bihåleinflammation. Med tveksamt resultat.
Ångbadet alltså...
Och så en hejdundrande massa beröm och kärlek till min
sambo som serverar lyxmiddag till sjuklingen. 

Jag piggade på mig lagom till helgen när de små kom.
Medan Vic hängde med kompis stora delen av helgen fixade
jag och B - bland annat i köket. Här lagades bananpannkakor.
Hittade ett tjusigt recept på nätet med bild och allt.
Ni kan väl gissa vilken bild som visar vår variant...

I övrigt bestod helgen av legobygge, blåbärssconesbak
(som blev bra mycket bättre än bananpannkakorna)
granklädning och massor av mys.
December är också månaden
då jag fick besök av Pikachu
på jobbet...
Men framför allt är det ju såklart månaden då vår lilla
guldklimp fyller år. Denna gången tre och eftersom det
mesta redan har sagts här så visualiserar jag kvällens
firande med en bild på Andreas och mormor som med
gemensamma krafter byggde ihop födelsedagsbarnets
Playmobilstall.
Dagen efter var det dags för årets stora tillställning.
SEB:s julfest.
Tillsammans med Anna och Therese intog vi Pinchos
där vi också fångade upp Annas bättre hälft Fredrik.
En lugn helg passerade innan
de små åter var här igen för att
spendera de sista dagarna innan jul.
Den vistelsen avslutades sedan
med orsaken till ovanstående
hälsning som publicerades på
Instagram på självaste julafton
och som jag berättat mer om här.
Efterlängtad date med Lina fick
ställas in och av julmaten slank
inte mer än en potatis ner i min mage
...

På annandagen passerades ytterligare en årsdag.
Den tolfte i ordningen och orden räcker fortfarande inte till
trots att jag försökt några gånger tidigare.

Ännu återstår drygt 24 timmar av ett 2016 som kommer att gå till historien som ganska innehållsrikt, turbulent men till slut ändå ganska fantastiskt. Jag låter december summeras här och nu och sparar de avslutande orden om de sista skälvande minuterna av året som gått till morgondagens eller kanske snarare övermorgondagens års-sammanfattning.

torsdag 29 december 2016

Förändring

Lite drygt en vecka har gått sedan jag fick ett återfall av min divertikulit. Och inte vilken vecka som helst utan julveckan. Torsdagen förra veckan spenderades i sängen och det kändes tungt. Tungt på många olika sätt. Tungt att inte få äta men också tungt att återigen ha hamnat i situationen jag var i och inte ha någon annan att skylla än mig själv. Jag bar hela ansvaret själv och borde ha sett till att det inte hände igen.

Det har den senaste månaden skett stora övergripande förändringar i mitt tankesätt. Det började i samband med att jag låg däckad i dunderförkylning och bihåleinflammation i en veckas tid. Ur den sjukdoms-svackan kom av någon anledning en nyfödd självinsikt som inte på något sätt var okänd för mig. En insikt om att jag behöver omvärdera det jag fokuserar mest på, det som är jag och det som jag prioriterar i livet. Det kan hända att jag får anledning att återkomma mer till det men det jag vill ha sagt är att jag tror att jag är så otroligt väl rustad just nu att göra de förändringar som krävs för att kunna leva ett liv utan problem orsakade av min mage.

Jag känner mig oövervinnelig i min övertygelse att jag klarar detta. Jag har en plan och kanske bäst av allt, den tunga perioden när jag började fasta gick över mycket snabbt. Det var inte ens jobbigt att avstå julmaten, i stället för att önska att jag själv kunde äta av det analyserade jag vad all mat som övriga i sällskapet åt skulle ha gjort för min mage och min hälsa. Att se det utifrån på det sättet har jag aldrig förut gjort och jag tror att det är det som är nyckeln till att jag kommer att klara det denna gången. Tidigare har jag alltid suktat efter att själv få äta "som vanligt" igen. Denna gången ser jag det som att jag aldrig mer kommer att vilja äta så. Jag kommer istället att välja de saker som är bra för mig och som jag tycker om.

2017 - året jag fyller 40 - men inte bara det. Året då mitt liv kommer att förändras till ett hållbart, sunt, aktivt och glädjefyllt liv. Bring it on!

måndag 26 december 2016

Julen 2016 - eller kärlek och värme rakt in i hjärteroten

Julen 2016 - så alldeles alldeles alldeles underbar.
Förmiddagen ägnades åt inköp av ett par sista små klappar i lugn och ro.
Vi packade väskan för att vara redo för en eventuell sen resa mot Västmanland.
När klockan närmade sig två satte vi oss i bilen och förflyttade oss en dryg kilometer till J, barnen och mormor M.
Sedan följde julbord för de allra flesta och en kokt potatis och proteindryck för somliga.


Julbord följdes av soffhäng framför Kalle såklart.
V deklarerade för en tid sedan att hon minsann inte trodde på tomten, det är bara någon som klär ut sig. Jag lirkade lite med henne och fick till slut fram anledningen.
Och den var enkel, förra året skickade hon en önskelista till tomten och han kom med helt andra saker som hon inte alls önskat sig. 
Dags för bot och bättring. Noga noteringar om vad som stod på önskelistan till tomten och en efterlysning på Facebook senare var vår före detta kollega Britt mitt under brinnande Kalle på väg till Ullstämma på cykel iförd full tomtemundering och några minuter i fyra knackade det på uterumsdörren. 



Det tog en stund innan barnen vågade närma sig och jag har en känsla av att V inte visste vad hon skulle tro först. Men några klappar senare fick tomten jordens kram och vinkades av på den vidare färden. Hon var överbevisad.
Efter paketöppning som tog sådan tid att B gav upp innan alla klapparna var öppnade och julklappsspel där Andreas glänste i första rundan men sen gick helt lottlös i slutspelet visade sig en selfiepinne vara julaftonens stora vinst.

När det närmade sig läggdags för de små lämnade vi en lugn och harmonisk julafton i Ullstämma bakom oss och begav oss mot Arboga och jul nummer två. Där var firandet klart, paltkoman låg tung och klapparna var öppnade när vi dök in några minuter över nio på kvällen.
Vi hann se Svensson Svensson och Andreas och Johan hann leka med barnens julklappar innan vi kröp till kojs runt halv två på juldagens tidiga morgon.

Juldagen spenderades sedan med legobygge för stora och små.


Och sen när de små tröttnade... mest för de stora :-)


Efter en lugn juldag med inte många knop gjorda och en något mer social annandagsstart begav vi oss sedan hemåt mot Östergötland innan stormen kom. 
Nu är väskan upp-packad, tvätten sorterad, klapparna insorterade i barnens rum och vi är redo för mellandagar. Stora hjärtat sover gott en trappa upp. Hon fick komma och sova en bonusnatt och njuter till fullo i sina nya Trolls-lakan. Eller som hon själv sa innan hon kröp ner:
- Jag är i en Trollsvärld.

Snart dags att knyta ihop 2016-års säck.

fredag 23 december 2016

Att lära sig en läxa eller tredje gången gillt


För några dagar sedan dök minnena upp i min Timehop-app. Minnena från 19:e våningen på Linköpings universitetsjukhus. Minnena från KAVA och från min första vända med divertikulit d.v.s. inflammerade tarmfickor, den gången även perforerade
Det har gått fem år sedan julen då jag endast åt skinka, kokt potatis och gräddfil från julbordet. Inte trodde väl jag att jag detta året inte ens skulle äta det. 

För några dagar sedan dök det också in ett mail i min inkorg. Ett mail från en för mig helt okänd person. En person som precis varit med om en nästan identisk upplevelse som min egen och som hon liksom jag blivit hemskickad från sjukhuset med allt annat än instruktioner om hur man bör leva efter just en sådan åkomma. Hon hade hittat till min blogg och undrade om jag kunde ge lite råd och självklart kunde jag det. Är det någon gång jag gläds lite extra över min blogg så är det när människor hittar hit och jag på ett eller annat sätt kan hjälpa till med mina ord. Jag skrev ett ganska långt mail tillbaka och innan jag skickade iväg det konstaterade jag högt för min kära sambo att jag minsann kan en hel del om det där nu för tiden och att det vore bra om jag tänkte lite mer på det i min vardag. 

Hade jag kunnat se 48 timmar in i framtiden så hade jag sett mig själv i ett undersökningsrum på akuten på US här i Linköping. För där var jag åter för ett par kvällar sedan. Utan djupare undersökningar och med min egen kunskap och igenkänning konstaterades att det med största sannolikhet åter är fickorna som spökar men tack och lov visade värdena att det inte var riktigt lika illa som första gången.

Med två återfall under de senaste snart åtta månaderna är det nu dags att ta detta på allvar. Jag vet att det finns de som tvivlar. Tvivlar på att jag ska klara det. En av de som tvivlat är jag själv. Men jag är redo. Nu är det nog. Man har bara ett liv och en kropp och min ska jag ta hand om på allra bästa sätt från och med NU! Jag börjar med 5 dagars fasta - och för att få i mig salt och få tugga bara lite lite lite tuggar jag i mig de vattnigaste delarna av gurkan ni ser på bilden ovan toppat med lite örtsalt. Alla sätt är bra utom dom dåliga.

lördag 17 december 2016

#benji3år


I veckan som gick kalasades det.
Treårsdagen började med en toksovande liten B som väcktes av skönsång av två mammor och en storasyster. Det dröjde inte många sekunder efter att ögonen motsträvigt öppnats innan han satt upp i sängen och storögt spanade in paket och pannkakstårta.

Fortfarande lite nyvaken...
... avhjälps med pannkakstårta.

Eftermiddagen spenderades sedan som på bilden som inleder detta inlägg. Med tårta, riktig denna gången, ännu mer paket, gammelmostrar och mormor, mamma och syster, bästa kompisen och så undertecknad mamma och Andreas. Vi fick fira vår nyblivna lilla treåring med pompa och ståt och när han sedan sussade sött efter en hel dags uppmärksamhet kunde denna mamman tänka tillbaka på den där sekunden när han kom till oss. 22:41 söndagen den 15 december 2013 och de födelsedagar som gått. En tradition jag tänker fortsätta med så länge jag får möjlighet. Att vara tacksam för alla de år som läggs till historien att glädjas åt de årsdagar vi fått rå om varandra. Att fira att just Du vår lilla solstråle nu funnits hos oss i tre hela fantastiska år. 

0, 1, 2 och 3 årsdagen

onsdag 7 december 2016

Att ta det lugnt...



Detta med att vara sjuk och ta det lugnt är INTE MIN GREJ!
Hela helgen sa kroppen ifrån och det fanns inte så mycket att be för. Jag låg där jag låg.
Men så i måndags började det kännas lite bättre. Och då menar jag LITE bättre.
Direkt är jag på tårna.
Jag tog beslutet att stanna hemma från jobbet. Bra där Cornelia.
Men att inte göra någonting, hur gör man det utan att bli galen.
Jag har gett mig själv små projekt dessa dagar för att ändå nyttja det faktum att jag är hemma och kan utföra sysslor jag annars inte hinner med när jag är på jobbet. 
Kanske inte min smartaste idé men det är ju så vansinnigt svårt att ta det lugnt.
Halsontet vill inte ge med sig och bihåleinflammationen håller huvudvärken i ett stadigt grepp.
Dags för undertecknad att vila lite tror jag.
Ska försöka i alla fall.

måndag 5 december 2016

Jag ger er: Det bästa sen Peter Stormare

Magnus Carlsson (alltså han från Weeping willows ingen annan)!
Visste ni om att han bidragit med det bästa sen Peter Stormare?
Hur går det ihop tänker du - jo jag ska förklara.

Så mycket bättre-säsongen är över. Den riktiga säsongen om jag får kalla det så. Och tvärtemot Markus Larsson på Aftonbladet, som jag väl i och för sig aldrig brukar hålla med, så tycker jag att denna säsongen är en av de allra allra bästa. Inte bara för tolkningarna utan också för de medverkandes personligheter. De flesta har ju faktiskt "kommit ut" som riktigt humoristiska personer. För mig personligen är det en som sticker ut lite extra och det är då Magnus Carlsson som på sitt alldeles eget sätt och som det verkar helt ovetandes om det själv, är en riktig komiker. 

Ta dig två minuter och se på detta underbara klipp från när Magnus på Little Jinders dag besöker spåkvinnan Yolanda - den tredje.



Helt underbart. Men hur hänger detta ihop med Peter Stormare? Jo. För några år sedan var Peter med i SVT-produktionen Stjärnorna på slottet. Personligen hade jag väldigt liten relation till Peter Stormare. Han brukar inte spela i den typen av filmer eller serier som jag ser på. Men döm om min förvåning när även han kommer ut som en riktig komiker. Detta är ett måste att se om du inte redan gjort det. Peter Stormare berättar helt ödmjukt om hur allting började och hur han på fullaste allvar trodde att han skulle bli rektor på Dramaten. Detta är tolv minuter du inte kommer att ångra.



Ett gott skratt förlänger som bekant livet - hoppas jag kunde bidra med några skratt idag. 

fredag 2 december 2016

Att summera en november...

Tjugonio av trehundrasextiofem återstår och det har blivit dags att summera den elfte av de tolv. Det som tog sin början med en kort sammanfattning av januari fortsatte sedan månad för månad under det gångna 2016 och när jag inom dryga fyra veckor ska summera inte bara december utan även hela året blir det en utmaning att berätta något om det som inte redan sagts. Det har blivit en tradition att titta tillbaka och i ord och bild sammanfatta. I år får jag försöka mig på ett annat sätt att göra det på.

Men utan att nu gå händelserna i förväg har jag en november att sammanfatta.


Månaden började med en kritisk driftsättning som vi fått tveksamma förutsättningar att lyckas med. Men är det inte just i dessa lägen som det går som allra allra bäst. Då man ger allt för att lyckas och visa att ingenting är omöjligt. Med hårt slit och otroligt stöd från så otroligt många lyckades vi med bravur och firade med god mat och lite vin och med ett nytt paraply som kan beskådas ovan.

Firandet fortsatte med (nästan) ledig fredag och en tur till Stockholm för lite avkoppling. Konceptet är enkelt. Övernattning på Scandic Park, lunch på Vapiano, slapp i favoritfåtöljen på hotellet, drink på Nybrogatan 38 och käk på Koh Phangan. 

På Nybrogatan 38 - favorithakens favorithak.

Veckan som följde innebar en massa härliga dagar med de små och avslutades med den första snön
redan i början av november. I mitten av november infaller den årliga födelsedagen för undertecknad. Detta året den sista som trettio-någonting. Jag kan inte säga att jag har någon fyrtioårskris eller att jag tycker det ska bli jobbigt att fylla fyrtio men när jag gick upp för trappen kvällen innan min dag funderade jag lite på hur det kommer att kännas nästa år vid samma tidpunkt. Jag lovar mig själv att nyttja mitt 40:e år och leva fullt ut på alla sätt. Jag har redan börjat. 

Födelsedagen började med pannkakstårta och paket på sängen tillsammans med Andreas och barnen. Fortsatte med arbetsdag som vanligt och avslutades med besök av Johanna och Noah och present i form av en Stockholmsvistelse i februari toppat med besök på Phantom of the opera på Cirkus. Man tackar!

Två dagar efter födelsedagen var det dags för lite egotid med ovan nämnda Johanna. Sushi, vin, ostbågar och kladdkaka stod på menyn en helt vanlig fredag. En riktigt slapp helg följde, Vinterstudion och inte många steg från sängen den ena dagen och jobb, motion och pyssel andra dagen. Det kallas balans i livet!

Det kan också kallas lugnet före stormen eller i alla fall slappandet före dagarna som gått i 180. Dagarna då sambon åkte till Stockholm och hon som blev hemma lyxade till det med bubbel och smörgåstårta. Dagarna när hon som lyxade till det flängde iväg på föreläsning i grannstaden följt av konsertbesök för sambon. Som följdes av små hjärtan en hel helg. En hel helg som fylls av badhusbesök, adventspyntande och saffransbullebak.

Undertecknad vaknade sedan första dagen på sista veckan i november med ögoninflammation och tokförkylning. En arbetsdag på distans avslutades med en tågresa till Göteborg.


Månaden avslutades sedan med två mycket inspirerande dagars utbildning men inte bara det utan även med ett kärt återseende. Han som varit saknad. Han som kom tillbaka. Äntligen fick jag krama om honom. Äntligen fick jag bli lite arg. Äntligen fick jag fråga. Äntligen fick jag försöka förstå.

Med ögoninflammation och en älskad systerson!
December är redan påbörjad. Förutom ytterligare en utbildning, denna gången i Stockholm, lillemans treårsdag, julafton, gympauppvisningar, en och annan jobbtimme och välbehövlig catch-up med Lina tänkte jag fundera ut hur tusan jag ska kunna summera 2016 på ett kreativt sätt...

torsdag 1 december 2016

Egenkär, självgod och högmodig


I förra veckan var vi, jag och kollegan Eva-Lena, på en helt fantastisk föreläsning med Jesper Caron i Norrköping. Att leda och lyfta sig själv heter föreläsningen och Jesper kallar sig bland annat humörtränare. Jag har följt honom i perioder på Facebook där han har sidan "Framsteg".

Föreläsningen är två och en halv timme lång och det är mycket man hinner få med sig. Så mycket att man till sist undrar hur mycket man kan komma ihåg.

Det finns framför allt fyra saker jag tar med mig:

Nu och bör-läge och skillnaden däremellan.
Känner ni igen känslan av att ha något som inte känns riktigt bra. Något som ligger och stör. Det känns obekvämt. Det kan vara alltifrån en lite jobbigare arbetsuppgift som ligger och väntar till att det är ruskigt mycket på jobbet eller för den delen privat som du inte vet hur du ska kunna hantera. Det kan ofta störa mig så till den milda grad när det väl händer att det påverkar andra delar av livet som egentligen inte borde bli påverkade. Ofta kan jag i efterhand när uppgiften är avklarad fundera på vad det var som var så farligt. Och varför oroade jag mig så?
Allting handlar om att man är i ett läge - nu - och skulle vilja vara i ett annat läge - bör. Och att det finns ett glapp där emellan. Det är glappet, det oidentifierade som är problemet och ganska ofta är det oidentifierade inte så farligt som man målar upp. Visst låter det självklart. Ändå när man är mitt uppe i det så får det ta allt för stort fokus. Nästa gång lovar jag mig själv att stanna upp och analysera vad det är jag oroar mig för. Kanske kan det hjälpa mig att minska den där obehagskänslan som även påverkar andra delar av livet.

Var egenkär, självgod och högmodig
Vi ska vakna varje morgon och vara egenkära, självgoda och högmodiga. Det kan låta negativt och alldeles galet. Men lyssna på och smaka på orden.
Var egenkär, älska dig själv!
Var självgod. Var god mot dig själv - det är i
nte svårare än så. Lite på samma tema som att vara egenkär. Behandla dig själv med värdighet. Var högmodig. Enligt Jesper borde det inte heta att högmod går före fall. Nej, snarare övermod går före fall. Att vara högmodig är istället motsatsen till att vara lågmodig. Var modig, tro på dig själv och våga!

Mental träning
Det räckte med en enda mening och det slog an ordentligt hos fröken Quick-fix - a.k.a yours truly.
Det kallas mental träning, inte mental testa-en-gång-så-är-det-klart! Ganska självförklarande.

Microvanor
Skaffa dig microvanor. Jag tror att detta kan vara något för mig. Jag är nämligen inte bara fröken Quick-fix utan även fröken Allt eller inget. Det kan handla om att göra något nytt i livet, nytt jobb, studier, flytt eller kanske en livsförändring kring hälsa, träning eller kost. Jag går alltid all-in. Och åtminstone när det gäller träning och hälsa så har ju det inte varit ett framgångskoncept, i alla fall inte i längden. Det går ofta bra ett tag innan jag kör i diket igen. Att skaffa sig microvanor handlar om att analysera och komma fram till små vanor i livet som man kan och är beredd att ändra för resten av livet. Börja i liten skala. Det ska jag börja med nu, på direkten!

Tack för inspirationen Jesper!

måndag 28 november 2016

Göteborg 1.0


Jag och min ögoninflammation tillsammans med maxdosen Ipren har landat i Göteborg för två dagars utbildning. Dagen idag har spenderats med laptop under täcket i sann tyck synd om mig själv anda. Det jag igår trodde var sviterna av ett allt för hastigt utfall från min lille son häromkvällen - han gjorde någon form av kampsportslag med armen rakt ut i luften och stack en vass kant på nappen i mitt öga helt enkelt, var istället ögoninflammation - i båda ögonen. Tack och bock! Men skam den som ger sig. Utbildningen jag ska på nu fick jag ställa in på grund av sjukdom under våren och ingenting kunde stoppa mig denna gång. Så här sitter jag nu på ett hotell i Göteborg jag trodde att jag aldrig bott på men som det visade sig att jag visst hade bott på för inte alls länge sen. Den sista av dagens måsten (den alltid älskvärda tidrapporteringen) betas av ackompanjerat av ett glas rött, lobbybarens stillsamma musik och ett tilltagande svid i ögonen. Life is good!

Sist på bollen igen

Jag älskar ju verkligen den digitala världen och tar till mig det av den som stärker och motiverar mig. Det finns så otroligt mycket energitjuvar även där, de som stjäl av din tid och energi utan att ge tillbaka. Min blogg har genom åren gett mig massor med energi tillbaka även om jag stundtals har lagt ner ganska mycket energi på den och framför allt de Rivstarter jag kört. Att jag älskar den digitala världen behöver dock inte innebära att jag konsumerar och "köper" alla "nya" grejer rakt av. Nä jag är istället lite charmigt (om ni frågar mig) sist på bollen ganska ofta. Till skillnad från Facebook där jag faktiskt var ganska tidigt aktiv så dröjde det ett bra tag innan jag fattade grejen med både Spotify och Netflix, men numera förstår jag inte hur man klarade sig utan. Snapchat är ett sådant medie som jag aldrig föll för och med Instagrams mina händelser och numera Messengers dela din dag ser jag inte riktigt meningen med just Snapchat. Kanske börjar jag bli gammal och hänger inte riktigt med.

En annan del av vår tids digital värld är PODDARNA! De finns över allt och berör alla ämnen. Vem som helst i stort sett kan göra en pod. Och visst är det så att poddarna konkurrerar på samma sätt med radion som bloggarna gjorde med det skrivna mediet när de kom. Jag har inte fattat podgrejen förrän alldeles alldeles nyligen och kanske har jag inte fattat det riktigt på riktigt om jag ska rannsaka mig själv för i skrivande stund är det bara EN pod jag verkligen lyssnar på och blir glad och förväntansfull när det dyker upp en ny. Jag pratar om Sunshine-podden.




För ganska många år sedan nu, jag minns inte hur många, så gick jag med i ett nätverk som heter 4good. Ett kvinnligt nätverk som via träffar och resor skapar nya möjligheter att nätverka. Ett par gånger om året anordnas mingel-kvällar i Stockholm, Göteborg och Malmö oftast med superinspirerande talare. Nu senaste var det i mitten av november och då var både Renata Klumska, Elaine Ekswärd, Pernilla Wahlgren och Åse Falkman Fredriksson på 56kilo.se med på turnén, ja ni hör ju. Hade jag inte redan varit fullbokad dessa dagar hade jag gärna gått på alla tre tillställningarna. Men sanningen är faktiskt den att jag under dessa år inte har varit på ett enda av de event som varit. Med jämna mellanrum dyker det in mail i lådan men alltid har något annat kommit emellan.

Så för några veckor sedan blev jag av någon anledning så vansinnigt nyfiken på att lyssna på deras pod som de spelade in på Mallorca tillsammans med Malin Berghagen för ett tag sedan. Jag var så oinsatt i detta med poddar att jag till och med fick fråga min kära sambo var jag kunde lyssna, vilken app och hur jag sökte. Jag har inte ångrat mig. Nu går poddarna varma i mina lurar och ger mig mängder med energi att höra berättelserna. Så vad är det som är så speciellt med podden då. Jag kan ju inte tala för alla poddar då jag bevisligen bara lyssnat på en enda, men dock flera avsnitt av just den. Jag tror att det handlar om att man med enkla medel skapar en avväpnande miljö och kommer personen på andra sidan mikrofonen nära in på livet. Numera är det poddarna som följer med i öronen ut på promenad i stället för det mer tillrättalagda Sommar eller Vinter i P1. Bort med manus och förberedelse, in med de äkta och spontana. Så från hon som var sist på bollen - ett tips, har du inte hittat poddarna än, gör ett försök. Hitta din favvopod och börja lyssna!

måndag 21 november 2016

När katten är borta...


Med sambon på plats i Stockholm en dag tidigare än beräknat blir det egentid i form av:
★ Bubbel
★ Smörgåstårta
och 
★ Fotbollsgalan

Vad säger ni om det?

lördag 19 november 2016

Med så där mycket kul på agendan...

För andra lördagen i rad unnar jag mig att bara slappa runt och göra absolut ingenting. Stannar kvar i sängen och spanar in premiären av Vinterstudion och vilar upp mig ordentligt efter fredagens kväll hos Johanna. En kväll som innehöll både sushi, vin, ostbågar och kladdkaka. Herrejösses!

Det gäller att ladda batterierna, nu närmar sig några intensiva och innehållsrika sista veckor av 2016 och första av 2017.

Nästa vecka beger oss jag och kollegan Eva-Lena på föreläsning med Jesper Caron i Norrköping - Att leda och lyfta sig själv ska vi få höra mer om. Helgen därpå är det dags för adventspynt- och pyssel med de små. Jag avslutar november med två dagars utbildning i Göteborg. Min förhoppning är även att jag får lov att träffa en saknad systerson när jag är där. Efter hemkomst ser jag fram emot starten av årets julkalender. Helgen därpå är vi bjudna på dop i Västmanland. Från Västmanland gör jag ett snabbt nedslag i Östergötland innan det är dags för ytterligare två dagars utbildning, i Stockholm denna gång. Veckan kommer att fortsätta med gympaavslutning och uppvisning för stora hjärtat. Och sedan närmar vi oss med stormsteg lillemans treårsdag. Vi hinner troligen precis hämta andan innan det är dags för julklapparna och att avsluta arbetsåret 2016 och när vi väl är där är det inte ens en månad tills vi beger oss mot sydligare breddgrader. Och som om det inte vore nog hinner vi inte mer än hem innan det är dags att bege sig till hufvudstaden igen för att avnjuta en födelsedagspresent i form av Fantomen på operan, middag och hotellvistelse. Och ändå sitter jag här och funderar på om det inte vore på sin plats att boka in något kul helgäventyr med barnen eller kanske en helg med sambon i Malmö. När jag ska få in det i kalendern vet jag dock inte riktigt. Dagens i-landsproblem.

söndag 13 november 2016

Du fick aldrig veta...


Så blev han digital till slut min far.
Eller i alla fall förevigad digitalt.
Ett analogt foto överfört i en tidsålder han aldrig hann uppleva och tack och lov för det.
Han hade aldrig förstått.

Sten Bertil Mauritz Eriksson.
Född den 22 september 1927 i Saleboda på gränsen mellan Blekinge och Småland.
Min far.
När jag föddes hade han nyligen firat sin femtioårsdag.
När min äldsta bror föddes skulle han fylla tjugo om några månader.

En man som levde livet på gränsen.
Många år med alkoholen som närmsta vän och största fiende.
Som fiende till de familjer han valde bort.
Som fiende till de relationer han på vägen förstörde.

Några år in i mitt liv valde han livet framför spriten och fick flera innehållsrika år på slutet.
Flera år då han gottgjorde och återvann relationer.
Men spriten hade satt sina spår.
Humöret och oförmågan till medkänsla om han inte ville satt i ända in i det sista.

Därför fick du aldrig veta.
Du fick aldrig veta att jag träffat den person som skulle bli mamma till dina barnbarn.
Jag trodde inte du skulle förstå och jag tror att jag har rätt.
Blod var inte tjockare än vatten för dig. Och det du inte förstod kunde du inte ta till dig.
Och det du borde förstått tog du ändå inte till dig.
Du kunde inte se mellan fingrarna. 
Du kunde aldrig godta att ditt eget kött och blod, dina barn, hamnade lika snett som du.
Du kunde inte stötta och hjälpa.
Istället försköt du och förnekade.
Förnekade ett av dina barn.
Det är den del hos dig som jag aldrig förstod men insåg.
Och valde att parera.
Därför fick du aldrig veta.
Fick aldrig veta det som kanske gjort att du förnekat även mig.

Ändå är du min största förebild.
Du är den klippa jag lutar mig mot om än bara mentalt numera.
Din envishet och ditt jävlaranamma har hjälpt mig genom det tunga.
Du var en man av en annan tid.
Min pappa.
Nu och för alltid.

lördag 12 november 2016

En liten del av den stora helheten


Lördagen har till stor del spenderats i ett mörkt rum under täcket, med huvudvärk. Det blir så ibland. När jag under eftermiddagen tog mig upp ur dvalan snörade jag på mig vandringsskorna för en kortare promenad. I blixthalkan blev det inga långa sträckor.

Några hundra meter från oss har man färdigställt ett nytt bostadsområde, eller rättare sagt förberett för att bygga ett nytt område. Gator, cykelvägar och lyktstolpar finns på plats och längs med de blivande tomterna är det markerat vem som ska bygga sitt nya boende på just den platsen. Det är lite som en spökstad med dessa färdiga gator utan byggnader. Solen går ner bakom mig och färgar himlen i magiska färger. Framför mig är månen snart full och tronar lågt ner på den molnfria kvällshimlen. Ett plan korsar himlen 9500 meter över mitt huvud. Det är på väg från Paris till Tokyo.

En stund på jorden när man känner sig så liten i en stor värld. Som en del i ett sammanhang som inte går att greppa.

söndag 6 november 2016

Om Gran Canaria i januari




Gud vet hur han hittade detta place min kära sambo men Baobab Lopesan Resort på Gran Canaria - here we come!
På morgonen fredagen den 20 januari 2017 sitter vi på planet som ska flyga oss de nästan sex timmarna (hua) till den tredje största av de Kanariska öarna.
En gång förut har jag varit på Kanarieöarna, även då på Gran Canaria. Året var 2001 och månaden december. Jag och en kollega från krogen tog en ospec och drog.
Enda gången jag åkt ospecificerat och enda gången jag inte åkt med Ving.

Jag föll inte för Gran Canaria och hade nog inte tänkt återvända men jag ska ge det en chans till. Och att döma av alla reaktioner jag fått på sociala medier och alla recensioner jag hittat på nätet kommer vi inte att bli besvikna på detta afrika-inspirerade ställe.

Nedräkningen kan börja!

lördag 5 november 2016

Att summera en oktober...

När jag nu ska summera den tioende månaden 2016 söker jag i minnesbanken. Söker efter händelser, aktiviteter, vardagliga bestyr, men minns absolut INGENTING. Hela oktober ter sig såhär i efterhand som en enda lång arbetsdag. De dagar barnen inte varit här har jag i de flesta fall bara tagit mig till köksbordet efter hemkomst. Där har jag bullat upp med jobbdator och sedan stannat där tills det blivit dags att traska upp för trappan och sluta de blå. Oktober 2016 bestod av ordentliga utmaningar på jobbet. Vi tog dem, gjorde det bästa av situationen, kämpade hårt och gick i mål som vinnare! Tack till alla som under denna månaden hejat på och peppat, stöttat och hjälpt till. We did it!

För att minnas tar jag fram mina reservminnen. Den analoga kalendern och fotoappen i "phånen". Och då ter sig oktober istället på följande sätt.

Vi började oktober med en tripp till huvudstaden, eller närmare bestämt Arlanda, för lite flightspotting. Hittade nya bra platser att spana på och jag förfasades och förundrades som vanligt. Märkligt nog har jag bestämt mig för att återigen sätta mig i en såndär betongklump och ge mig ut i världen. 20 januari bär det av till Gran Canaria. Jag är inte riktigt klok men väldigt nyfiken på världen!

video

Månaden fortsatte med barnvaktande - jag hängde en kväll hos tre av Vics kompisar medan föräldrarna var på förskolemöte. Härligt ibland att få rå om andras ungar och efter att huserat på samma föräldrakooperativ under några år känns de nästan som mina.

Den första onsdagen i oktober hade vi Noah och Johanna på middag. Medan tjejerna uppehöll sig i köket och gaggade höll sig killarna i TV-spelssoffan och rev av både FIFA och Just dance-spel, men videon från det tillfället gissar jag inte ska offentliggöras här.

Medan livet går vidare som vanligt på en plats lider timmarna mot sitt slut på en annan. Bara någon timme efter att Johanna och Noah rört sig hemåt nåddes vi av beskedet att Andreas morfar Karl-Agne efter en jobbig kamp mot cancern så till slut fått ta sitt sista andetag och lämna smärtan bakom sig.

Mitt första möte med Karl-Agne, en julidag 2015.
Fokus på senaste teknikinköpet såklart, den nya kameran!

Karl-Agne, en man så före sin tid, vars största intresse var datorer. Som lätt kunde prata bort mig och många fler när det gällde det mesta inom IT och teknik. Flera gånger har jag förundrats över hur han och Andreas diskuterat det senaste inom teknikens värld, pratat om operativsystem och uppdateringar, ram-minnen och kameraobjektiv eller varför Chromecasten inte fungerade som den skulle vid den senaste uppdateringen för smart-TV:n. Ett annat exempel på hans totala koll på IT och omvärlden var när han vid vårt sista möte, bara någon vecka innan hans bortgång, hade läst nyheten om det avtal Region Östergötland (min arbetsgivare) nyligen tecknat med TDC och vi pratade några ord om affären och dess betydelse. Ständigt uppdaterad men på senare tid färdig med livet som denna hemska sjukdom sakta men säkert tog över. ❤

Helgen därefter spenderade barnen hos oss och vi gick över ån efter vatten.

Veckan därpå försvann snabbt med alldeles för många arbetstimmar på schemat. Vi avslutade veckan med en tur till Arboga för lite praktiska bestyr och möten.

Den sjukan
gick snabbt över.
Vi närmade oss en viktig deadline på jobbet och självklart passar då det stora hjärtat på att få ont i halsen och fixa VAB för mammorna. Ganska angenämt ändå måste jag säga då jag kunde jobba hemma en dag och när vårt lilla pratglada vilddjur tappar rösten och bara kan viska fram några få ord blir tillvaron inte så dålig. Skämt åsido. Det var ovanligt att höra en så lågmäld liten V och bara ett par dagar senare var det fullt ös igen.

Alva i stallet
Dag tjugoett i oktober begav vi oss så till Arboga för begravning. En fin stund i kyrkan och församlingsgården avslutades sedan med häng hemma hos familjen Dahlin med morbror, kusiner och kusinbarn, pizzahäng och härligt snack. Och när de övriga lämnat fastnade vi uppe ända in på småtimmarna med ett (eller ett par) sena glas vin och Johans ökända Fernet! Trevligt som tusan men tungt dagen efter när vi lovat Alva att hänga med till stallet i arla morgonstund. Men vad gör man inte för de små. Direkt efter stallet begav vi oss sedan hemåt för att kunna finnas stand-by och täcka upp. Lilleman hade nämligen haft det goda omdömet att bli magsjuk. Tack och lov var det snabbt övergående. Vic fick spendera några timmar med den friska delen av familjen innan vi anslöt till det som varit sjukstuga igen.

Sista veckan i oktober låg som ett oskrivet blad. Ett blad som skrevs med ännu mer för många arbetstimmar inför stundande deadline. Onsdagen innebar ett välkommet avbrott i kvällsarbetandet när jag och Eva-Lena tog en AW med en nyfunnen bekant. En nyfunnen bekant med ett stort intresse för resor och vi fick höra om allt ifrån linbanor för drinkar (i Mexico om jag inte minns fel) till livsfarliga besök i favelor, om att befinna sig mitt på ekvatorn och somrarna i Skagen. Livskvalité!

Sista helgen i månaden hade vi de små här och spenderade dagarna helt utan jobb med massor av pyssel, lunch i full storm utomhus, muffinsbak, kompislek och bus.

Medan de små sedan inledde sitt höstlov stundade de sista skälvande timmarna innan den stora deadlinen. Vi började måndagen med att fixa biljetter till Andra chansen i Mello som går av stapeln här i Linköping i mars. Det gäller att vara förberedd när man ska ha Mello-biljetter. Två datorer och fyra skärmar senare var det klart. Oj så kul vi ska ha lilla V och jag. Jag gissar att det största blir Hasse Andersson som ju är programledare.

Oktober blev så småningom november och det med den äran. Det är månaden som jag nu vet började alldeles sagolikt. Det är månaden som har ännu fler möjligheter att ge, jag ska bara fånga dem först. Men mer om det när november blivit december.

lördag 29 oktober 2016

Den tiggaren gick miste om en slant

Jag vet att jag har personer i mitt flöde med vitt skilda åsikter kring det jag nu ska skriva om. Det som i dagligt tal kallas tiggare. Själv sällar jag mig till det svenska mellanmjölkslandet och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet för lite för att kunna säga vare sig det ena eller det andra om dem men jag tycker det känns märkligt att så många skulle finnas här om det inte fanns någon slags organisation bakom. Likväl som jag känner att vi alla är människor och att det krävs mycket för att känna att tiggande är den enda utvägen, de som sitter där måste verkligen vara i behov av hjälp.

Victoria har vid olika tillfällen velat ge en slant till någon av dem, ofta av egna pengar, och jag har inte hindrat henne. Det är en fin tanke att vilja dela med sig och den vill jag inte ta ifrån henne utan snarare uppmuntra. Själv har jag också bidragit ibland, med en slant, större eller mindre beroende på sinnesstämning eller omständigheter.

Ikväll när jag nattat det andra av de två barnen tog sötsuget överhanden och jag begav mig mot den lokala affären. I snålblåsten tog jag bilen de 500 metrarna och när jag i vår XC60 svängde in på parkeringen och stängde av bilen såg jag mannen utanför dörrarna. Klockan närmade sig nio en lördagkväll när de sju varma graderna snarare kändes som minusgrader i stormen. Tacksamheten för allt det jag har tog ett fast grepp om mitt samvete och jag tog en snabb titt i plånboken för att se om det fanns något att ge. Bara några ynka kronor. Det kändes futtigt och jag bestämde mig för att ta ut lite extra på kortet i kassan och ge till mannen. Bara han nu var kvar när jag handlat klart.

Vid entrén slår jag ner blicken något för att inte verka oberörd och kall men visar ändå att jag är medveten om hans närvaro. Jag stegar in i affären och haffar med mig det första på listan, bröd. När jag vänder mig om för att fortsätta, står mannen där bakom mig. Jag hajar till. Känner mig lite illa till mods. Han pekar på några baguetter och tittar uppfordrande på mig samtidigt som han rabblar några bestämda ord på ett språk jag inte förstår. Jag går snabbt därifrån.

I kassan känns det inte längre lika självklart att ta ut lite extra. Istället betalar jag det jag handlat och tar den andra dörren ut ur affären för att inte behöva närma mig mannen igen. När jag går mot bilen ser jag att han lämnar sin plats vid huvudentrén och rör sig mot mig. Jag hoppar snabbt in i bilen och sätter igång den för att kunna ta mig därifrån. Hur blev det såhär? Han snabbar på sina steg och innan jag hunnit börja backa är han uppe jämsides med bildörren, han stirrar in genom rutan samtidigt som han bestämt pekar på sin pappmugg. När jag backar bort höjer han handen i en arg gest.

Med samvetet på axeln hade jag tänkt vara riktigt generös. Istället känner jag mig både förbannad och faktiskt lite, om inte rädd, så i alla fall osäker. Det finns såklart de dåliga exemplen bland alla men jag tror inte att framgången blir större om man väljer att skrämma till sig pengar. Jag ska låta detta sjunka in lite. Men innan dess var jag tvungen att skriva av mig känslan.

Jag vill inte väcka någon debatt, den har redan varit. Jag vill absolut inte ha några rasistiskt främjande ord som kommentar. Så har du något sådant att komma med så låt det stanna där det är.

söndag 16 oktober 2016

Två glada hem och ett skilsmässobarn




Hon har varit min stora idol musikaliskt sett sedan en magisk februaridag 1983, men när det kommer till intervjuer och mellansnack på konserter brukar jag ha skämskudden för öronen. I ett nummer av Amelia hittade jag en lång intervju med min stora idol alla kategorier - Carola, och en bit in i texten sätter hon fingret så på pricken på det jag letat efter i mitt inre det senaste året.

- När Amadeus var liten och frågade varför vi skilde oss svarade jag "för att jag ville ge dig två glada hem istället för ett ledset". Så var det. Vi hade kommit till en återvändsgränd, jag såg ingen förändring i sikte och kunde inte göra mer utan att gå sönder helt och hållet. För mig var det främst utifrån vårt barns bästa vi behövde bryta upp.

Så rakt igenom sant.

Jag är själv ett så kallat "skilsmässobarn", ett epitet jag tack och lov inte hör så ofta längre. Mina föräldrar skilde sig någon gång inte alls långt ifrån den där magiska februaridagen 1983 för att relatera till Carola igen. Jag var fem år gammal. Jag kan inte komma ihåg att jag sörjde. Jag förstod att det var såhär det skulle vara och var tillfreds med det. Men när jag närmade mig skolstart minns jag att jag började fundera över min situation. Av en enda anledning. Mamma oroade sig för att jag skulle vara det enda "skilsmässobarnet" i klassen, och visst var jag det. Detta var mitten av åttiotalet och då var det ganska ovanligt. Men jag tror nog såhär i efterhand att mamma borde oroat sig mer för andra omständigheter i vår tillvaro än att hon och pappa gått skilda vägar.

Vi går genom livet. Vänner kommer in i våra liv, kommer oss nära och försvinner. Ibland ofrivilligt och ibland helt frivilligt. Vi konstaterar att vi växt ifrån varandra. Att vi börjat hitta sidor hos varandra som vi inte uppskattar. Vi är helt enkelt så olika att det inte fungerar längre - trots alla år vi kanske spenderat tillsammans och allt vi gått igenom. Vänner som vågar ta steget och vara så ärlig mot sig själv och andra ses som starka individer med god självkänsla. 

Men så kommer vi till den där delen med "i nöd och lust" och "till döden skiljer oss åt". Det uråldriga "fundament" i vårt samhälle som kallas giftermål. Så mycket annat som från början kan läsas om i den heliga skriften har ratats av det moderna människosläktet. Så många andra av kyrkans läror anses gammalmodiga. Men när det kommer till giftermålet, att en man och en hustru, nåväl, nu för tiden sträcker vi oss till två av samma kön, skall leva i trohet tills döden skiljer dem åt, då är det lag även när kalendern visar 2016. Vem som helst kan gifta sig, med ett papper från Skatteverket och en godkänd vigselförrättare är saken biff på bara några minuter. Men när vi efter några år tillsammans inser att vi inte längre är bra för varandra, kanske än mindre för eventuella gemensamma barn, då krävs det betänketid. Då bestämmer staten att vi måste fundera. För att inte tala om alla runt omkring - vänner och släkt - som ofta förfasas och förundras. Hur blev det så? Har någon träffat någon annan? Har ni försökt hitta tillbaka till varandra?

Är det inte sunt ändå att vi människor orkar och vågar ta vårt sunda förnuft till fånga och kommer fram till att det som en gång var vi - inte är ett vi som är menade att vara vi för resten av våra liv. Så mycket sundare än att leva olycklig i en vardag du önskar var en annan. Så mycket sundare att vara lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Så mycket sundare än att visa dina barn att inte du, och därmed inte heller dom, är värda ett liv i glädje och lycka.

Det finns inte en enda människa du skulle kunna lova att du kommer att vara vän med till döden skiljer er åt. Du anser det vara din fulla rätt som människa att säga upp vänskapen om det inte längre är vad det en gång var. Hur kan du då bara för att vi sätter epitetet "kärlekspartner" på en person tvingas "kommitta" dig till det.

Vilket barn förtjänar två olyckliga föräldrar? Inget. Mina barn kommer aldrig att vara några skilsmässobarn. Mina barn är just - barn. Barn till två föräldrar som älskar dem över allt annat och som en gång i tiden älskade varandra och därför valde att skaffa dessa två juveler. Dessa två juveler som jag önskar all lycka i livet. Som jag hoppas få följa så många år det bara går. Och den dag någon av dem kanske kommer till mig och berättar att de valt att ta steget, valt att vara så modiga att de väljer lycka och glädje för alla inblandade framför uråldriga traditioner då ska jag stötta dem i att ta klivet. 

Men jag ska ge dem ett ord på vägen. Allt du upplever i livet formar dig till den du är idag och därmed ska man aldrig kasta bort de år och de erfarenheter man fått med sig genom att vara bitter även om man väljer att gå skilda vägar. Allt du upplevt har gjort dig till den du är.

Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på epitet som skilsmässobarn. Jag hoppas att mina barn ser det som en styrka att våga välja lycka och glädje! Jag hoppas att mina barn får uppleva en värld där gammalmodiga traditioner skrotas och där vi alla väljer att leva lyckliga tills livet skiljer oss åt och till dess att döden skiljer oss från livet. 

lördag 8 oktober 2016

Att gå över ån efter vatten eller så...


Jag är ingen mulle direkt. Men idag skulle jag göra mig till och ta med mig sambo och knottar ut i skogen för lite frisk luft, lek och lunch. Andreas fixade lunchen och jag stojjade med att få på barnen (och mig!) tillräckligt med kläder för att inte frysa halvt ihjäl i höststormen. Vi baxade in oss i bilen och begav oss mot målet - en liten skog i närheten av Sturefors där jag varit vid ett tillfälle tidigare. När bilen rullat ungefär tre och en halv meter började tugget i baksätet. När e vi framme? Var ska vi? Hur lååååångt ska vi åka? Jag e vaaaaaarm! Och sen... Måste vi åka bil till skogen?
Bra fråga egentligen.
Efter en liten stunds letande efter den där skogen och den där braiga platsen att parkera på som jag varit vid tidigare gjorde vi om och begav oss hemåt igen för att åka till en skog som ligger nära hemma men ändå en bit bort. Väl där börjar tugget i baksätet igen. Varför ska vi till denhäääär skogen? Skogen vid skolan är mycket roligare. Varför gick vi inte bara diiiit?
Skogen vid skolan.
Skogen på andra sidan grannhusen.
Skogen 50 meter hemifrån.
Sagt och gjort.
Snacka om att gå över ån efter vatten.
Falukorvsmacka och varm choklad smakar minst lika gott nära som långt bort.




lördag 1 oktober 2016

Det började med två skrivbord och gav en vän för livet - Grattis Lina ❤

Allting började med en flytt.
Vi flyttade ihop - typ.
Året var 2005.
Med samma roller på två liknande projekt på jobbet flyttade vi ihop våra skrivbord i en egen liten hörna där vi huserade tillsammans. Stöttade och peppade. Gav råd och täckte upp för varandra. Inte under så lång tid men det räckte för att skapa ett band som sedan dess inte klippts. Det har under långa perioder de åren jag inte bott i Linköping, varit ett band på mycket långt håll utan direkt kontakt. Men de sociala medierna och möjligheten att kunna uttrycka sig i bild och text både via Facebook och blogg, som vi båda gärna gör, har gjort det möjligt för oss att uppdatera oss på hur den andra har det ändå. Och sex år efter att jag lämnade min partner in crime vid skrivbordet bredvid korsades åter våra vägar.

Den där dagen hösten 2011 när jag åter mötte dig Lina var du på språng som vanligt. Men denna gången av en inte alldeles vanlig anledning. På väg att utföra en av de där praktiska sakerna som måste göras inför planeringen av sin brors begravning. Niklas, Linas bror hade bara några veckor tidigare valt att avsluta sitt liv alldeles för tidigt. Lina valde att dela och hitta kraften i att berätta. Och jag skrev om det här för att visa på vad de sociala medierna och den gemenskapen kan ge.

Några månader efter det hastiga mötet, en måndag i början av december, dagen innan vinterns första snö föll, möttes vi upp på Steves i Linköping för lite mat och prat. Sex år att summera och ett helt liv att uppdatera oss på. Och som vanligt med telefonerna i högsta hugg.

December 2011
Välbehövlig catch up.

Vi ses inte varje vecka, långt ifrån varje månad. Ibland går det ett halvår eller nästan ett år emellan att vi ses. Men vi har konstaterat att när livet skälver har vi en märklig förmåga att lyckas finnas där för varandra just i rätt stund.

Träffen på Steves följdes upp med starten på en fin tradition.
Ett halvår senare, den 7 juni 2012, möttes vi upp på Storan för rosé och räkmacka. Det dokumenterades inte på någon av våra bloggar men det förevigades, precis som alla våra andra möten, med en bild eller två.

Juni 2012
Första räkmackan och rosén.

Hade det inte varit för att Linas syster tog studenten och min dåvarande fru fyllde år dagen efter hade kvällen kunnat bli betydligt senare (och blötare) än vad den blev för orden ville liksom aldrig ta slut. Där och då bokade vi in en uppföljare bara två månader senare. Det kanske vi borde bli bättre på att göra nu också Lina, så går det inte år mellan att vi ses...

Lördagen den 4 augusti 2012 hade vi inga åtaganden som väntade dagen efter och det blev en något längre kväll än den första. Kvällen förevigades som sig bör i bild och även på min blogg i detta inlägget. Om jag inte missminner mig helt var det denna kvällen som servitrisen rådde oss att ta in en flaska istället för glas, kanske det sämsta rådet vi fått någonsin skulle det visa sig.

Augusti 2012
Storan utan en tid att passa.

Hösten 2012 blev en innehållsrik och känslofylld tid för mig med separation och flytt och Lina fanns med hela vägen och stöttade och peppade. 

En kväll i slutet av oktober 2012 var det dags igen och vi möttes upp på Tapas för ännu mer skratt och gråt, djupa samtal och en brinnande meny!!! Min syn på saken läser du här. Lina gav sin synvinkel här.

Oktober 2012
Vem ser att det brinner när man måste checka in på FB?  

Ovan nämnda kväll i oktober skulle egentligen ha spenderats i Stockholm enligt ursprungsplanen, istället blev det av olika anledningar Malmö i november. Vi mötte vintern i min favoritstad. Med snack i timmar på tåget ner. Ett möte som var anledningen till själva besöket. Svindyrt vin mitt på blanka förmiddagen. Ett kärt återseende med en gammal vän och plötsligt upptäckte vi att Malmövistelsen spenderats i resestassen, resten av packningen låg kvar i väskorna på hotellet och lika bra mådde vi ändå. En mysig Malmövistelse avslutades dagen efter med julinspirerat kaffe på Starbucks och vi lovade att möta våren tillsammans i Malmö. Vi sa inget om vilken vår... Om Malmöresan berättade jag såhär och Lina såhär.

November 2012
Malmö

2012 blev 2013 och vi började året med en kväll som började på Espresso house och slutade på Riva med sällskap av även Anna och Therese. Det var kvällen vi blev placerade vid ett bord utan täckning och höll på att gå upp i limningen innan vi återfick kontakten med omvärlden och kunde meddela oss på de sociala medierna. Vad jag tyckte om saken kan du läsa här. Lina sa sitt här.

Januari 2013.
Utan täckning men med rosé. Såklart!

Sommaren 2013 inledde vi Storansäsongen den 19 juni. När de tredje glaset rosé inhandlats strax innan sju konstaterade Lina som värsta smålänningen att med AW-priserna tjänade vi nästan på att vara där... 
Ja vi låter det nog vara där och låter min och Linas syn på saken avsluta berättelsen om just den kvällen.

Juni 2013 och vi inser att glas är
bättre än flaska...

En dryg månad senare möttes vi upp igen. Samma plats och samma käk. Lina var om sig och kring sig och att två glas rosé var beställda och anlända meddelades mig via ett FB-inlägg redan innan jag hunnit lämna kontorsstolen. Det var kvällen Lina lärde mig Instagram och jag berättar mer om den här. Lina berättade såklart också. Men här.

Juli 2013.
Vi avslutar Storan för i år.

Hösten 2013 blev intensiv för både mig och Lina och några fler utekvällar hanns inte med men att luncha hann vi med någon gång i alla fall. 2013 blev 2014 och vi startade året med en Aiolidate.
Med längre perioder mellan träffarna fick uppdateringarna tas i nästintill punktform innan framtidsplaner och visioner tog resten av tiden och vi såg fram emot en sommardate på Storan. En sommardate som istället blev en tidig premiär i ett kallt april skulle det visa sig. Mina ord om saken hittas här. Och Linas här. Att livet susade på i 180 för oss båda vittnar de korta uppdateringarna om. Jag är ändå glad att vi sett till att komma ihåg med en bild och en tanke.

Januari 2014.
Tankar om sommaren.

En riktig kylslagen aprildag 2014 trotsade vi allt förnuft och gjorde vår tidigaste premiär på rosé och räkmacka någonsin. I jackor men i strålande sol. Efteråt fick vi värma upp oss med kaffe och cheesecake på Espresso house, men det var det värt! Och självklart summerade vi det båda två. Här och här.

April 2014
Halvt ihjälfrusna men är det premiär
så är det.

Några fler besök på Storan blev det inte 2014. Om det hade med den något kylslagna upplevelsen att göra vet jag inte. Istället möttes vi i augusti upp för lite powerwalk. Trots att vi sedan november 2013 bodde bara några hundra meter ifrån varandra sågs vi oftare i stan än hemma. Men i augusti 2014 blev det 6,3 km tjejsnack och motion, eller tjomotion som någon döpte det till.

Augusti 2014.
Vin byttes mot PW

Hösten 2014 blev omtumlande och det drog ut på tiden allt mer mellan våra träffar. I februari 2015 möttes vi upp för en middag på Aioli. Medan Lina träffat sin E och planerade för sambolivet hade jag och J beslutat oss för att bryta upp. Olika delar av livet. Olika känslor. Men alltid där när det väl gäller och ännu en kväll gick till historien. Vi är fortsatt ganska fåordiga i våra summeringar men valde ändå att minnas och dokumentera. Både jag och Lina.

Februari 2015.
En av oss på väg in i sambolivet.
Den andra på väg mot skilsmässa.
Men lite bubbel skadar inte.

En lunch i solen i juni 2015 blev nästa möte. När sambolivet blivit verklighet för Lina och den egna lyan blivit verklighet för mig. Uteservering. Mörners. En timmes uppdatering. Ingen av oss var vid tillfället speciellt mångordiga på bloggarna och mötet är dokumenterat i bild. Det var också så nära vi kom Storan 2015. Sommaren när livet knackade på andra dörrar.

Juni 2015.
Lunch istället för AW
Mörners istället för Storan.

Innan jag visste ordet av var även min vardag ett samboliv. Jag och Lina sprang på varandra på stan. Vi lovade att höras. Skulle luncha. Ta en PW. Vi bor ju sååååå nära varandra. Vi ses några veckor senare, på stan, igen. Stressade på lunch. Vi har inte hörts, måste höras. Boka in. Och så där löper livet på. Har jag inte missat något tillfälle helt så ses vi nästa gång när 2015 har blivit 2016 och februari har blivit mars. Vi möts när det väl gäller. Inplanerat sedan länge i varsin analog kalender. Hur kunde vi veta när vi bokade att livet precis just då skulle ha tagit en helomvändning. 

Den första mars möts vi på Pinchos. Nästan ett år ska sammanfattas. Vi klarar det på tre timmar. Rutinerade som vi är. Lina berättar om det. Här. Och några månader senare när tiden var mogen berättade Lina som hon brukar på sin blogg om vad som just hänt när vi träffades den där första dagen i mars.

Mars 2016.
Alldeles för länge sen sist.

Nästan fyra månader senare, i juni 2016, en av få härligt varma junidagar detta år, möttes vi så åter upp för det som skulle visa sig bli sommarens första men också enda Storankväll.
Räkmacka och rosé men en fotbollsmatch med Island som en av deltagande nationer som sällskap som till slut skulle få oss att byta Storan mot Pinchos. Ännu en gång ett datum valt långt i förväg. Ännu en gång en dag när vi så väl behövde ses. En kväll när vi pratade om vad vi varit med om. Summerade. Mindes. Pratade om att skriva historien. Leta i gömmorna. Minnas tillbaka på vår resa. 

Juni 2016
Som det ska vara!

Lina, du gjorde som du brukar. Tog tag i det direkt. Skrev med dina ord om vår resa. Om vår vänskap. Ett inlägg som kan läsas här. Jag fick tunghäfta och prestationsångest. Visste inte hur jag skulle skriva min ord. Inte förrän idag. 

Idag är det din dag min vän. 
Din födelsedag. 
En vän till mig sa en gång en mycket sann sak. Vi firar inte att vi blir äldre vi firar att vi denna dag för x antal år sedan fick förmånen att födas och komma till denna värld. 
Du mer än någon annan jag känner vet att man firar livet Lina. 

Vi är på många sätt så lika. Och du är i så många fall en av mina största förebilder.
Din företagsamhet och rättframhet. Ditt fokus. Din rakhet och ärlighet.
Din omsorg om hela din omgivning och din förmåga att hantera de djupaste kriser.
Ibland undrar jag hur du bär dig åt.
Jag är så glad att jag får ha dig som min vän.
Jag önskar dig den underbaraste födelsedag. 
Solen skiner för dig idag. Solen skiner och firar ditt liv.
Grattis Lina ❤


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...