måndag 29 december 2014

En ring på fingret


En hett önskad klapp.
Numera bytt till rätt storlek.
Lyx i vardagen.
Ring från Edblad.
Favoritmärket.
Det är fint det.
Gör till och med lite arbete skojigare.

lördag 27 december 2014

En ny start

Det var en rejäl urladdning att skriva gårdagens inlägg. Minnen som återupplevdes, tankar som trängts undan som levde upp igen och saknaden som fick stor plats tillsammans med gårdagens alla nyhetssändningar och dokumentärer. Själv såg jag Jens Linds dokumentär om just Khao Lak samtidigt som jag skrev de sista raderna i mitt inlägg om Sandra.

Tack till alla som läst och kommenterat här och på FB. Min saknad är stor men det som inte ska glömmas är att Sandra också lämnade efter sig en familj i ofattbar sorg och saknad. En familj som i stort  sett samlad igår på tioårsdagen var på plats i Thailand som flera år tidigare vid denna tiden på året. Alla mina tankar till er alla, ingen nämnd och ingen glömd!

Idag har känts som en ny start. Sovmorgon efter en tung natt och efter en lugn frukost en promenad i vackert vinterlandskap.


Musik i lurarna, planer för 2015 och framtiden. Tankar om en lång vandring som jag hoppas få anledning att återkomma till.  Ikväll har vi varit på kalkonmiddag hos J´s moster med familj. Fortsatt några dagars ledighet och det är dags att börjar förberedelserna för det nya året. Aftonen som firas tillsammans med närmaste grannarna och summeringen av det gångna året som jag just påbörjat.

Och glöm inte att andas!

fredag 26 december 2014

"Tårar från himlen"

Du är så saknad min vän.

Det var september 2003, höstterminen skulle just börja. I D-huset på Linköpings universitet hade jag hittat fram till den sal där uppropet för "Historia 1-20 poäng" skulle äga rum. Jag slog mig ner på golvet som de flesta andra. Några minuter senare öppnades dörren in till korridoren.


- 
Hallå hallå, sa hon som steg in på klingande Halmstad-dialekt.
Jag tittade upp, våra blickar möttes och en livslång vänskap startade även om livslångt inte skulle bli så långt som vi önskade.
Ett drygt år senare skulle Sandra vara en av de svenskar som aldrig mer kom hem – en av dem som inte överlevde tsunamin annandag jul 2004.
När nyheten om flodvågen kablades ut över världen på morgonen den 26 december hade jag just kommit till jobbet. Bara några dagar tidigare hade vi på SMS (i vanlig ordning) diskuterat vem som vann melodifestivalen något av de klassiska åren på 90-talet. Jag satt i bilen på väg till Åmål och du satt på en restaurang i ditt paradis efter en arbetsdag på Fritidsresors Blue village. Kom hit, ta ett flyg, du kan bo hos mig skrev du. Absolut skrev jag. Jag ska kolla på det.
Precis som jag skrev halvåret tidigare när du var på Kanarieöarna.

Det var det sista jag skrev till dig.
Det sista om jag inte räknar med orden som aldrig kom fram den där morgonen…

Thailand är stort. Jag viftade bort mina funderingar och skämdes nästan över att jag oroade mig över min vän. Oroade mig i onödan. Bara för att jag kände en person som var i Thailand just nu behövde jag inte överdriva när det fanns de som faktiskt var drabbade. Men visst var det något bekant över namnet Khao Lak. Fast å andra sidan låter ju allt likadant där borta.
Jag var så övertygad om att jag skulle få svar på mitt meddelande. Jag var övertygad om att få se dig på ett av de där inslagen som rullade i de extrainsatta nyhetssändningarna. Jag var inte beredd på att få höra ditt namn bland de som saknades.

Under det dryga halvår vi fick tillsammans hann vi avhandla mer än vad jag hunnit med de flesta. Vi delade det innersta och det mest ytliga. Drömde och ältade.
Du älskade livet, du älskade musiken. Och du älskade att resa. Lika mycket som du älskade det – lika rädd var du för att flyga. Varje gång du skulle åka lovade du att aldrig mer åka bara du inte störtade just den gången.

- Jag ser mig själv på bild på första sidan på kvällstidningen under rubriken om den stora flygolyckan, brukade du säga.
Din bild skulle komma att finnas på den där kvällstidningens förstasida, men under rubriken SAKNAD.

Livet med dig min vän, blev aldrig trist. Vardagen blev en fest. Oavsett om vi åt tacopizza och kollade på Vänner, hade melodifestivalsmaraton eller mindes någon udda och lite galen musik som troligen bara vi någonsin hört.
Dina små egenheter sitter fast i minnet.  Alltid på språng. Du kom farande med sjalen som en mantel efter dig och med tygväskan dinglandes på höften. Jag ser framför mig hur du knappar på din vinröda Ericsson på ditt eget speciella sätt - med båda tummarna på de små små knapparna -  för att författa ett SMS till en av de många som du hade i ditt hjärta och som älskade dig helhjärtat tillbaka. Alla kaffekoppar jag fick fixa till dig i automaten för att du hade fobi för att stoppa i mynten om automaten skulle vara sönder och det inte skulle funka. Det finns ett bord på vårt fik där jag aldrig skulle sätta mig ensam. Ett bord som är vigt för dig och mig. Din innerliga omsorg om din omgivning. Din förmåga att fråga och bry dig om.

Jag kan inte minnas när jag började söka efter information. Jag kan inte minnas hur jag hittade numret till din moster. Jag kan inte minnas när jag fick de första definitiva beskeden. Men jag minns när jag första gången hörde att du var saknad.

Jag har tänkt alla de förbjudna tankarna. Varför du och inte någon annan? Jag har undrat om du förstod vad som hände eller om det gick snabbt och du slapp lida.
Jag minns när jag fick veta att du var skadad och fanns på ett sjukhus och jag minns när jag fick veta att det inte var sant.

Jag har haft förmånen att få kontakt med personer som fanns vid din sida när vågen kom och jag vet vad du gjorde kvällen innan. Jag har läst deras berättelser och ställt frågor. Jag har sett alla amatörfilmer som rullat och jag letar fortfarande efter dig när jag ser dem.


Jag minns telefonsamtalet som berättade att du var funnen och jag minns det hopp som släcktes.

Jag känner fortfarande den inre kraften som grep tag i min luftstrupe när jag klev in genom dörrarna till Snöstorps kyrka den 27 april 2005 och såg fotografiet på din kista. Hur luften försvann och hur tårarna som strömmade ner för mina kinder inte gick att hejda. Hur det som inte gick att förstå blev till ett vrål från djupet av mitt hjärta. Hur det ofattbara blev definitivt.



Av alla de bidrag från alla år av alla festivaler som vi diskuterat hade du en favorit.
En oväntad favorit.
Tårar från himlen med Frank Ådahl.
Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker: kan man fara dit, kan jag hitta till dig
En resa bortom både rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri

Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud

Mellan dröm och verklighet
Finns svar på livets hemlighet
 Fyrklövern vi fann på din grav första gången vi besökte den efter att stenen kommit på plats är inramad och står på mitt nattduksbord sedan dess. Den påminner mig om att njuta av livet lika mycket som du gjorde.
10 år har gått och fortfarande återstår mitt sista farväl.
Att besöka platsen som var ditt paradis.
Platsen där du för alltid togs ifrån oss.
10 år har gått och jag är redo.


torsdag 25 december 2014

Julafton - check


Magi i ögonen när tomten lämnat klappar på natten.
Grötfrukost hos svärmor med hela tjocka släkten.
De sista bestyren inför julbordet.
Mormor som ska styras ut i tomtekläder för tomtande hos dagiskompisen.
Kalle.
Julmat.
Tomten skymtas i fönstret.
Och i paketen finns allt vi alla önskat oss.
Julafton 2014 är över.
Återstår?
Jul hos svärfar i Kisa.
Fira B med samma släkt.
Kalkonmiddag.
Än är det inte över...




tisdag 23 december 2014

Andas...

Kontoret lämnades vid lunchtid idag. Ordnat och redo för ett nytt år och nya stordåd om bara några dagar.
Med mig hem tog jag datorn såklart, otaliga mängder sidor med anbud att plöja igenom när tillfälle ges under helgerna och julklappen från jobbet i år. Ett ostogram som har legat i kylen på jobbet några dagar eftersom jag inte vågat ta hem den med anledning av min frus känsliga näsa och den danska osten i paketet. Nu fick den i alla fall följa med hem och jag blev inte utsparkad från bussen så så illa kanske det inte luktade.

Så - infann sig lugnet då när jag lämnat jobbet för lite ledighet? Nä det kan jag väl inte påstå. Snarare tvärtom. Hemma väntade ett upp och nervänt hus på mig och dammtrasan. Lite återstående inhandling, paketinslagning en febrig dotter ville också ha fokus. Så framåt middagstid kände jag bekanta tecken på att kroppen ville att jag skulle andas och lugna ner mig. Tänk att den måste säga till och tänk så bra att den gör det.


Och tänk att det bara krävs att man sänker axlarna och slappnar av för att lugnet ändå ska kunna infinna sig. Klockan halv åtta sov båda barnen, något som inte har hänt på flera veckor, och vi kunde slå oss ner framför uppesittarkvällen och slå in de sista paketen. Innan skinkmackan sprang jag över till grannen med tomtesäcken som "tomten" ska leverera imorgon och den julpyntade lilla gatan vi bor på gav den där sista lilla julefriden som saknades.

Nu är jag bänkad i soffan, fyrans bingo återstår och nog är det dags för en miljonvinst till Flöjtgatan.

Imorgon blir det julgröt hos svärmor på förmiddagen och det vanliga julfirandet oss på eftermiddagen. Men innan dess längtar jag så mycket efter att se Vic´s min när hon kommer ner till granen imorgon bitti. Det bästa på hela julafton!

God jul mina vänner - låt julefriden lägga sig och andas, det ska jag göra!

söndag 21 december 2014

Mot ljusare tider


Klockan 00:03 i natt, om 12 timmar, då står solen som längst från jorden.
Sen vänder det. Mot ljusare tider!!!

söndag 14 december 2014

Om julefriden kunde infinna sig kanske?

När jag om bara några dagar kommer att summera 2014 vet jag i alla fall hur jag kan sammanfatta senare hälften av november och första av december. Fy tusan vilken pärs men nu börjar jag se ljuset i den berömda tunneln.

Först fick lille B feber, ordentlig förkylning och märkliga små prickar och blåsor i ansiktet och med den lilla sjukan började det lilla livet vara vaken stora delar av natten och sov bara ett par timmar si sådär. Och därmed blev även mammornas nattsömn ordentligt störd. Och det har hållit i sig i en tre veckor ungefär...

Några dagar senare var det min tur. Fredagsmyset var i full gång och jag och Johanna hade slagit oss ner i soffan med ett glas rött när jag började frysa och må allmänt dåligt. Och därmed var den helgen bokad av feber och ett enda långt stirrande i taket. Fick i alla fall sällskap av en annan liten sjukling som ville hänga med mig ett tag...

En vecka senare, natten mellan lördag och söndag, dagen innan tänkt ettårskalas för lille B vaknade jag av att Vic ropade. Handspriten plockades fram och kalaset blåstes av i sista stund. Resten av familjen klarade sig mirakulöst men den redan tilltufsade sömnrutinen blev inte direkt bättre. Först för ett par dagar sedan började Lilleman sova lite bättre och peppar peppar ta i trä men nu är vi nästan tillbaka till normala rutiner.


Helgen har till och med bjudit på sol och till det lite snö som i alla fall uppskattades av barnen, pepparkakshusbygge och födelsedagsfika för lille B. Man ska väl inte säga för mycket men det känns hoppfullt och det skulle kunna bli en fröjdefull sista vecka innan jul. Men först ettårsdag imorgon.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...