måndag 24 november 2014

Svältfödd på vardag


När tangenterna slutat knappa i föregående inlägg slog jag igen laptopen, tog med mig resterna av min Oreocheesecake från födelsedagen, kröp ner under täcket och kollade av de sociala medierna. En kvart senare sov jag gott och vaknade sedan till en härligt fullspäckad lördag men också ett fullspäckat kommentarsfält. Och för att göra det klart redan från början så tackar jag för alla tankar och alla vänner som bryr sig om mig. Det värmer!

Måhända var dock nedanstående inlägg inte alls någon form av "confession" från någon som är på väg in i väggen, inte heller ett verk av en dramaqueen (i alla fall om jag får säga det själv)...

Det var tankar som jag är ganska säker på att både du och jag har ganska titt som tätt. Men skriver vi om dem i statusfältet på Facebook? Lägger vi ut en bild från förödelsen på Instagram eller skriver vi om vardagens vedermödor på bloggen? Nej det gör vi inte! Oftast inte jag heller...

Det kan hända att jag får till en lite småfyndig mening på FB som snarare slätar över än erkänner att en skitdag är till ända. Och när livet inte riktigt blir som man tänkt sig så är det nog snarare tyst än väldokumenterat på bloggen.

Vi behöver mer av den varan, vi är helt enkelt för svältfödda på inlägg och uppdateringar om det som kallas vardag. Vi behöver veta att vi inte är ensamma och vi behöver tycka synd om kollegan, grannen eller den gamla klasskompisen när vi själva haft en av de lite bättre dagarna. Vi skickar en stärkande digital kram när vi kan och har utrymme och tar tacksamt emot detsamma när det är vår tur att göra en avbön.

Det är livet mina vänner. Varken mer eller mindre.

1 kommentar:

  1. Du är inte ensam. Min yngsta dotter har det precis likadant med undantag av att hon har tre knottar på 7,5, 5,5, och 3,5 år. Så jag vet vilket liv ni har. Egentid, vad är det? Hon är också envis, så det är väl därför hon inte har gått i väggen. Inte än, i alla fall...

    Visserligen ställer hennes man upp (när han är hemma ibland) men det är i alla fall hon som har hela ansvaret för barnen.
    Tyvärr bor jag 3 timmar med buss bort, men försöker åka upp till henne så ofta jag kan.
    Cheer up! Det går över fast man inte tror det när man är mitt i alltihopa.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...