fredag 21 november 2014

Du får inte...


Watch out kära läsare, jag kan redan nu varna för ett inlägg, inte alls av karaktären "jag går på rosa moln och livet är fantastiskt". Nä, detta inlägget kommer säkert att kunna tolkas som lite bittert, lite nedstämt, lite otacksamt till och med, eller helt enkelt vansinnigt ärligt från en småbarnsmamma mitt i livet...

Jag har alltså varit på två dagars utbildning i Malmö. Kursen på schemat - Personlig utveckling. En bra kurs, en kurs som framför allt gav mig insikten att jag redan har massor med verktyg, jag ska bara använda dem på rätt sätt och inse att det finns en inbyggd styrka långt där inne. Det är bara dags att ta fram den - igen.

Två dagar av total självrannsakan, övningar och självmedvetenhet. Till det en resa i tiden, så väl tajmad att det inte gick att förstå hur väl tajmat det skulle bli när kursen en gång bokades. Möten med två av de bästa. Helen min fina vän, före detta chef och en av de personer jag har som absolut störst respekt för. En person att inspireras av. Och Bella, även det min före detta chef och en STOR entreprenör och inspiratör.

Relativt tidiga kvällar, långa nätters sömn, långa tågresor, resor i tid och känslor. Och väl hemma förväntas man vara utvilad! Istället vaknar jag kvart i fem, ledbruten efter en natt i egna sängen, av en liten guldklimp som bestämt sig för att inte sova mer.

Och på arbetsplatsen möts jag återigen av de där hindren som när jag försöker återge dem för personerna ovan som inte är insatta, känns lika långt i från både verklighet, vett och sans som de är precis just min vardag och verklighet.

Såååå när frugan tar bussen till stan för AW med innebandygänget, när fredagsmiddagen dukas fram till skrikande och lite småfebriga barn, när fredagsmyset är "avnjutet" och Barnkanalen slutat sina sändningar - när barnen då fortfarande inte behagat somna tar jag fram det är jag är absolut bäst på. Envisheten.

Jag sjunger en liten tapper fyraåring till sömns medan den lille knotten efter hjärtskärande skrik får vila i famnen till den stora somnat. En stund senare somnar han själv och klockan närmar sig nio när jag traskar de sexton trappstegen ner till en nedervåning som ser ut som den varit med om tredje världskriget.

Jag tar ut den torra tvätten ur torktumlaren, rättar till den ihopvikta tvätten som ännu inte kommit till sin rätta plats och hänger upp den blöta tvätten som väntat i maskinen några timmar nu. Så röjer jag undan leksakerna som jag tog fram strax innan fem i morse, plockar ur diskmaskinen och fyller på med middagsdisken innan laxen som av någon konstig anledning hamnade på golvet under båda barnens stolar, plockas upp och hamnar där det ska vara - i papperskorgen. Frugans pluggböcker ordnas i fina högar, posten öppnas och sorteras undan medan Spotifylistan som ger energin för stunden ljuder ur högtalarna.

Det är då jag skulle vilja säga STOP!!! Ge mig bara en liten liten liten stund av paus.
Det kan tyckas märkligt efter ett par dagars "egentid" på annan ort. Men det är inte det.
Så vad är det då, vad är det jag vill?

Jo just då, just där och då vill jag boka en enkel biljett på ett tåg som tar mig så långt norr ut detta landet kan prestera. Där vill jag bara vara. Jag vill vandra och andas. Jag vill vara i stillheten och bara ha en paus. Låta livet löpa på medan jag har pausat. Låta hjärtat visa vägen vidare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...