söndag 3 augusti 2014

Naken


Dånet som väckte mig var vad som skulle beskrivas som öronbedövande, men det räcker inte. Det var så intensivt att det knastrade i huskroppen och chocken dröjde sig kvar i kroppen flera minuter efter att knallen klingat av.

Det var den värsta sortens åska. Den på natten. Och den som var rakt över oss. Ett-tusen-ett...
Blixt och dunder på samma gång.
Fantasierna och idéerna om var blixten skulle kunna slå ner och vad som då skulle hända var lika många som orimliga. Och vad jag minns så gjorde hon inget för att dölja rädslan.

Det var nog snarare så att hon var tacksam för att ha någon att dela den med. Oavsett om hon den andra bara var sju och egentligen behövde någon som höll om hårt och tröstade.

Fullt påklädda satt vi där mitt i natten, beredda att fly. Mamma och jag...

Hon gjorde nog precis allt jag vill göra annorlunda. Som att inte bara visa sina rädslor, utan helst av allt hoppas att hon kunde hitta en "medrädd" eller ännu bättre, någon som var ännu räddare.
Men hon lyckades inte, i alla fall inte med allt.

Dånet som väckte mig inatt var precis sådär överraskande och öronbedövande. Ett-tusen-ett... och precis rakt över oss. Det hade nog slagit ner, inte allt för långt bort. I mörkret märkte jag att jag kände efter omedvetet. Men jag var inte rädd. Kände bara respekt och nakenhet. En plötslig önskan om att ta på mig kläderna, så att jag i alla fall var beredd. Beredd att fly om...

Lika snabbt som tanken kom skickade jag iväg den med nästa blixt. Istället vände jag mig om och höll om min lilla fyraåring, om hon skulle vakna och behövde tröst.

Imorgon skulle du fyllt 80 om du levt mamma, grattis på din dag.
Du lärde mig ganska mycket trots allt, om än på ditt eget och ett lite annorlunda sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...