söndag 27 juli 2014

Tvåbarnsmamma om jag får be…

Imorgon händer det – klockan 17:00 stänger tingsrätten och då kan jag titulera mig tvåbarnsmamma. Det tog lite längre tid denna gången än med lilla V. Hon var sex månader när jag juridiskt blev mamma till henne. Lille B har hunnit bli sju månader och tretton dagar.

Jag hade nog trott att processen här i Linköping skulle kunna gå lite snabbare än i lilla Kalmar. Jag tänkte att det var vanligare här och att man hade mer rutin på denna typen av adoptioner. Vissa saker har också gått smidigare medan andra har varit ordentligt mycket osmidigare. Framför allt i början.

Redan tidigt när jag visste att vi skulle bli fyra kontaktade jag socialkontoret för att förbereda mig på det administrativa. Personen som dök upp på andra sidan luren har en hel del att arbeta på när det gäller attityd. Jag förklarade läget och att jag med erfarenhet från en tidigare liknande adoption ville veta vad som gällde i Linköping och undrade om vi kunde förbereda nedläggandet av faderskapet på något sätt så som vi gjort i Kalmar.
Svaret? NEJ! Med stora bokstäver NEJ!
Ingenting gjordes minsann innan socialen fick besked från Försäkringskassan att ett barn var fött.
Helt okej såklart men tänk om man bara hade förklarat det på ett mänskligt sätt – så mycket trevligare allt hade blivit.

Därmed gjorde vi inte någonting förberedande med lille B. När V föddes var alltså hela dokumentationen kring nedläggande av faderskap förberett och jag ringde bara socialkontoret och meddelade födelsedatumet. Därefter skickades papprena vidare till nämnden som klubbade igenom nedläggningen vid kommande nämndemöte. 

B föddes den 15 december. Den 30 december dök det upp brev i lådan från socialen. Snabbt jobbat ändå måste jag säga.
”Angående fastställande av faderskap”… börjar brevet och fortsätter… ” detta bör ske så snart som möjligt efter barnets födelse, beroende på att barnet dessförinnan juridiskt sett saknar vissa rättigheter…”
Undertecknat damen på andra sidan luren enligt ovan…

Men det är ju faktiskt inte bara barnet som saknar vissa rättigheter. Även jag som mamma saknar "rättigheter" att ta beslut om mitt barn innan adoptionen gått igenom. Det fick jag erfara i början av 2014 när lille B utreddes på sjukhuset - en utredning som tack och lov mynnade ut i att allt är okej. J var ensam på mötet med doktorn och efteråt ville hon att jag skulle ringa för att ställa lite följdfrågor då hon inte riktigt förstått. Doktorn vägrade prata med mig. Jag vill inte tänka vad som kunde ha hänt om något hänt B och jag varit ensam med honom och J inte kunnat nås.

Med anledning av helgdagar och annat fick vi kontakt med familjerätten först den 7 januari. Den 15 januari träffade vi en handläggare och fixade nedläggningen av faderskapet. Eller ja, fixade och fixade. Efter ett sådant möte ska det dokumenteras och handlingarna ska sedan med till nästkommande nämndemöte och klubbas igenom. Politikerna ska alltså godkänna nedläggningen av faderskapet. Och om nästa nämndemöte är för tätt inpå så att dokumenten inte är klara hinns det inte med förrän månaden därpå, vilket blev fallet nu. 26 februari togs vårt ärende upp i nämnden och klubbades.När protokollet justerats skickas det hem och detta papper används sedan som underlag när jag skickar in papper till tingsrätten och ansöker om att få adoptera min son.
Till ansökan skulle även här bifogas:
  • Personbevis för oss alla tre
  • Redovisning för varför jag önskar adoptera
  • Medtycke till adoptionen från J och försäkran från hennes sida om att ingen ekonomisk ersättning utgått.

Detta skickas till tingsrätten och hela kalaset kostar 375 kronor. Ansökan skickades in den 12 mars.
Den 8 april kom nästa brev från socialkontoret.

I och med min önskan om att adoptera B begär Tingsrätten utlåtande från, jamenvisst, socialnämnden. En socialsekreterare hade därför tagit hand om ärendet och ville komma på hembesök.
23 april var den stora dagen . En mycket trevlig socialsekreterare hälsades välkommen och visades runt. Vi bjöd på kaffe och bästa bullarna och satt och samtalade en stund. Hon frågade om B, om oss och om lilla V. Om mina tankar kring föräldraledighet och lite annat smått och gott och det resulterade sedan i ett utlåtande om att hon tyckte att det jag kunde få adoptera min lille B. För det utlåtandet kollar de även igenom social- och polisregister och undersöker om man finns med där.

Utlåtandet skulle sedan upp i – just det – nämnden. Och det mötet hölls den 26 maj. Tack och lov att vi hann med innan sommaruppehållet.

Skillnaden i denna fasen gentemot Kalmar var att det inte krävdes några referenter, vare sig skriftliga eller muntliga. Något smidigare alltså.

26 maj hölls alltså nämndemötet. 16 juni fick vi mail från socialsekreteraren att protokollet var justerat och skickat till tingsrätten och den 8 juli kom domen i brevlådan. Tingsnotarien hade också satt okejstämpel och efter de obligatoriska 20 dagarna för överklagan till Göta hovrätt kan jag per imorgon, när domen vinner laga kraft, titulera mig tvåbarnsmamma!

Ännu en process är avklarad. Lika känslosam denna gången som förra.
Lika fantastiskt att jag har möjligheten att bli mamma och lika irriterande att det går så jäkla lätt bara för att man är en man och en kvinna – hur olämplig och ogenomtänkt det än kan vara. Medan jag som tänkt igenom och tagit aktiva val från dag ett måste bedömas, granskas och godkännas.


Men ska jag se det från den positiva sidan så har båda mina barn fått möjligheten till en förälder som har någon typ av körkort i föräldraskap.

Skål mina vänner - imorgon firar jag!

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...