lördag 12 juli 2014

Medoc marathon och när Martina Haag kunde sett till att jag blev arresterad



Ni som känner mig, eller kanske tror att ni känner mig, kommer inom några rader att höja på ögonbrynen och tänka något i stil med: Är hon galen? Hur kan hon tro att det någonsin ska vara möjligt så lat och bekväm som hon är...
Det är nämligen såhär att jag när en liten dröm om att en gång springa ett marathon. Jo, det är sant, alldeles sant. Och hur tror jag då att det ska vara möjligt? Det stavas ENVISHET.

Jag vill i denna stund av tvivel från er sida påminna er om att jag tog mina första löparsteg i vuxen ålder i mars 2008 - under stor protest och med den stora övertygelsen om att jag faktiskt var fysiskt oförmögen att kunna springa och skulle dö om jag testade. Jag vill också påminna om att samma undertecknad några månader senare sprang sina första hela fem kilometer och exakt samma undertecknad i maj 2009 sprang Vårruset på förvisso blygsamma men för mig helt godkända 34:17. Men inte bara det, några veckor tidigare hade jag på ren vilja sprungit min allra första och hittills även enda mil... Förvisso på 1 timme och 25 minuter, men hallå. En hel mil. Självklart skulle jag klara av att springa ett marathon.

Jag tror nu inte att det inte krävs träning och förberedelse. Och nej då. Det kommer att krävas träning och envishet. Och jag har ett mål, ett mycket långsiktigt mål. Ett mål och en väg dit jag inte tänker avslöja riktigt ännu.
Jag behöver mål och morötter och en mening med min träning jag kan skriva in i kalendern. Bättre hälsa får bli en bonus! Knepigt kanske, men det funkar för mig!

Idag var det dags för en power walk - en del av vägen till målet. Trots att dagen rann iväg och det inte fanns tid för PW förrän efter läggningen gav jag inte upp utan tog mig ut på rundan. Ett vinnande koncept som jag upptäckte i Malmö är att lyssna på sommar/vinterpratare från P1. I torsdags lyssnade jag igenom Sanna Nielsens prat från början av sommaren, en mycket bra stund som rekommenderas.


Idag bestämde jag mig för att lyssna igenom Martina Haags vinterprat från 1 januari 2014 och kära nån vilken inspiration.



Martina berättar på sitt eget alldeles speciella sätt om hur hon blev en löpare. Hon tar oss med på en resa från den där händelsen som gjorde att ögonen öppnades och hon förstod att något måste göras till målgången i Medoc marathon. Och det är när hon med stor inlevelse berättar om den sista milen i detta lopp, om att gå in i väggen och bli förbannad på sommarpratare och om hur Jönssonligan fick henne att fullfölja loppet som jag i min ensamhet på den lilla cykelvägen storskrattar och ökar på takten. Läser ni i Corren imorgon om den galna damen som går omkring på småvägarna utemot Sturefors så räcker jag upp handen och erkänner. Det är bara tur att polisen inte hade vägarna förbi just då...

Medoc marathon mina vänner - loppet där de bjuder på vin och ost istället för vatten vid vätskekontrollerna. Vad säger ni om det, bordet det inte vara min grej ändå? Ni kan vänta er ett snett vinglas i motljus efter tre mil, det kan jag lova er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...