torsdag 31 juli 2014

Oväntade tårar

Föreställ er att ni möter en flåsande halvspringande joggare som ömsom gråter lite lätt hulkande, ömsom skattar ljudligt samtidigt som hon nynnar lite lätt på Sean Banans "Sean den förste banan" med lurar i öronen... Det är en syn du hade kunnat få uppleva i Ullstämma i morse.

Min vana trogen satte jag igång Sommar i P1 när jag gav mig ut på min PW/joggingrunda i morse. Dagens värd - David Hellenius. Jag förväntade mig ett underhållande program. Och halvvägs igenom det, det är ungefär så lång tid jag springer, har det varit underhållande. På på ett sätt jag inte väntade mig. Därav den syn jag beskriver ovan.

En stund in i programmet när han klarat av berättelsen om hur han blev programledare kommer han in på sin hypokondriska ådra och kommer med många bra funderingar i ämnet. Och det vet ni vid detta laget att det är ett bekant ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Men han berättar också om den dramatiska förlossning han upplevde när deras son Leo föddes. Med en otrolig värme och kärlek målar han upp de sekunder som förlöpte när sonen förlöstes och inte andades, när han tillsammans med den lille pojken fördes till ett annat rum, när sekunderna blev evighet och när sedan ett litet litet ljud kom från den alldeles nya lilla krabaten. Själv funderade jag på hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva två smidiga förlossningar (om man jämför) och hur jag inte behövt oroa mig för att mina barn mår bra - och det är ungefär nu jag börjar hulka lite lätt...

"Leo - jag älskar dig - denna låten är till dig" säger David och så drar Sean Banan igång i lurarna.
Jag inser att jag springer och gråter till ett Sommarprogram och dessutom när det är Sean Banan i lurarna. Och så skrattar jag högt och ljudligt och sjunger med i resten av låten.

Hur löprundan gick? Sådär faktiskt. Motvind som bara den, men jag tog mig runt och det är huvudsaken!

onsdag 30 juli 2014

GI in the house

Minns ni att detta varit en viktblogg? 
Har jag någon av de gamla medviktkämparna kvar som läsare?
Nu är det nämligen dags igen!
GI in the house med start i måndags.
Bättre start för frugan än för mig. 
Jag började nämligen med tjejdygn med Anna i hennes stuga, 
men det tänkte jag berätta mer om sen.
Idag startar jag också - på riktigt!
Frugan är på den svåra dag tre.
Sista veckan på semestern, jag hade kunnat välja en bättre vecka att starta.
Men ska det kännas så ska det kännas.

Så med det sagt äter jag väl upp min lilla makrill till mellis.
Over and out!




söndag 27 juli 2014

Inte utan lite ångest...

Det är inte utan lite ångest jag konstaterar att det bara är en vecka kvar på semestern.
Och ungefär en vecka har gått sedan jag senast berättade om vad jag har för mig denna sommar som går till historien som en av de varmaste i mannaminne.
Jag tror att en liten bildbomb är på sin plats.

Förra lördagen var det alltså gatufest på
Flöjtgatan. Oväder tornade upp sig men höll sig borta
och vi fick en magisk afton.

Så magiska att det var J som fick köra när vi strax efter 8 på
söndagmorgonen satte oss i bilen och körde mot Göteborg.
6-årskalas för kusin S stod på agendan och förutom det
en hel massa bus. Bland annat i denna fantastiska vattenslide.

J´s syster C bor i fantastiska omgivningar i Lindome.
Naturnära...

Lite för naturnära för min smak i o f s. När detta
är vad jag stötte på när jag skulle ta en kvällspromenad
för att natta B. Har aldrig förr sett en älg så när den istället
för att bli rädd och vända sig om valde att gå närmare mig
valde jag att hoppa in i bilen med lille B och ringa till J
i ren förskräckelse. Hon svarade inte, älgen vände och jag
tog min promenad. Men våra vägar möttes bara några
minuter senare igen...

Men C´s man F vet hur man lugnar en
uppsliten själ.
Med Irish coffe såklart!

Dag två åkte vi vill havet och solade och badade.

Innan det var dags att bege oss hemåt.
Kvällsfärd genom Sverige bjuder på fantastiska vyer.
Såsom solnedgång över Vättern.
Makalöst vackert!

Väl hemma har det njutits på både en och tre altaner.
Här på min egen, i ljusets sken och stillhet med en
Magnum med Limoncello-smak och nyaste Amelia.

Några hus bort njöts det på G och E´s altan.
Fördrink. Äkta Italiens lasagne och
avlutningsvis Marängswiss!!!
Mycket trevligt och gott!

Islatte är något som konsumeras ofta.
Inte bara köpt, även hemmagjord.

Och Sommar och Vinter i P1 går varm
i lurarna. Här Martina Haags sommar-
prat (har även lyssnat på hennes vinter-
prat som jag ju redan berättat om).
Utöver henne har jag även tagit mig i
kragen och lyssnat på
Kristian Gidlund. Rekommenderas!

Avslutningsvis har vi även spatserat de få stegen över
till grannaltanen och käkat gott och umgåtts med närmaste
grannarna. Lika trevligt som vanligt och en ordentligt god efter-
rätt får symbolisera den kvällen.
Imorgon inleder jag sista semesterveckan som sagt. Den är fullspäckad. Jag börjar med ett tjejdygn med Anna i hennes stuga. Anna kom per idag hem från 20-talet dagar i Spanien. Damen med jordens bästa pigment har alltså laddat i gassande sol i ca 20 dagar och jag väljer att ta första tjing på umgänge. "Hälsningar blekfisen". Tur att vi ska umgås på landet där ingen ser oss i alla fall...

Tvåbarnsmamma om jag får be…

Imorgon händer det – klockan 17:00 stänger tingsrätten och då kan jag titulera mig tvåbarnsmamma. Det tog lite längre tid denna gången än med lilla V. Hon var sex månader när jag juridiskt blev mamma till henne. Lille B har hunnit bli sju månader och tretton dagar.

Jag hade nog trott att processen här i Linköping skulle kunna gå lite snabbare än i lilla Kalmar. Jag tänkte att det var vanligare här och att man hade mer rutin på denna typen av adoptioner. Vissa saker har också gått smidigare medan andra har varit ordentligt mycket osmidigare. Framför allt i början.

Redan tidigt när jag visste att vi skulle bli fyra kontaktade jag socialkontoret för att förbereda mig på det administrativa. Personen som dök upp på andra sidan luren har en hel del att arbeta på när det gäller attityd. Jag förklarade läget och att jag med erfarenhet från en tidigare liknande adoption ville veta vad som gällde i Linköping och undrade om vi kunde förbereda nedläggandet av faderskapet på något sätt så som vi gjort i Kalmar.
Svaret? NEJ! Med stora bokstäver NEJ!
Ingenting gjordes minsann innan socialen fick besked från Försäkringskassan att ett barn var fött.
Helt okej såklart men tänk om man bara hade förklarat det på ett mänskligt sätt – så mycket trevligare allt hade blivit.

Därmed gjorde vi inte någonting förberedande med lille B. När V föddes var alltså hela dokumentationen kring nedläggande av faderskap förberett och jag ringde bara socialkontoret och meddelade födelsedatumet. Därefter skickades papprena vidare till nämnden som klubbade igenom nedläggningen vid kommande nämndemöte. 

B föddes den 15 december. Den 30 december dök det upp brev i lådan från socialen. Snabbt jobbat ändå måste jag säga.
”Angående fastställande av faderskap”… börjar brevet och fortsätter… ” detta bör ske så snart som möjligt efter barnets födelse, beroende på att barnet dessförinnan juridiskt sett saknar vissa rättigheter…”
Undertecknat damen på andra sidan luren enligt ovan…

Men det är ju faktiskt inte bara barnet som saknar vissa rättigheter. Även jag som mamma saknar "rättigheter" att ta beslut om mitt barn innan adoptionen gått igenom. Det fick jag erfara i början av 2014 när lille B utreddes på sjukhuset - en utredning som tack och lov mynnade ut i att allt är okej. J var ensam på mötet med doktorn och efteråt ville hon att jag skulle ringa för att ställa lite följdfrågor då hon inte riktigt förstått. Doktorn vägrade prata med mig. Jag vill inte tänka vad som kunde ha hänt om något hänt B och jag varit ensam med honom och J inte kunnat nås.

Med anledning av helgdagar och annat fick vi kontakt med familjerätten först den 7 januari. Den 15 januari träffade vi en handläggare och fixade nedläggningen av faderskapet. Eller ja, fixade och fixade. Efter ett sådant möte ska det dokumenteras och handlingarna ska sedan med till nästkommande nämndemöte och klubbas igenom. Politikerna ska alltså godkänna nedläggningen av faderskapet. Och om nästa nämndemöte är för tätt inpå så att dokumenten inte är klara hinns det inte med förrän månaden därpå, vilket blev fallet nu. 26 februari togs vårt ärende upp i nämnden och klubbades.När protokollet justerats skickas det hem och detta papper används sedan som underlag när jag skickar in papper till tingsrätten och ansöker om att få adoptera min son.
Till ansökan skulle även här bifogas:
  • Personbevis för oss alla tre
  • Redovisning för varför jag önskar adoptera
  • Medtycke till adoptionen från J och försäkran från hennes sida om att ingen ekonomisk ersättning utgått.

Detta skickas till tingsrätten och hela kalaset kostar 375 kronor. Ansökan skickades in den 12 mars.
Den 8 april kom nästa brev från socialkontoret.

I och med min önskan om att adoptera B begär Tingsrätten utlåtande från, jamenvisst, socialnämnden. En socialsekreterare hade därför tagit hand om ärendet och ville komma på hembesök.
23 april var den stora dagen . En mycket trevlig socialsekreterare hälsades välkommen och visades runt. Vi bjöd på kaffe och bästa bullarna och satt och samtalade en stund. Hon frågade om B, om oss och om lilla V. Om mina tankar kring föräldraledighet och lite annat smått och gott och det resulterade sedan i ett utlåtande om att hon tyckte att det jag kunde få adoptera min lille B. För det utlåtandet kollar de även igenom social- och polisregister och undersöker om man finns med där.

Utlåtandet skulle sedan upp i – just det – nämnden. Och det mötet hölls den 26 maj. Tack och lov att vi hann med innan sommaruppehållet.

Skillnaden i denna fasen gentemot Kalmar var att det inte krävdes några referenter, vare sig skriftliga eller muntliga. Något smidigare alltså.

26 maj hölls alltså nämndemötet. 16 juni fick vi mail från socialsekreteraren att protokollet var justerat och skickat till tingsrätten och den 8 juli kom domen i brevlådan. Tingsnotarien hade också satt okejstämpel och efter de obligatoriska 20 dagarna för överklagan till Göta hovrätt kan jag per imorgon, när domen vinner laga kraft, titulera mig tvåbarnsmamma!

Ännu en process är avklarad. Lika känslosam denna gången som förra.
Lika fantastiskt att jag har möjligheten att bli mamma och lika irriterande att det går så jäkla lätt bara för att man är en man och en kvinna – hur olämplig och ogenomtänkt det än kan vara. Medan jag som tänkt igenom och tagit aktiva val från dag ett måste bedömas, granskas och godkännas.


Men ska jag se det från den positiva sidan så har båda mina barn fått möjligheten till en förälder som har någon typ av körkort i föräldraskap.

Skål mina vänner - imorgon firar jag!

tisdag 22 juli 2014

Det sista hon la upp på Facebook…

Var hon lycklig? Vad kände han när sista andetaget drogs? 
Eller visste de ingenting när evigheten kom och tog själen från jordelivet.

Vid två olika tillfällen de senaste dagarna har jag i samband med att det talats om människor som dött alldeles nyligen, fått veta deras sista uppdatering på Facebook. I det ena fallet handlar det om en person som fanns med på planet som sköts ner över Ukraina. Där har medierna frossat i de sista uppdateringarna från planet i sociala medier. I det andra fallet handlar det om en mycket mer närstående men ändå ytlig bekant till mig. En person i min ålder som lade sig en kväll och sen aldrig vaknade mer.
När informationen når mig och jag undrar vad som hänt vet man ännu inte mycket alls, det måste utredas. Men det sista hon lade upp på Facebook var…

Jag är som ni troligen vet enbart positiv till sociala medier. Jag tycker mig ha en närmre kontakt med fler människor som står mig nära än jag hade haft möjlighet till om de sociala medierna inte existerat. Jag tycker det är kul att kunna ta del av bilder från sommarsverige från vänner och bekanta och jag har lärt känna härliga människor som jag annars aldrig lärt känna.
Men vad är det vi lägger upp på nätet egentligen? Själv är jag ganska sparsam med uppdateringar och det är mitt eget val, andra gör som de vill. Inte alla skulle heller hålla med mig om att jag är sparsam. Men ur min synvinkel är jag sparsam. Jag skriver bara på Facebook om jag verkligen har något jag vill berätta eller förmedla och bilderna jag lägger upp betyder alltid något speciellt för mig och är bilder jag själv vill minnas när jag tittar tillbaka.

Så hur skulle jag bil ihågkommen om detta var mina sista minuter i livet?

Mitt senaste inlägg på Facebook är en bild på min lilla son, tagen i helgen hos hans moster Carolin i famnen på sin morbror Daniel.


Min senaste bild på Instagram är vyer från bilfärden hem igår när solen gick ner över Vättern.



Det sista blogginlägget skulle vara det du läser just nu…
Vad detta skulle ge andra för signaler kan bara betraktaren berätta. Jag vet inte - och inte skulle jag kunna påverka det heller.

Så, hur skulle du bli ihågkommen om din sista dag i jordelivet var idag?

lördag 19 juli 2014

Från domarbåset


Gatufest med brännbollsturnering. 
Jag håller mig i skuggan är domare och tar hand om B.

fredag 18 juli 2014

Dags att njuta av tanken på lite snö...

Det är vilodag idag - men det är inte utan att det är förenat med lite mentalt motstånd. Från mig själv. Men jag inser att lite vila gör gott.
Veckan har fortsatt i hurtigbullens tecken. I onsdags drog J och V till bästisen för lek på förmiddagen innan vi skulle möta upp gamla bekanta från Uppsala för picknick i Valla efter lunch.
Jag passade på att ta mig en barnvagnspromenad såklart. Det var tänkt att bli en mil men värmen satte stopp och jag hann inte mer än 8,59 km.

Eftermiddagen spenderades sedan först i Valla och Gamla Linköping med picknick och ponnyridning innan vi alla drog oss mot Flöjtgatan. Här bjöds det på altanmiddag med bland annat grillad lax och örtpotatis.Och med lite italienskt bubbel som start!

Torsdagen började med frukost hos svärmor innan bad i Sturefors med bästisen G. Ni kan väl förstå att dess två blonda pinglor är världens goaste. Jag är så glad att lilla V har sin G. De matchar och kompletterar varandra på ett sätt som inte går att förklara!

Bildcred till mamma S

Förutom en liten promenix på ett par kilometer innan badet där unge herr Tonéri hade den goda smaken att somna i nedanstående position...


...passade jag på att ta en promenad hem till Ullstämma från badet i Sturefors. Det visade sig vara en tur på exakt 6,03 km som i värmen igår tog mig 59 minuter och 56 sekunder. Totalt 8,66 km igår alltså. Godkänt!

Grannen, ni vet bästa grannen som jag brukar dricka en och annan öl med, hade sedan tipsat sin fru om min frus favvoserie "The good wife" och hon hade blivit lika biten som J. Så medan J och L satt i varsitt TV-rum och tittade på advokatserie i går kväll avslutade jag och Per dagen med en öl och lite nötter på framsidan. Bra fördelning tycker jag.

Idag serverades det frukost till Uppsala-gästerna här på altanen klockan 9 och efter lunch åkte vi med grannarna en bit bort till Sturefors för ännu lite bad och lek. Var V:s energi kommer ifrån vet jag inte men förutom bad och lek har hon de senaste dagarna hunnit med att lära sig cykla ganska bra OCH idag var hon ute och testade nya springskorna hon fått. Det bor nog en liten löpare i den där damen!

Och mitt i allt detta sitter vi och planerar skidsemester! Visst är det galet!
Sälen någon gång mellan vecka 3 och 5 och hur märkligt det än låter kan jag verkligen glädjas åt och se fram emot att en kall och snöig januaridag packa bilen full och bege mig norrut.
Det kallas antagligen självbevarelsedrift och är till för att vi här i vårt nordliga land ska stå ut med årstidsväxlingarna - men visst är det häftigt ändå!

tisdag 15 juli 2014

5:30 en semestermorgon

- Det tar jag.
De tre orden uttalades av mig igår kväll som svar på frågan:
- Vem av oss går upp imorgon bitti?
Med V hos mormor var oddsen bättre för att det skulle bli en något senare start på morgonen.

5:33 var klockan när jag masade mig ur sängen och plockade upp en strålande glad liten B som inte kunde vänta på att få starta dagen.
Efter lite kaffe och lite häng i soffan till inspelat program från födelsedagsfirandet i Borgholm med knodden här intill somnade det lilla livet på min axel strax efter 7.

Då var jag pigg och vaken och inte det minsta sugen på att gå och lägga mig igen så vad tror ni jag gjorde då? Passade på att ta min inplanerade lilla PW/joggingtur såklart.

Det var ordentligt tungt men resulterade ändå i ett pyttelite bättre resultat än i förrgår samt att jag runt halv nio tog en kaffe i skuggan på framsidan och kände mig sådär alldeles förträffligt duktig! På torsdag väntar nästa lilla löprunda om Get running-appen får bestämma, och det får den.

Imorgon blir det istället en långpromenad. Milen tänkte jag ta med en sovande B i vagnen på förmiddagen medan V är och leker med bästisen. Jag är på G mina vänner, jag är på G!


måndag 14 juli 2014

Till alla enbarnsföräldrar - och alla andra föräldrar


Jag skriver detta inlägg med risk för att alla enbarnsföräldrar från och med nu och för all framtid, eller möjligen fram till att ni kanske blir tvåbarnsföräldrar en dag, kommer att hata mig - men det är det värt!

Året är 2007 och vi är på kalas hos en god vän till oss som för en dryg månad sedan blivit pappa till en ljuvlig liten dotter. Med på kalaset är, förutom vi, en liten hord av nyfunna vänner till våra vänner. Nyfunna vänner som i vänner funna i föräldragruppen. Nyfunna vänner som i vänner som de, liksom våra vänner, har ett tillbehör. En nybakad liten knodd.

Jag och J har ingen knodd.
I min värld finns då inte ens att vi någonsin ska ha någon liten knodd.
Någonsin!
Och jag är nöjd med det!

Vi är relativt ensamma om vår situation på kalaset och lyssnar med ett halvt öra på föräldrasnacket som dominerar runt bordet. Tills jag hör en av de nyfunna vännerna kläcka kommentaren:
- Herregud, vad gjorde man innan man fick barn liksom, vad fanns det att göra. Livet måste ju varit helt tomt och meningslöst!

För en person som jag, med kort stubin, hett temperament och en då stark övertygelse om att ett liv utan barn är ganska bekvämt och något att föredra, krävs det i den situationen att man biter sig i tungan inte bara en utan flera gånger. Jag gjorde det. För mina vänners skull. Men än idag kan jag, som ni märker, inte släppa den kommentaren.

Just då satt vi där och var "knoddlösa" frivilligt, men vad vet vi och vad visste hon om de övrigas önskemål och möjligheter att få barn.

Så kom dagen - den 14 juli 2014 - när jag finner mig själv tänkandes en snarlik tanke, om än inte alls likadan. V sover över hos mormor inatt och när J och jag kommer hem med bara B känns det plötsligt som att vi har all tid i världen. Så mycket tid att jag blir handlingsförlamad och istället för att få massor med bra saker gjorda får jag ingenting gjort. Och då tänker jag tanken.

- Herregud, vad gjorde jag innan jag hade två barn.

Nej - jag tyckte då rakt inte att livet var tomt och meningslöst innan jag fick två barn, där slutar likheten. Men det var ganska behagligt ändå, vad klagade jag på? Vilken tidsbrist hade jag?

Så med risk för att alla ni enbarnsföräldrar nu hatar mig för tid och evighet ger jag rådet: NJUT av lugnet med ett barn. Rätt som det är kan de vara två och DET är dubbelt så många som en.

Gonatt!

Riktigt braiga bieffekter

Jag kan inte säga att jag inte unnar mig en glass då och då - jag gjorde det senast idag.
Jag kan inte säga att jag inte unnar mig ett glas vin då och då - jag gjorde det senast igår.
Jag kan inte säga att jag äter någon speciell diet -  jag äter det som lagas för dagen.

Men den där Singoalla-kakan som slank ner när jag såg paketet i skåpet slinker inte ner.
Den där godisbiten som fick följa med ner i påsen får nu ligga kvar på hyllan i affären.
Det är de där små detaljerna som kan bli en framgångssaga. En liten bieffekt av att träna lite mer än tidigare!

söndag 13 juli 2014

Trettio minuter simultankapacitet

Trots en lite tyngre dag med inställd kvällsaktivitet på grund av avsaknad av energi och istället en stund med Vic och grannfamiljen på Leos lekland som i sig är ett träningspass så gott som något blev det en liten runda ikväll igen. En runda i helt annat väder än igår, en betydligt kortare och snabbare runda med inslag av lite löpning. Jag kunde helt enkelt inte låta bli och då får man passa på.

Jag tar hjälp av en appen Get running som utlovar att jag på nio veckor ska springa fem kilometer. Jag är på vecka två... Vecka ett gick toppen, men till saken hör att denna toppenvecka utfördes i maj. Jag har haft ett litet uppehåll kan man säga.

Ikväll startade jag upp vecka två vilket innebär intervaller. 1,5 minuter löpning - 2 minuter rask promenad osv tills sex löpningar är utförda. Det gick toppen. Samma koncept som igår med sommarpratare i lurarna - idag var det, dagen till ära, Johanna Frändén som följde med mig. Rundan loggas självklart också med Runkeeper-appen. Allt detta sammantaget innebar att Johanna avbröts med jämna mellanrum av både Get running-appen och Runkeeper-appen. Så medan jag absolut inte vill missa ett enda ord av Johannas prat och ändå höra hur långt jag kommit och hur det går och inte heller kan missa några instruktioner från Get running-appen kryssade jag på den blöta cykelvägen för att inte trampa på en av de hundratals sniglar som letat sig upp i rådande väderlek.
Det kallar jag simultankapacitet, och imorgon är en annan dag - ett annat träningspass!

lördag 12 juli 2014

Medoc marathon och när Martina Haag kunde sett till att jag blev arresterad



Ni som känner mig, eller kanske tror att ni känner mig, kommer inom några rader att höja på ögonbrynen och tänka något i stil med: Är hon galen? Hur kan hon tro att det någonsin ska vara möjligt så lat och bekväm som hon är...
Det är nämligen såhär att jag när en liten dröm om att en gång springa ett marathon. Jo, det är sant, alldeles sant. Och hur tror jag då att det ska vara möjligt? Det stavas ENVISHET.

Jag vill i denna stund av tvivel från er sida påminna er om att jag tog mina första löparsteg i vuxen ålder i mars 2008 - under stor protest och med den stora övertygelsen om att jag faktiskt var fysiskt oförmögen att kunna springa och skulle dö om jag testade. Jag vill också påminna om att samma undertecknad några månader senare sprang sina första hela fem kilometer och exakt samma undertecknad i maj 2009 sprang Vårruset på förvisso blygsamma men för mig helt godkända 34:17. Men inte bara det, några veckor tidigare hade jag på ren vilja sprungit min allra första och hittills även enda mil... Förvisso på 1 timme och 25 minuter, men hallå. En hel mil. Självklart skulle jag klara av att springa ett marathon.

Jag tror nu inte att det inte krävs träning och förberedelse. Och nej då. Det kommer att krävas träning och envishet. Och jag har ett mål, ett mycket långsiktigt mål. Ett mål och en väg dit jag inte tänker avslöja riktigt ännu.
Jag behöver mål och morötter och en mening med min träning jag kan skriva in i kalendern. Bättre hälsa får bli en bonus! Knepigt kanske, men det funkar för mig!

Idag var det dags för en power walk - en del av vägen till målet. Trots att dagen rann iväg och det inte fanns tid för PW förrän efter läggningen gav jag inte upp utan tog mig ut på rundan. Ett vinnande koncept som jag upptäckte i Malmö är att lyssna på sommar/vinterpratare från P1. I torsdags lyssnade jag igenom Sanna Nielsens prat från början av sommaren, en mycket bra stund som rekommenderas.


Idag bestämde jag mig för att lyssna igenom Martina Haags vinterprat från 1 januari 2014 och kära nån vilken inspiration.



Martina berättar på sitt eget alldeles speciella sätt om hur hon blev en löpare. Hon tar oss med på en resa från den där händelsen som gjorde att ögonen öppnades och hon förstod att något måste göras till målgången i Medoc marathon. Och det är när hon med stor inlevelse berättar om den sista milen i detta lopp, om att gå in i väggen och bli förbannad på sommarpratare och om hur Jönssonligan fick henne att fullfölja loppet som jag i min ensamhet på den lilla cykelvägen storskrattar och ökar på takten. Läser ni i Corren imorgon om den galna damen som går omkring på småvägarna utemot Sturefors så räcker jag upp handen och erkänner. Det är bara tur att polisen inte hade vägarna förbi just då...

Medoc marathon mina vänner - loppet där de bjuder på vin och ost istället för vatten vid vätskekontrollerna. Vad säger ni om det, bordet det inte vara min grej ändå? Ni kan vänta er ett snett vinglas i motljus efter tre mil, det kan jag lova er!

måndag 7 juli 2014

Lata dagar...


Eller näe - lata är de fortfarande inte. Men härliga. Medan jag i lördags tog hand om goa Johanna som efter magoperationen satt uppbullad med kuddar i soffan begav sig resten av familjen tillsammans med mormor till Borensberg för att hälsa på J´s morbror och bada. Jag måste säga att jag drog vinstlotten, vi trotsade det fina vädret, tog fram kaffe och choklad och en riktig feelgoodfilm - Mamma Mia. Sen mös vi ner oss i varsitt soffhörn och skrattade och grät omvartannat. Det är kvalitetstid det!

Söndagens fina väder inbjöd till oplanerad utflykt. Söderköping och Smultronstället! Vi har under en tid försökt få med oss svärmor dit och nu äntligen blev det av. Trots att vi verkligen har "snackat upp" glassarna var det en fröjd att hitta henne i kön med klotrunda gigantiska ögon spejandes på kreationerna som bars ut. För min del blev den en Lido. J och Marie tog varsin Fenix och lilla V en Långhals.

Långhals med Slush - kan det bli bättre?

Min Lido och en liten B i bakgrunden.

Undertecknad och V som lagt sig till med
någon form av tungmanér så fort kameran
kommer fram...
Det blev en härlig men varm dag som avslutades med sedvanligt plaskpoolshäng för tjejligan på gatan.

Det man inte gör på söndagen kan man ju alltid göra på måndagen - det gäller såklart städning. Dagen till ära just idag var fönsterputsning inbokad i kalendern och inte utav mig utan av inhyrd hjälp, fönsterputsningen alltså, inte den inbokningen i kalendern, ja ni fattar. Det innebar att fru och barn drog till Valö med moster och kusiner och badade medan jag själv tittade på när någon annan tvättade våra fönster. Nej, om det vore så väl. Själv satte jag fart i 120 och städade hela huset i 30-gradig värme. Det har gått snabbare. På det blev det pizza på altanen, läggning, vattning, handling och nu har jag äntligen landat med ett glas rosé framför datorn i mörkret med altandörren på vid gavel för att få in lite luft, NU är det sommar.

HON


Hon borde vid detta laget vara ett bekant ansikte för er, mina bloggläsare.
Hon är bloggaren som blev min chef som blev min vän.
Hon bloggar inte längre lika frekvent som hon gjorde en gång i tiden.
Men när hon gör det gör hon det sådär förbaskat bra.
Så från mig till er - ett råd.
Läs hennes senaste inlägg, det om att minimera semesterbråken.
Ha en underbar vistelse i Spanien min Anna.

fredag 4 juli 2014

Dag tre, fyra och fem på den helt obokade semestern...


Det är semestern som gapade tom i kalendern när den inleddes för en vecka sedan.
Det är semestern då en vecka redan har passerat.
Det är semestern då den veckan har varit fullspäckad.
Är det inte magiskt?!

I onsdags passade jag på att stanna hemma och storstäda nedervåningen medan resterande familjmedlemmar hängde på granngänget till Vidingsjö på lite utflykt. Finaste dagen hittills på semestern såklart när jag nu skulle vara inne - men lite pauser på altanen unnade jag mig - bra när telefonen ringer så man har en ursäkt!

Torsdagen skulle även kunna döpas till effektivitetens stora dag. En sån där dag när jag klev upp tidigt även det inte var helt frivillgt, körde igång att tvätta och sedan rev av ärende på löpande band under förmiddagen.  En riktigt bra dag med andra ord! Och lika bra väder som det var dagen innan lika dåligt var det denna dag - inte om man frågar tjejligan såklart. Tjejligan sätter bara på sig regnställen och är lika glada ändå.

En bra dag avslutades sedan ännu bättre med besök av bästa vännen med familj som var på genomresa.
Grill och lek, vin och prat och en alldeles för tidig morgon för den sena kvällen...

Kvart i sex i morse beslöt sig den lilla blonda för att vi skulle gå upp! Gå upp som i gå ner för trappen och däcka i Bolibompa-soffan en timme till om du frågar undertecknad.
Efter frukost begav sig familjen Jonsson/Bengtsson vidare norrut och familjen Tonéri begav sig in till stan för diverse ärenden. Vi hann lagom hem för fikastund hos grannen. Ja det är livet på Flöjtgatan i ett nötskal.

Och tjeligan då? De byter kläder efter väder och nyttjar varje sekund av livet!

Olika dagar kräver olika typer av vattenlek!

Efter grillning framåt kvällskvisten åkte jag bort till min kära Johanna som kommit hem idag efter operation. Fint att få krama om och känna att allt gått bra! Imorgon är det jag som tar hand om den lilla invaliden så hon klarar sig!

tisdag 1 juli 2014

Damn you limited edition!!!


Jag erkänner - jag är en riktigt looser när det kommer till att låta bli att testa "limited edition"-prylar. Allra helst när det handlar om någon form av choklad som i fallet ovan. Är det dessutom favoritchokladen som fått ett litet tillskott av bland det godaste jag vet - mint - så är det liksom kört.
Men det kunde lika gärna ha varit något helt annat och det hade garanterat slunkit ner i korgen. Jag måste ju liksom bara testa, innan det är för sent. Så funkar jag.

I övrigt har lugn semesterdag nummer två utan direkta planer spenderats med tidig morgon med godingarna. Men vad gör väl det när denna lilla godingen förgyller tillvaron med en för dagen ny huvudbonad efter att syster busat till det.

Därefter tog vi med oss Vics kompis E och drog till Busfabriken och lek i 4 (!) timmar. Jag drog vinstlotten och fick en stund med en kopp kaffe medan Benji sussade sött i vagnen.

Eftermiddagen spenderades sedan på stan med fika med goa Benita innan hemfärd för läggningsbestyren. Nu skiner solen från en klarblå himmel men alldeles alldeles nyss fick talesättet att himlen öppnar sig en helt ny innebörd för mig. Regn som inte var av denna värld och större hagel än jag någonsin bevittnat tidigare fullkomligt öste ner. Denna sommaren går då verkligen till historien som den med det mest nyckfulla vädret.

1 juli eller 1 januari?
Hagel eller snö?

Nu avslutar jag dagen med ytterligare lite fotboll, kalendern och en Amelia i soffan.
Hörrni detta med semester kan jag vänja mig vid!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...