fredag 9 maj 2014

Att börja om


 

När jag 2008 för första gången sedan högstadiet tog mina första små, jag ska inte överdriva och säga löparsteg, men joggingsteg i alla fall, trodde jag på allvar att jag inte kunde springa. Jag var helt allvarlig när jag berättade för J att jag faktiskt inte kunde springa. På riktigt. Om jag ens försökte så svartnade det för ögonen, det började isa i den nedre tandraden och jag trodde på riktigt att slutet var nära. Men skam den som ger sig. Från att inte kunnat ha springa alls till att i alla fall lunka fram helaVårrusets fem kilometer på 45 minuter och ett år senare på 34 minuter och 17 sekunder...

Sen...

Ja sen vet ni ju hur det gått. Upp och ner. 
Och varje gång det gått sådär utför har det tagit emot att ge sig ut och börja springa igen. Varför? För att envisheten i mig säger att jag inte kan prestera sämre än den senaste rundan. Även m den skedde för flera år sedan och min kondition försämrats avsevärt. Dömt att misslyckas.

Nu är jag faktiskt på gång. Jag tar hjälp av en app. Tar ett steg i taget. Ökar sakta. Intervaller. Längre och längre stunder löpning. Och det går bättre och bättre. I tisdags i Stockholm gav vi oss ut och sprang mellan jobb och middag. Bara det i sig var en prestation. Att jag inte bara hade kläderna med mig i väskan... Jag sicksackade mig bort mot Odenplan, backe upp och backe ner. Spanade in Journalisternas hus, Calle Flygare, sprang nästan in i Linda Rosing och sprang lite MER än appen sa till mig att göra.

Och när RunKeeper summerade den senaste halvtimmen var det en bra halvtimme, den bästa på länge! Det går framåt. Jag längtar till nästa runda. Jag har börjat om!



1 kommentar:

  1. Hejja dig! Vik inte ner dig nu Cornelia! När motivationen tryter (för det gör den säkerligen va det lider) tar disciplinen och enviseheten över. KÄMPA min vän!

    Kram
    /Greven

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...