onsdag 23 april 2014

"När livet vänder..."


Året var 2008, datumet april, närmare bestämt den 21:e. För att vara exakt så är det sex år och två dagar sedan just idag. Den dagen kom att förändra mitt liv. Bloggen, som fanns redan då, förtäljer inte så mycket. Inte så mycket mer än att det var kaos och att det var privat. Och mer än så har det inte sagts, inte förrän idag. Idag känner jag mig redo. Idag kan jag berätta.

Under 2007 hade jag, förutom att jobba nästan 200 procent under långa perioder, sagt ett snabbt farväl till min älskade pappa och även tagit avsked av en person som stod J mycket nära och som hon delat stora delar av sitt liv med. Båda två drabbades av cancer. Pappa rycktes bort plötsligt om än i en hög ålder, L rycktes bort efter ett år när sjukdomen eskalerat snabbt, men i en betydligt lägre ålder. Ett halvår innan hon gick bort hade hon och jag suttit i mitt vardagsrum hemma i Malmö och tittat på bröstcancergalan. Jag grät som så många gånger förr till liknande program och tänkte att "det händer andra, men inte oss".

2008 rivstartade jag med GI-diet och snabb viktnedgång kombinerat med ett något mer humant tempo på jobbet. I mars kom de första prickarna, små, röda. I armvecket. På handleden och i knävecket. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Tränade på, minskade i vikt, åt nyttigt, arbetade. Men så en dag i april, den tjugoförsta dagen i april det året, hade jag bestämt mig. Jag måste söka för det där. Jag kanske behövde en kräm eller nåt.

Distriktssköterskan på Vårdcentralen Södervärn såg lite frågande ut. Jag fick följa med en trappa ner till en läkare för en närmare titt. En läkare jag skulle lära känna väl skulle det visa sig. Ni som känner mig vet att jag gärna skämtar, skrattar och skojar om saker och ting. Så även denna gång. Det hindrade ändå inte läkaren, som hette Bengt, från att börja se, vad jag tyckte, ganska bekymrad ut när han tittade närmare på prickarna.
- Men det går väl att bota, undrade jag.
- Jag det får vi hoppas, skojade han.
Men i den sekunden slutade min hjärna skoja. I den sekunden tog hjärnan hans budskap på ett alldeles för stort allvar. Varför vet jag inte än idag. Resten av samtalet och besöket är en enda stor dimma. Det enda jag minns nu och mindes när jag kom tillbaka till kontoret en stund senare var ordet "purpura". Löst taget ur sitt sammanhang var det något som Bengt hade nämnt innan både han och disktriktssköterskan gett mig rådet att vänta några veckor och komma tillbaka om det inte gav med sig. Purpura var inte en diagnos. Men det var det i min värld och det var då jag googlade. Googlade på ordet purpura och fick fram "dödlig blodsjukdom".

Golvet försvann under mina fötter. Jag blev helt tom. Efter en stund kom tårarna. I mängder. Jag minns att jag ringde J och förklarade läget, min tid i livet hade ett slutdatum. Hon rådde mig att ringa tillbaka till vårdcentralen för att försöka få prata med dem igen. Jag gjorde som hon sa, och troligen hörde de att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk, för jag fick komma tillbaka direkt. Jag borde nog inte ha kört bilen dit. Men det gjorde jag.
På plats förklarade Bengt lugnt och sakligt att ordet purpura måste sättas samman med andra latinska namn för att verkligen ge en diagnos och i mitt fall handlade det inte om någon blodsjukdom. Purpura härledde helt enkelt till färgen på utslagen.

Han hade lika gärna kunnat  berätta om de sju underverken världen förärats med, Sveriges grundlag eller vem som vann det senaste formel1-loppet. Jag hade inte kunnat lyssna mindre. Men jag tackade för informationen och gick därifrån - med en dödlig blodsjukdom.

De kommande åren innehöll perioder av sjukskrivningar, jag var utarbetad sas det. Jag testade akupunktur och samtalsterapi. Kognitiv. Jag testade på att jobba deltid och arbetade därmed heltid. Jag hade alla de där mest säkra symptomen. Yrsel, huvudvärk, trötthet. Säkra symptom på utbrändhet. Min egen diagnos var hjärntumör, eller hjärnblödning beroende på dagsformen. Jag åkte på semester. Blev sjuk - på riktigt. Ingen trodde mig. Förkylningen på Kreta gjorde att en trumhinna sprack och började blöda under flygresan hem. Yrseln visste inga gränser. Men ingen trodde mig. Inte förrän jag återigen träffade Bengt. Jag var sjuk. På riktigt, inte dödligt, men sjuk.

När trumhinnan läkt kom dock tumörerna tillbaka, liksom hudcancern och alla andra sjukdomar jag hade. Jag färdades resan mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Vissa dagar var totalt mörker, vissa dagar var helt okej. Vissa runt mig visste inget, och märkte troligen inget heller. Andra visste allt och har varit ett otroligt stöd.

Vartefter åren gick kunde jag få distans till och famför allt kontroll på mina tankar. Jag kände när de var i antågande och kunde hejda dem på vägen. Kunde be om hjälp att hejda dem. Jag kunde intala mig själv att tankarna inte stämde, men helt säker var jag inte. Program som bröstcancergalan har jag inte sett sedan den där hösten 2006. Artiklar i Aftonbladet om hur man tolkar sina potentiella hudcancerfläckar scrollar jag snabbt förbi och filmer eller program som handlar om sjukdom och död har jag aktivt varit tvungen att välja bort. Jag vet att de hade kunnat sätta igång idéer hos mig som fått eget liv. Jag har undvikit all form av sjukdomsinformation som en alkoholist måste undvika alkohol för att inte falla dit igen.

Men så idag - sex år och två dagar efter den där dagen på Vårdcentralen Södervärn och mitt första möte med Bengt, vill någon säga mig något. Under dagen har jag tagit del av beskedet  att en bekant till mig sagt farväl av sina barns far efter en relativt kort tids sjukdom. Jag kände mig oerhört berörd, skrev några ord, men gav inte mig själv någon diagnos. När barnen lagt sig och jag sjönk ner i soffan och började zappa bland kanalerna fastnade jag vid "När livet vänder" på SVT2. Programmet där man porträtterar personer som själva varit med om svåra olyckor som förändrat deras liv, eller personer som mist någon närstående. Jag tittade en stund men kände mig tvungen att zappa vidare. Jag kan ju inte se sånt. Några kanaler bort fastnar jag återigen - på Kunskapskanalen av alla kanaler. I programmet fick man följa en relativt ung man som drabbats av ALS och som förbereder sig för ett alldeles för tidigt avsked av sin fru och sin son. ALS är en sjukdom vi i familjen har smärtsamt nära oss just nu och programmet kändes därför ytterst påtagligt.

Sex år och två dagar senare såg jag idag klart det programmet. Jag var rörd och berörd men det rörde inte mig på samma sätt som det gjort. Efteråt ställde jag inte någon diagnos åt mig själv. Jag känner mig stark och jag vet att jag är frisk. Jag kan bli sjuk vilken dag som helst - på riktigt - men idag är jag frisk! Frisk från sex år i hypokondrins gissel. Så frisk att jag kunnat ta ett steg till idag. Så frisk att jag vet att jag fortfarande måste vara på min vakt för tankar som inte stämmer med verkligheten.

4 kommentarer:

  1. Oj det här träffade mig rakt i hjärtat! Har en närstående som just i detta nu går igenom samma sak. Sjukdom läggs på sjukdom och blandas med dödsångest. Jag skulle vilja förbjuda allt vad heter självdiagnos via internet, och kunna leva precis som innan, bekymmersfritt. Skööööönt för mig att läsa att det finns hopp, även om det tar många år! Kramar till dig och ett stort grattis

    SvaraRadera
  2. Känner igen mig på så många sätt!!! En sjukt bra text som verkligen byggde upp en spänning (och lite skräck) och med ett fantastiskt avslut. Författarmateria? ;) Lycka till med allt <3

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...