fredag 4 april 2014

Mamma...


Vad ska ni kalla er? Det var en av de absolut vanligaste frågorna jag och J fick när vi väntade V. Ja - vad skulle vi kalla oss. Mamma och mamma kanske? Personligen var jag av åsikten att det skulle lösa sig av sig själv. Min bästa väns dotter blev så trött på att folk rättade henne när hon sa mamma till pappa och tvärtom att hon helt enkelt började använda förnamnen istället. I början kallade vi oss mamma J och mamma C för Vic, men när hon själv hade något att säga till om och kunde göra sin röst hörd bestämde hon sig för att kalla J för mamma och mig för Cornelia.

På senare tid har hon börjat kalla mig för mamma. Också.
Det resulterar ibland i att jag relaterar till J och att lilla V får förklara att det faktiskt är mig hon pratar med. Ibland resulterar det i att jag inte svarar alls eftersom jag inte lystrar till benämningen ännu och ännu oftare är det J som svarar.

Vid eftermiddagens stund i lekparken när det bara var hon och jag och ingen annan, ingen chans för missförstånd, tittade hon upp på mig med sina intensiva genomborrande ögon och sa - mamma!
Där och då kändes det på ett alldeles speciellt sätt. Inte trodde jag att ordet skulle kunna betyda så mycket.

Snart är jag mamma till två - på pappret också.
Till krabaten här nedan, som idag fick lära sig allt om selfies. Man måste väl börja i tid!


1 kommentar:

  1. Mysigt! Barn är bra på det sättet. De har en förmåga att göra allt lite enklare o mer självklart än vad vuxna har.

    Men du. Jag fattar hur det låter alltså, men vad lika ni är, lille B och du!!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...