torsdag 17 april 2014

Att känna sig hemma...

 
När jag tidigt i morse tog en promenad genom stan efter att ha lämnat in bilen för att bli påskfin, infann sig plötsligt en känsla jag blev lite förvånad över.
När jag vandrade Storgatan ner kände jag mig plötsligt... hemma!
Kanske var det för alla de minnen bara den gatan bjöd mig på.
Kungsträdgården en bit bort där jag för ett par år sedan jagade Danny och Ulrik Munther i ösregn under Stadsfesten, självklart i tjänsten, vad annars... First hotell där en och annan AW avnjutits i trevlig sällskap. Gränderna i de riktigt gamla delarna av Linköping där historien visar sig i murarnas sneda vinklar och vittnar om när gatan var av grus och hade en annan sträckning.
Och baristan på fiket som ropar från kaffemaskinen medan jag ännu väntar på min tur om jag ska ha stor sojalatte och ta med idag?
 
När jag för snart 11 år sedan satte min fot i Linköping för allra första gången kunde jag inte förmå mig att tro att jag någonsin skulle tycka om staden. 
Två år senare var jag klar, jag trodde det var för alltid.
Pick och pack tog jag med mig tillsammans med frugan - tillbaka till havet, även om det var på en annan kust än den jag kom från.
Aldrig någonsin kunde jag tänka mig att bosätta mig i inlandet igen.
Sedan dess har åren tagit mig från Halmstad till Malmö, från Malmö till Kalmar. Alla tre städer vid vattnet. Innan vi 2011 bestämde oss för att styra kosan tillbaka till Linköping.
Och tre år senare, kände jag mig idag för första gången hemma - på riktigt.


Efter dagens arbetspass inledde jag påskledigheten med att möta upp familjen vid Rosenkällasjön. Jag tog en promenad över stenarna, skyndade på lite extra och fick en stund i ensamhet. Tittade ner på mina fötter som kryssade mellan klippornas djupa skrevor och kände doften av saltvatten. Strandpromenaden ledde mig i tanken till kända vikar med grunt vatten och med en horisont utan land. Men när jag tittar upp ser jag skogen på andra sidan den lilla sjön och det är inte saltvatten som borrar sig in och övertar mitt luktsinne utan röken från elden där någon just grillat.
Hemma blir borta.
Havet blir en sjö.
Och längtan tillbaka gör sig påmind. 


Ändå känner jag mig ganska hemmastadd här i stan.
Vi kom fram till att hemmastadd nog är mera rätt än hemma.
Vi är jag och Lotta, min frisör.
Hon som jag känner från förr.
Från Karlskrona och Karlshamn.
Hemifrån.
Från tiden vid vattnet.
 
Hon som ikväll mellan 19:30 och 22:30 trollade bort två decimeter hår och förberedde burret för en blondare sommar.
Hon som bjöd på två koppar kaffe som gör att jag nu sitter här klarvaken mitt i natten och inte kan sova alls...
Hon som lämnade havet för inlandet för att testa på det.
Hon som aldrig flyttade tillbaka.
Hon som saknar vattnet lika mycket som jag men som också känner sig hemma, eller var det hemmastadd...
Här!

1 kommentar:

  1. åh jag håller med så! jag saknar havet vansinnigt ibland. min flsta sejour i inlandet var inte här i Linkan utan i Uppsala. fy. men här är det hemma nu. iaf för mig. men också för att min familj är här. jag skulle kanske tom trivas i... uppsala med dem?! ;)
    men jag saknar det karga. tallarna.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...