lördag 8 mars 2014

Om ånger och styrka



1999 gick mot sitt slut och ett nytt årtusende låg för mina fötter.
Jag hade just avslutat en två månader lång reseledarutbildning på Mallorca. Jag kom hem stärkt av alla nya erfarenheter. Redo att ta tag i ett nytt liv. Ett liv utan tryggheten jag levt i några år men med en ny typ av trygghet - min finaste Fia.

En månad senare, när jag just började vänja mig vid vardagen och rutinerna, kom samtalet.
I andra änden fanns min syster.
För mig betydde det att något inte stämde.
Mamma.
Kunde jag ringa om en stund undrade jag? Skulle bara bli klar i mötet.
Den tiden fanns inte.
Jag hann gå de 500 metrarna tillbaka till kontoret innan nästa samtal kom.
Det var över!
Tio fysiska mil bort hade mamma tagit sitt sista andetag. Troligen smärtfritt och mycket plötsligt.
De känslomässiga milen gick dock att mäta i ljusår.

För någon dag sedan åkte jag de där 14 åren och ljusår tillbaka i tiden.
En vän till mig frågade mig om jag någonsin ångrat mitt känslomässiga avstånd till mamma.
Fanns det en ånger när hon inte längre var där? När inget gick att ändra?

Mitt förhållande till min mor går inte att jämföra med någon annans. Mamma är alltid mamma sägs det, jag skriver inte under på det. Därför är jag kanske inte rätt person att jämföra sig med.

Jag har aldrig ångrat något, därmed ändå inte sagt att det inte var jobbigt att för alltid ta ett avsked av den person som sett mig sedan min första minut i livet och som känt min närvaro innan jag själv var medveten.

Efter några korta, och för att vara mig, ganska precisa meningar om saken, om ånger, om sorg, och om döden, tittade min vän på mig och sa:
- Vad stark du är.

Tack J!
Tack för orden.
Tack för att du påminner mig.
Tack för att du ser det min mamma kanske såg men aldrig sa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...