söndag 18 augusti 2013

När man förstår att man är priviligierad

Fru och fru på bröllopsmiddag 9 juni 2010
 
Det händer ganska sällan att jag tar upp hur jag lever här i bloggen. I alla fall att jag tar upp det på ett sätt där jag diskuterar, propagerar eller manifesterar. I min profil står det att jag är fru till min fru. För det är jag. När vi gifte oss fick ni veta det och när jag blivit mamma till min lilla dotter via närståendeadoption fick ni veta det. Bilder läggs upp på min lilla familj som om det är det naturligaste i världen. För det är det. För mig.

Jag har aldrig dolt vem jag är. Jag lever som jag känner för. Jag kommer från en frikyrkligt uppväxt och det borde inte alls varit självklart för mig att plötsligt känna kärlek till en person av samma kön. Men det var det. Det var så självklart och är så självklart att jag aldrig ens reflekterat över att det skulle vara något annat än just självklart. Jag har heller aldrig behövt möta något motstånd eller agg mot det sätt vi väljer att leva. Kanske för att jag själv inte gör någon stor sak av det eller för att jag bara är priviligerad och aldrig har träffat någon som tycker något annat.

Men jag respekterar. Jag respekterar att alla inte tycker som jag. Hur ska jag annars kunna förvänta mig att alla ska respektera mig?

Jag tycker att Emma Green-Tregaro gjorde rätt i att måla sina naglar i regnbågens alla färger. Och jag tycker att många andra gjorde rätt när de publicerade hennes manifest på sociala medier under hashtagen #goemma. Men jag gjorde det inte själv. Jag tycker det är fint att man i samband med pride sätter en flerfärgad hand med budskapet "Vi gillar olika" på sin profilbild. Men jag gjorde inte det heller. Jag är och jag lever och jag är den jag är och det är mitt sätt att visa att all kärlek bör accepteras.

Anledningen att jag skriver detta inlägg just idag är att jag i morse i Nyhetsmorgon hörde nyheten om att Nya Zeeland som första land i sin region från och med idag tillåter samkönade äktenskap. Grattis Nya Zeeland. Måtte många länder följa efter. Jag känner mig priviligierad att mitt land tillåter detta. Mitt land och bara 13 andra av jordens 245 länder. En skrämmande liten siffra, jag trodde nog i mitt stilla sinne att det var flera. Många andra har därmed inte samma möjligheter som vi har haft att leva precis som vi vill. Och det är just det som gör att jag skriver detta...

1 kommentar:

  1. Visst ska det vara självklart! Kärlek är kärlek och kärlek är vackert brukar jag säga. Men då jag jobbar med ungdomar vet jag att det inte är lika självklart bland alla. Det finns många tonåringar, främst grabbar, som gärna låter alla veta vad de tycker om kärlek som inte är pojke-flicka. Så jag låter, kämpar och slåss för att vara en lika högljudd motpol. Men jag önskar att det inte fanns något att protestera mot. Att regnbågsmålade naglar inte behövdes.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...