lördag 11 maj 2013

Kusinträff i Växjö dag 2 - och det där vattnet som rinner under broarna

För tio år sedan pendlade jag mellan Karlskrona och staden jag just nu besöker. Det var vårterminen 2003. Jag hade, efter att ha varit nära att knata rakt in i väggen, gjort slag i saken och sagt upp mig från jobbet. Istället började jag läsa Nordiska språk med inriktning på svenska på Växjö universitet som det hette då.

Jag minns det som en bra period, en harmonisk period. En period när jag fick smak för livet som studerande. Inte som student med livet omkring utan just studierna. Den känslan kan jag känna fortfarande och det är nog det som gör att jag varje år i mitten av april och oktober söker mig in till antagningssidorna och söker en eller annan liten kurs även om det på senare år mest runnit ut i sanden. En liten donna med guldblont hår vill ha min uppmärksamhet när jag inte är på jobbet och det ska hon ju såklart få! Jag har ju många år kvar att lära mig nya saker.


I går morse tog jag en rask promenad de fyra och en halv kilometrarna runt vackra Växjösjön. Det är inte svårt att bli nostalgisk och tänka på allt som hänt under de tio år som gått sedan jag sist traskade runt sjön, då på väg mot plugget. Sedan dess har jag bott i fyra olika städer. Linköping, Halmstad, Malmö, Kalmar och så nu, Linköping igen. Jag har träffat min fru och gått igenom mängder av både sorg och glädje med henne. Jag har sagt farväl till min älskade far och jag har fått välkomna nya underbara individer till världen, inte minst min egen lilla dotter.

Och med tanke på varför jag nu är just här i Växjö i tre dagar så har jag ju också återfått och fått kontakten med familjen, kusinerna. Tack vare Facebook har vi nu en mycket tätare kontakt än vad som någonsin varit möjligt annars. Alla vi kusiner. Den äldsta född 1944 och den yngsta (jag) född 1977. Någon gång om året sammanstrålar vi och jag vet att mamma vänder sig i sin grav av avundsjuka. Alla vi olika individer som kommer från dessa fyra personer, mamma och hennes syskon, vårt gemensamma arv.

Gammalt möter nytt! Under shoppingturen sprang jag på en gammal chef från just det jobbet jag valde att sluta när jag började studera här i Växjö för tio år sedan. Och tack vare Instagram fick jag veta att en inte allt för gammal kollega från Corren-tiden som numera bor här i Växjö och jobbar på Sveriges Radio Kronoberg bara befann sig några hundra meter ifrån mig på sitt jobb. Sagt och gjort. Nyhetssändningen på halvslaget var precis klar så jag chansade. Och visst hade Michelle tid att prata en liten stund och kramas!

Gamla och nya världar, gamla och nya bekantskaper. Människor som kommer från samma kött och blod och människor som jag inte känner så väl men som jag ändå har mer gemensamt med än vad man först trodde. Allt sammanstrålar till en enda stor härlig mix. Det kallas livet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...