lördag 11 augusti 2012

Historien om ett namn eller två...

Isa

Jag heter Cornelia, jag och 7593 kvinnor till i Sverige. Av dem har 4611 stycken det som tilltalsnamn. När jag föddes i november 1977 kan jag garantera er att siffrorna var helt annorlunda än de ovan. Ganska länge var jag ganska ensam om mitt namn. Mamma hade en väninna som hade en väninna som hade en dotter som hette Cornelia och mamma tyckte att namnet var så vackert att hon inte kunde tänka sig något annat namn till mig. Hade hon inte hört det där namnet hade jag gissningsvis hetat Ylva, om jag inte blivit en pojke. Då hade jag hetat Bruno. Men det vill jag helst inte tänka på!

Cornelia blev det alltså. Och vad mer? Det var aldrig tal om mer än två namn. Mamma hade själv tre och hade aldrig trivts med det så både jag och min syster fick två namn var. Och vad kunde passa ihop med Cornelia??? Inte mycket diskuterade mina föräldrar och döpte mig till Maria. Men inte i andranamn utan i förstanamn. Nej inte tilltalsnamn, det är Cornelia. Utan i förstanamn. Maria Cornelia. Gissa hur många väntrum jag har suttit i och blivit uppropad som Maria…

Och det är nu vi kommer till historien jag egentligen tänkte berätta J
När vår lilla V skulle få sitt namn hade vi två att välja mellan. Det var V och C. Vi tyckte mycket om båda namnen, V var frugans alternativ och C var mitt. Vad det slutligen skulle bli skulle någon högre makt berätta för oss på något sätt, det var vi tvungna att vara övertygade om annars hade vi kanske separerat på kuppen.

Att det skulle bli en flicka var vi öppna med under hela graviditeten men när det kom till namnfrågan höll vi den för oss själva, vi ville inte bli påverkade. Det hindrade dock inte att de allra flesta hade åsikter och namnförslag. Ett av namnförslagen kom från Louise. Louise var coach på ett jobb jag jobbade på i fyra, fem månader under tiden jag pluggade och mellan samtalen på kvällen satt vi och pratade.
- Hon ska heta Isa, sa Louise. Jag har alltid tyckt om det namnet.
- Hon ska inte heta Isa, sa jag. Det rimmar på fisa. Några andra argument kom jag inte på. Men jag visste ju å andra sidan att vi hade två alternativ och att det skulle bli ett av dem.

Så kom hon lilla V. Och vi visste nog redan dagen innan att det var just V som skulle bli namnet. Och att mitt alternativ skulle bli tredjenamnet. För tre namn skulle hon ha. Jag har ju bara haft två namn och alltid velat ha tre…
Men vad passade ihop med V och C? Båda namnen är ganska maffiga och i mitten behövde vi ett kort namn. Ett namn som bröt av…

Några månader senare skrev jag i papprena och skickade in till Skatteverket.
Vår dotter V, Isa, C Tonéri.


Och för alltid har Louise satt sin prägel på vår lilla flicka. Aldrig någonsin hade vi kommit på det namnet om hon inte verkligen propsat på att hon skulle heta det. Några månader senare letade jag upp Louise, då hade hon flyttat från Kalmar. Jag var ju tvungen att berätta. Varje gång jag lägger lite extra tyngd och säger lillans alla tre namn och varje gång Louise statusuppdatering kommer upp i feeden på Facebook tänker jag på hur ett namn kan komma till. Att en människa man egentligen inte känner och inte har någon kontakt med faktiskt kan vara med och sätta en prägel på en ny liten människa.
Tack för hjälpen Louise!

1 kommentar:

  1. Vad komiskt och mysigt på samma gång på ngt vis. :-)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...