lördag 10 mars 2012

Med risk för att bli toknördig

Jag pluggar alltså om det undgått någon. Och jag pluggar verkligen, men ibland krävs det att man tar en liten paus och det har jag gjort nu. Jag har botaniserat i gamla bortglömda schlagerfavoriter och vill dela med mig.

Jag får ganska ofta frågan om vilken jag tycker är den bästa låten i Melodifestivalen genom tiderna och det är ganska svårt att säga men det brukar bli Lena Philipssons Det gör ont från 2004. Och anledningen är främst att jag anser att det den låten hade var nytt. Det var oväntat och det var riktigt bra!

Men så finns det de där pärlorna som de allra flesta glömt bort, som kanske inte många tycker om men som jag bara älskar. Som jag får gåshud när jag hör och som jag en dag som denna lyssnar på för att ladda upp för finalen. Här kommer de:



Året var 1993. Triple & Touch var programledare och chockade hela svenska folket med att kuppa in en telefonomröstning som utsåg vinnaren. Vinnaren blev Arvingarna med Eloise även om kanske Nick Borgens We are all the winners, med bland annat Erika Johansson och Maria Akraka i kören, är den låten som är mest ihågkommen från det året. Monica Silverstrand slutade på femte plats.
Samma år var även Monicas kompis Tina Leijonberg, kanske mer känd för sina insatser i Tre kronor (TV-serien), med i tävlingen med Närmare dig. Även det en favorit.



Året innan hittar vi en annan favorit, Ingenting går som man vill, framförd av Thérèse Löf. Låten är skriven av inte helt okända Peter Grönvall och Nanne som då hette Nordkvist. Thérèse har också medverkat i gruppen One more time tillsammans med Peter, Nanne och Maria Rådsten. En av de bättre låtarna som de knåpade ihop är i mitt tycke Higland. One more time är ju också bekanta i Melodifestivalsammanhang. Det är samma grupp som 1996 vann med låten Den vilda. Då hade dock Thérèse hunnit lämna gruppen. Numera dyker Thérèse upp lite över allt och senast i årets mello såg vi henne höggravid bakom Andreas Johnson när han framförde sin Lovelight. Det är hon som står längst till vänster i kören.



Vem som vann 1992? Christer Björkman, mr melodifestivalen himself, med Imorgon är en annan dag. Skriven av ingen mindre än Niklas Strömstedt.

1990 är ett klassiskt melloår. Det är året då TV-sändningarna slogs ut under Carolas uppträdande med Mitt i ett äventyr. Skulden la man på Livets ord om jag inte missminner mig. Carola vann inte det gjorde istället Edin-Ådahl med Som en vind. Själv har jag dock tre helt andra favoriter från det året. Det är Lisbeth Jagedahl med Varje natt, Peter Jöback med En sensation (klicka på länken och kolla in dansen och kläderna) och så Sofia Kjellgren som ställde upp med Handen på hjärtat, ni bara måste kolla in dansarna.



När jag väl börjar är det svårt att sluta. Det bara bubblar upp mellobidrag som varit allt för bra för att glömmas bort. Py Bäckman med Långt härifrån också den från 1992, vilken klassiker. Om inte annat volymen på Py´s hår.

Allas vår Siwan med Det är kärlek från 1988. Ett år som presenterade många av mina favoriter. Kärlek är med Sten Nilsson & Nilsonettes. Bara en sån sak. Haakan Pedersen var med med Bang en explosion och Paul Rein deltog med Bara du och jag. Och mitt i allt detta får vi inte glömma Uffe Persson vars bidrag hette Nästa weekend och vars nackrörelser inte går av för hackor, ja inte dansen i sin helhet heller.



Många år återstår, många favoriter är inte nämnda. Men tiden räcker inte till.
Kanske borde jag ha skrivit min uppsats om Melodifestivalen istället?

Har du någon favorit?

1 kommentar:

  1. Jag älskade Charlotte Nilssons nummer, naglar och klassiska dansbandsmoves med handen mot höften i "Tusen och en natt". Minns också att jag funderade över hennes outfit och varför det ena bröstet var större än det andra... Sen var Blond och One more time favvos. Men jag håller med dig - Lena PH:s "Det gör ont" tar hem det alla dagar i veckan:)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...