måndag 16 januari 2012

Bekännelsen


Det var inte tänkt som någon bekännelse, men det var precis det det blev. Det blev ett uppvaknade – IGEN! 

Igår vid lunchen satt vi och pratade om min kostförändring. Det handlade främst om att jag ville berätta hur jag känner inför den förändring jag själv ser i mitt beteende. Och det var då det visade sig att J inte haft en aning om allt jag egentligen har stoppat i mig. För den bistra sanningen är att det är mer skit än jag egentligen vill erkänna som har slunkit ner.

I förmiddags var jag och handlade, innan jag åkte till affären svängde jag inom Statoil och tankade. Hade det varit ”som vanligt” hade jag valt betalning i kassan och så hade jag tagit med mig en latte därifrån – och en chokladbit till det såklart. Kanske en liten Anton Berg eller liknande.

Den senaste tiden har jag också reflekterat över förändringarna vid mathandlingen. I stort sett varje gång jag var i en mataffär fiskade jag med mig en godisbit innan kassan. Det kunde vara en mintstång, eller kanske en Anton Berg, eller en Japp, eller en Kinderchoklad.

Hade jag en stund över efter dagislämning och innan jobb och jag satte mig och pluggade på stan så hägrade Espresso house, en stor latte och en muffins eller en biscotti. Eller om jag hade lämnat på dagis och skulle hem och plugga resten av dagen. Kanske hade jag inte hunnit med frukost. Då kunde det hända att jag svängde inom Mc Donalds och tog med mig en latte och en egg mc muffin hem.

På stan med lilla V var det dags för mellanmål. För henne! Och för mamman tydligen… En munk från munk och muffin satt fint.

Och på jobbet var det ytterst svårt att avstå från fikabröd till eftermiddagsfikan, likaså var det omöjligt att motstå en Snickers till kaffet på tåget hem från Kalmar. Och nästan varje gång har jag tänkt att jag unnar mig, bara denna gången. Och så säger jag inte det till någon! Och vet ni, jag har säkert inte kommit ihåg att berätta om alla osunda vanor.

Kanske var det därför J blev så förvånad. Hon har kanske upptäckt ett eller annat godispapper i bilen då och då men de flesta har jag hunnit slänga. Och soppåsen har jag burit ut innan hon kom hem så att Mc Donalds-påsen inte syntes. Jag har aldrig sett det som ett beroende som jag har försökt dölja och jag tror nog fortfarande inte att det egentligen är så. Men visst är det lite likt nu när jag fått möjlighet att granska mitt beteende.

J berättade att hon ibland undrat hur jag har kunnat gå upp så mycket i vikt som jag har gjort när vi äter nästan samma saker. Och hon har tänkt att jag verkligen har otur som lägger på mig så lätt. Vilket jag också gör. Men visst, inte riktigt så lätt!

Numera slinker det inte med några godisbitar. För oavsett om jag skulle tänka att jag inte berättar det för någon eller att jag inte behöver berätta om det här på bloggen så finns det någon annan som skulle märka det och inte bli så glad. Det är min mage. Och just i detta nu så känns det som att magen är min bästa vän. För även om jag har misshandlat den genom åren så är det nu den som ser till att jag lever ett sunt och bra liv.

Tack magen!

8 kommentarer:

  1. Vad jag känner igen mig i det beteendet. Helt otroligt vad många tillfällen man hittar för att stoppa nåt i magen. Jag tycker du är jätteduktig som har lagt om kosten som du gjort. Kram

    SvaraRadera
  2. Härliiiigt =) Känner igen mig jag med!

    SvaraRadera
  3. hehe... ja, det där känner vi nog alla igen som har ätit oss till en övervikt. Nästan som en slags otrohet mot ens partner. Skönt att ta itu med det en gång för alla!

    SvaraRadera
  4. Oj vad jag känner igen mig i ditt beteende. Jag har också hittat alla små tillfällen till att äta fel, "ingen skulle ju märka något". Hmm hjärnan min har varit som ett naivt barn. Du är så duktig.

    SvaraRadera
  5. Modigt att bekänna!
    Låter precis som om du är en människa, eller hur. Vi är inte perfekta men vi kan kämpa.
    Kämpa på och stort lycka till!
    Kram från en annan som kämpar, Ulrika P

    SvaraRadera
  6. Ooops vad jag känner igen mig!;)

    SvaraRadera
  7. Jaa du, det är imponerande hur uppfinningsrika vi kan vara och hur bra vi är på att förtränga verkligheten... Hoppas du med magens "hjälp" kommer tillrätta med detta.

    SvaraRadera
  8. Jag såg precis att vi läser samma kurs, redovisning! Kul att se ett bekant namn :)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...