lördag 23 juli 2011

Och så kom regnet...

I början av dagen trodde jag nog att detta kvällsinlägg skulle bli ganska dystert och tungt.
Men så kom regnet...



Å förklaringen på det kommer längre ner i inlägget, om ni håller ut!

Dagen hade kunnat börja bättre. Det är ingen hemlighet att det var svårt att komma i säng efter gårdagens skräckhändelser i Oslo. Det var svårt att sluta följa nyhetsflödet. Svårt att komma till ro. Och när åskan drog igång med dunder och brak (bokstavligen) precis när jag krypit ner under täcket, var det inte enklare.
Det ena ledde till det andra och kl 7:46 i morse slog jag upp mina blå - jag började jobba kl 7:00!!!
Nu var det inte den sena timmens fel utan väckarklockans - det var den som inte var min vän i morse.
Som sagt. 7:46 vaknade jag - då låg jag alltså fortfarande i sängen.
8:04 steg jag in genom dörrarna på jobbet. Och då bor jag inte granne med Correnhuset om man säger så.

Nattens oväder hade ställt till det mer en lovligt och det blev lite av min räddning att tekniken var utslagen så att sändningarna blev försenade. Men det hjälpte inte. Jag var sen. Och det var dagen efter en ofattbar dag! Inslag som var planerade fick utgå och ersättas med annat.

Min känsla för katastrofjournalistik är inte varm. Det var journalisternas arbete efter estoniakatastrofen som en gång i tiden fick mig att ta avstånd från yrket. De upplevelserna har legat på näthinnan under dagens arbete.

Mitt uppdrag i morse var att ringa en Linköpingsbo som bor i Oslo. När jag får tag i honom tio minuter sent berättar han att han bara var 300-400 meter från där bomben small - när den small. Han låter lugn, berättar vad som hänt. Berättar att han gått till en affär och handlat efter smällen men att köpcentret som är Oslos största strax därefter fick utrymmas och stängas. Han säger att han tyckte det kändes som att han inte skulle vara där, att han tog bussen hem, att det kändes lite obehagligt. Mot slutet av intervjun frågar jag lite ledande: men du såg inga döda och skadade då???
"Nej, inga döda, men jag skadade sprang omkring överallt med ansikten täckta av blod och det regnade glas". Ofattbart! I Oslo - vårt grannland, inte många mil bort. Inslaget kan ni se/höra här.

Samtidigt dör 1000 barn om dagen av svält i Etiopien - inte mycket skrivs om det! Det är en bisarr värld vi lever i.

En timme sent kommer jag till en lokal på en av Linköpings bakgårdar. Jag är där för att träffa Linn och Charles. De tränar linedance och ska åka till linedance-VM i Manchester om ett par veckor. De lär mig att linedance inte alls är vad jag trodde det var. Ännu en av mina världar vänds upp och ner... fast på ett helt annat sätt.

Dagen knatar på, bilden på den misstänkte publiceras. Vi diskuterar valet av att publicera bilden och det faktum att han ser såååå norsk ut. Man tycker det känns bra. Alla vet varför!

Samtidigt är det kaos i länet och i Linköping. Alla tåg är inställda till följd av översvämningar. På St Larsgatan i centrala Linköping reser sig asfalten och vattnet strömmar upp från söndriga rör. Gatan får stängas av och asfalten måste brytas upp. Jag vill berätta men datorerna är fortfarande nere och ingen sändning är ute!

Framåt eftermiddagen lugnar det ner sig i alla fall på ytan. Strax efter 12 äter jag en grillad macka och dricker en latte från Espresso house. Det är det första jag äter idag.

Datorerna kommer igång och sändningarna rullar ut. Informationen kommer fram.
Jag tar mig till domkyrkan och filmar de ljus som tänts till offrens minne och pratar med en präst som konstigt nog ger mig lugn. Ända till mobilen ringer och påminner mig om vardagen igen!
Hon pratar om rädsla och kärlek och att livet går vidare!

Så förbereder jag morgondagens sändning så gott det går. Lämnar lite plats för det som händer under natten. Det kommer att hända saker under natten.
Jag stänger ner och checkar ut. Planen är att ta mig upp på stan och slå mig ner och koppla av. Det behövs. Känslan under dagen har präglats av obehag. Olika personer har beskrivit det på olika sätt, beroende på ålder. Man drar paraleller med 9/11 och med Palmes död. Oavsett så förstår jag. Man känner i luften att det är nåt som inte stämmer. Så många är döda. Hur gick det till?

Jag tar mig till Allstar, en relativt ny sportbar i stan. Där sänder de HIF-MFF och jag hejar på de senare. En hamburgare och en öl - lite mobilsurf och jag kopplar av. Sport förenar. Men Alexander Gerndt marscherar ut ur Allsvenskan lite för tidigt och på lite fel sätt. Han borde inte vara nöjd!

När maten är uppäten, ölen uppdrucken och notan betald tar jag cykeln och trampar genom Malin Fors Linköping. Gatorna känns tomma och när jag cyklar ur stan kommer regnet. Det öser ner och jag fäller upp luvan på min regnjacka och jag älskar livet. Jag skulle vilja sätta en Gilla-knapp på själva livet och trycka på den. Jag susar fram. Jag ler i min ensamhet. Jag saknar min fru och min lilla dotter och längtar efter att få se dem imorgon men idag älskar jag det livet som är nu. Jag älskar variationen i mitt jobb. Att jag får vara en del av nyhetsflödet. Att jag får förmedla. Både det bra och det dåliga. Det tråkiga och det roliga. Jag är i nuet och jag vill bara skynda mig hem och förmedla det till er. I detta inlägg.

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...