fredag 18 februari 2011

Äntligen är lilla V min dotter på alla sätt

När tingsrätten här i Kalmar idag stänger sina dörrar för dagen innebär det att hon är min på riktigt. Då har beslutet att jag får bli mamma till V vunnit laga kraft. Äntligen är hon min dotter på alla sätt.

Följande inlägg är långt. Det handlar om hur det gick till när jag blev mamma. Det är min egen ”förlossningsberättelse” men istället för en förlossning var jag som ”den andra mamman” tvungen att gå igenom en närståendeadoption för att bli mamma till mitt barn.

Självklart har jag i hjärtat varit mamma under hela tiden, från det första strecket, ja från inseminationen och visst är det det som räknas men… Jag brukar inte vara byråkratisk och skälla på myndigheter för att de inte uppdaterat sina blanketter, det kommer tids nog. Men när det gäller att verkligen vara mamma i lagens mening är det annorlunda. Där är jag ganska konservativ, för det handlar om V´s rättigheter och säkerhet. Skulle det hända J något, GUD FÖRBJUDE, skulle jag inte automatiskt varit den som fick vårdnaden, socialförvaltningen skulle behöva göra en utredning, jag får inte skriva på papper som vårdnadshavare och skulle jag till exempel behöva se en journal för V och J inte är där hade jag inte fått det. Bland annat därför är det viktigt för mig att vara mamma även på pappret!

Texten är skriven vid olika tillfällen under tiden processen pågick, allt för att jag inte skulle glömma för mycket, vare sig praktiska eller känslomässiga detaljer. För det innehåller lite av varje. Både praktiskt och sådant man känner.

Så för dig som vill skaffa barn och själv måste göra detta, eller för dig som just nu är mitt uppe i processen eller för dig som bara är intresserad av hur det går till, håll till godo.



När jag skriver detta är lilla V 3 månader och 6 dagar gammal. För exakt så lång tid sedan, vid denna tiden på morgonen, klockade jag J´s värkar. Allt kändes ganska overkligt och vi tänkte att nu är hon hos oss om ett par dagar. Mindre än 6 timmar senare kom hon till världen.


Jag är mamma i hjärtat men ännu inte vårdnadshavare på pappret. Och det är av den anledningen jag nu vill dela med mig av vår historia och våra erfarenheter, både praktiska och känslomässiga, kring hur det går till när två gifta tjejer skaffar barn tillsammans genom insemination i Danmark. Hur ser processen ut när den förälder som inte bär barnet ska bli mamma rent juridiskt?

Vårt förstahandsval när vi började vår väg mot att skaffa barn var inte just denna väg. Vårt förstahandsval var att få hjälp via den svenska sjukvården för att på så sätt bli vårdnadshavare till vårt barn direkt vid födseln. På samma sätt som pappor till barn med ogifta föräldrar skriver på ett faderskapsintyg på socialförvaltningen hade jag då skrivit på ett föräldraskapsintyg och så hade saken varit ur världen efter nämndens nästa möte.

Men nu ville ödet annorlunda, ingen av de fyra inseminationer vi gjorde i Malmö resulterade i en bebis, det gjorde däremot besöket på Storkklinik i Köpenhamn den 3 december 2009.
Detta är min väg att bli juridisk mamma till min dotter via så kallad närståendeadoption.



När det andra strecket på stickan hade övergått i frågor och svar, våndor och glädje. När ultraljuden hade visat på en frisk liten tös i sina bästa år (?!) när vi hade besökt barnmorskan och berättat för familjen var det så dags att ta tag i den byråkratiska biten. Efter ett visst googlande efter svar ringde vi samtalet till socialförvaltningen. Detta var i april eller maj 2010. När man som vi bor i en liten stad som Kalmar är vårt ”fall” inte speciellt vanligt förekommande och det tog ett par rundor i telefon innan vi kom till rätt person och den personen också fanns på plats. Vi fick i alla fall en socialsekreterare tilldelad som heter M.

Per telefon fick vi viss information om hur den kommande processen skulle gå till, dock långt ifrån all information har det visat sig. Något jag dock har full förståelse för. Här måste man vara flexibel.

Nedläggning av faderskap
När de kommunala semestrarna började lida mot sitt slut någon gång i slutet av juli blev vi kallade till möte på socialförvaltningen och M för faderskapsutredning. Den 28 juli kl 8:30 mitt i den varmaste sommaren klev vi in genom dörrarna i den gamla kvarnen och påbörjade officiellt adoptionsresan. ”Medtag giltig legitimation samt intyg på insemination” uppmanades det i brevet. Vi tog såklart med oss det och lite extra. Mest utifall att.

Mötet gick snabbt och smidigt. M kopierade de papper hon behövde, fyllde i vissa blanketter, fick höra vår historia och informerade lite om vad som skulle hända vidare i processen. Eftersom vi vet att det går att bekräfta ett faderskap redan innan ett barn är fött undrade vi såklart om det gick att lägga ner ett faderskap innan barnet är fött för att skynda på processen. M lovade kolla upp och återkomma.

Hon återkom med svaret att det inte gick att lägga ner ett faderskap innan barnet är fött. Och eftersom ett nedläggande av faderskap, precis som ett intygande av faderskap, skall upp i nämnden (till politikerna) innan det är klubbat dröjde det dessutom ytterligare. V var beräknad till 2010-08-26. Det innebar att vi skulle hinna få med ärendet som tidigast till nämndemötet i september. Socialnämnden sammanträder en gång i månaden, runt den 20:e och skall ha alla ärenden och handlingar redan i början av månaden. Så hade vi tur och ringde så snabbt hon kommit, om vi inte gick över tiden, skulle vi hinna med till september månads nämndemöte. Nu var det bara att vänta.

V föddes 6 dagar för tidigt den 20 augusti 2010. Det var en fredag. Direkt på måndagen ringde jag M, som då var sjuk. Paniken steg. Tänk om vi inte skulle hinna. Tack och lov var hon tillbaka på jobbet några dagar senare och vi hann få med handlingarna till nämndemötet den 21 september. Nedläggningen av faderskapet var klubbad!

Adoption
Några dagar efter den 21 september fick vi hem kopior på handlingarna på posten. Dessa skulle vi sedan använda oss av för att ansöka om adoption hos tingsrätten. För att verkligen se till att få med allt vid första försöket traskade jag in till tingsrätten här i Kalmar och bad om hjälp i receptionen. En mycket hjälpsam man som är notarie (om jag inte uppfattade helt fel) och heter M tog sig tid att leta igenom den stora pärmen och ringde upp mig några timmar senare och meddelade vad jag skulle skicka med till tingsrätten för att ansöka om att adoptera min dotter. I kalendern den dagen stod det 2010-09-30. V var 1 månad och 10 dagar gammal.

I brevet till tingsrätten skulle följande ingå:
• En ansökan om adoption, helt enkelt en skrivelse som förklarar omständigheterna. Vem jag är, vem jag vill adoptera och varför.
• Personbevis för oss alla tre, där det också skulle framgå att jag och J är gifta.
• Samtycke från J till adoptionen. Helt enkelt en skrivelse där det står att hon samtycker i en eller ett par korta meningar. Denna skall sedan dateras och skrivas under. Ett sådant samtycke får inte skrivas tidigare än sex veckor efter förlossningen för att säkerställa att den biologiska mamman är ”vid sina sinnes fulla bruk” så att säga och inte har fått någon form av förlossningspsykos. Den dagen jag pratade med tingsrätten hade det precis gått 6 veckor.
• Till detta bifogade jag också papper från socialnämnden/förvaltningen på att faderskapet var nedlagt. Mest för säkerhets skull.
• 375 kronor skulle sättas in på tingsrättens plusgiro som en handläggningsavgift. Information om inbetalningen, hur den skett och när skulle också bifogas ansökan.

När tingsrätten tittat igenom papprena och sett att allt var med och i sin ordning skulle de sedan begära in ett medgivande från socialförvaltningen att det är okej att jag adopterar V. Och i mitt stilla sinne hade jag kanske trott att detta var ett enkelt litet papper, skrivet på en dag eller två. M kände ju redan till allt om vårt fall. Men jag hade inte fått all information.

Medgivandeutredning
Den 14 oktober 2010 är brevet från Socialförvaltningen och M daterat som damp ner i brevlådan dagen efter när vi var på resande fot. Högst upp på pappret står det MEDGIVANDEUTREDNING med stora bokstäver. Och så fortsätter det såhär:

”Vi har fått in begäran om yttrande enligt 4 kap 10§ 1 st FB (föräldrabalken). Jag har reserverat lite olika tider för samtal, se nedan:

Måndag 8 november, 10.15, informationssamtal för er båda

Onsdag 10 november, 10.15, hembesök

Måndag 15 november, 08.30, Cornelia på samtal

Måndag 15 november, 10.30, J på samtal

Yttrandet skall vara Tingsrätten till handa 101125.

Ni kan fundera på vilka referenter ni kan använda er av . Gärna sådan som har sett och kan beskriva relationen mellan V och Cornelia.”



Veckorna mellan brevet damp ner i brevlådan och mötena blev lite grann av en berg-och-dalbana. Jag hade inte trott att det skulle påverka mig så mycket som det gjorde. Tusen frågor snurrade i mitt huvud. Allt ifrån vad som skulle hända med V om något hände J innan processen var klar – gud förbjude – till frågor om hur hembesöket skulle gå till. Skulle de kolla städningen (inget jag behöver oroa mig för i och för sig, ibland är det tur att man är pedant), kanske skulle de se om jag kunde byta en blöja? Ska man bjuda på kaffe eller inte? Hur skulle de enskilda samtalen gå till? Skulle de fråga mig och J samma frågor och se om vi svarade lika? Jösses, J som kan vara så tankspridd. Och referenterna, hur många skulle man ha, vad krävs av dem och vilka skulle jag fråga. Yttrandet skulle vara hos tingsrätten senast den 25 november, tänk om jag skulle hinna få föräldraskapet i julklapp.

På morgonen den 8 november, dagen för det första mötet när alla frågetecken förhoppningsvis skulle klarna, mådde jag nästan illa av nervositet och förväntningar, då ringer telefonen.

Det var från socialförvaltningen.

M var sjuk, mötet och hembesöket inställt!

Luften gick ur mig. Jag la ifrån mig telefonen satte mig hos V. Pussade och kramade henne, grät en tår och talade om för henne att jag älskar henne. Sen ställde jag in min medverkan i allt den dagen och bara tog det lugnt och ägnade all min tid till min lilla familj.

En vecka senare, måndagen den 15 november infann vi oss både J och jag, på den tiden som egentligen var ämnad för mitt enskilda samtal och då gick det kvickt, sådär kvickt som jag först trodde att det skulle kunna gå.

M höll både informationsmöte, båda våra enskilda möte på en och samma gång. Och på eftermiddagen kom hon hem på hembesök. Vi bjöd på kaffe och kärleksmums och hade en trevlig fikastund. Hon kollade inte på städningen och bad mig inte visa hur man byter en blöja.

Under samtalet och informationen frågade hon om anledningen till adoptionen, hon frågade hur vi tänkte ta ut föräldraledigt och fördela den tiden oss emellan, hur vi tänker kring dagis och hur vi ser på vårt förhållande till varandra och vårt äktenskap. Sedan frågade hon J hur hon ser på mig som mamma och mig frågade hon varför jag vill adoptera V (såklart mest för formaliteten).

Tydligt under hela samtalet var att det faktiskt inte finns några skrivna regler kring vilka frågor som skall ställas och vilken information som skall samlas in vid den typen av adoption som detta är. Reglerna är skrivna för en utlandsadoption och sedan får man anpassa det till tillfället där och då.

Förutom dessa samtal lämnade jag också två referenter som M pratade med. Dels V mormor Marie och min bästa vän Fia. Båda dessa skulle skriva varsin liten berättelse där de berättade vilka de var, hur vi känner varandra och vad de tror om mig som mamma samt vad de har sett av mig med V. Marie var sedan uppe hos M och pratade och Fia ringde M upp på telefon. Av referenterna krävdes alltså både en skriftlig redogörelse och ett samtal. Utöver det tittade man om jag fanns i socialförvaltningens register samt i polisens belastningsregister. Grönt på båda dessa ställen.

Det kändes som att processen avlöpte väl och enligt plan. Men tyvärr fick vi då reda på att M inte har delegation på att klubba igenom denna medgivandeutredning själv och skicka den till tingsrätten. Än en gång skulle ärendet upp i nämnden – politikerna ni vet - som har möte en gång i månaden och måste ha papprena minst tre veckor innan.

Vi var nu framme vid den 15 november och nämndemötet i november skulle hållas den 16:e, att få med ärendet då var bara att glömma. Och nästa nämndemöte skulle inte hållas förrän 21 december. Så det var bara att böja sig för de byråkratiska bestämmelserna och invänta nämndemötet i december. Att få föräldraskapet i julklapp skulle inte bli nåt av.



Ytterligare två månader har nu gått, lilla V blev igår 5 månader och 11 dagar och då damp det ner i brevlådan. Brevet som talade om att tingsrätten sagt sitt i adoptionsfrågan och att jag får lov att bli mamma till henneV. Jag visste att det var på gång. Efter socialnämndens möte den 21 december skickade de över kopior på det beslut de skickat vidare till tingsrätten och för några dagar sedan ringde tingsfiskalen Karl Lorentzon och förhörde sig om en uppgift som saknades i min ansökan om adoption.

Det som saknades var att jag var tvungen att intyga att det inte utgått någon form av löfte om ekonomisk ersättning på ena eller andra sättet i samband med adoptionen. Tur att det var rätt dag och tur att jag vet att Karl Lorentzon är en ganska sympatisk människa och att han dessutom verkade arbeta övertid för att få mitt ärende klart, han ringde nämligen runt 18-tiden på kvällen och ursäktade sig för den sena timmen. Annars hade jag kanske skällt ut honom och slängt på luren i örat på honom. Men nu verkade han uppenbarligen generad över att behöva ställa frågan och ursäktade sig i princip även för det, men förklarade att så var reglerna och det var bäst att han följde dem så det inte blev fel. Och jag håller med honom. Lika bra att göra rätt från början.

Och han jobbade på bra Karl och fick beslutet klart. I brevet berättas att tingsrätten anser att jag får bli adoptivmamma till V. Från och med i fredags har man tre veckor på sig att överklaga beslutet om man så skulle önska. Beslutet kan överklagas till Göta hovrätt som i så fall måste ge särskilt prövningstillstånd för att det ska prövas igen. I praktiken innebär det att inte vem som helst kan överklaga - i princip tror jag bara att de skulle ta i beaktande om överklagan kom ifrån J och ingen annan!

Så i princip kan man säga att det är klart, men i praktiken är det klart först den 18 februari när tingsrätten slagit igen sina portar för dagen. Då är jag nämligen i lagens mening mamma och samma rättigheter och skyldigheter som J. Då är vi mamma och mamma – på pappret och i verkligheten! Det känns skönt att ha ett spikat datum att invänta!


Kortfattat kan man säga att vägen att bli mamma har gått via följande instanser och hållpunkter:
• Möte med socialförvaltningen angående nedläggning av faderskap som efter förlossningen måste klubbas av socialnämnden
• När faderskapet är nedlagt kan man ansöka om adoption hos tingsrätten. Vad som ska ingå i ansökan har jag specificerat ovan.
• Tingsrätten ber sedan socialförvaltningen att göra en medgivandeutredning som innehåller enskilda samtal med den som ansöker om adoptionen och den biologiska föräldern, hembesök och samtal med och brev från referenter som styrker att den adopterande föräldern har ett bra förhållande till den biologiska föräldern och till barnet. Medgivandeutredningen måste sedan godkännas av socialnämnden innan den skickas tillbaka till tingsrätten.
• Efter detta beslutar tingsrätten i adoptionsärendet. Från det att beslutet är taget måste det gå tre veckor innan det vunnit så kallat laga kraft, precis som vilken dom som helst. Den som kan överklaga beslutet är i praktiken endast den andra föräldern varför beslutet i stort sett garanterat går igenom tre veckor efter att beslutet är taget.


Jag hoppas att informationen i det här superlånga inlägget kan hjälpa andra i samma situation. Ge lite tröst när det känns som tuffast och kanske lite praktisk information så man vet var man ska vända sig. Om du just nu sitter och funderar på något som inte nämns, något som du undrar över är du varmt välkommen att höra av dig, maila på cornelia.toneri@gmail.com. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till.



Nu ligger champagnen på kylning. Ikväll ska vi fira.

14 kommentarer:

  1. Låter fantastiskt att närma sig vägs ände!

    Kram
    Joanna

    SvaraRadera
  2. Så spännande att få följa med på "er resa". Blev helt klart mer tagen av denna berättelse än av många andra graviditetsberättelser jag hört. Som ni har kämpat! Är så himla glad för er skull och hoppas att ni njuter av drickat ikväll;) Kramar och ett stort GRATTIS!

    SvaraRadera
  3. Stort Grattis till dig Cornelia, är absolut övertygad om att Viktoria inte kan få någon bättre än dig..;) Har gråtit en skvätt nu när jag läst din berättelse och förundras över att det ska vara så svårt för att man är två mammor.
    Stora Grattis kramar till Mamman..

    SvaraRadera
  4. Grattis!!
    Självklart måste ni fira!!

    kram på er!

    SvaraRadera
  5. Vilken resa!!! Jag blir alldeles matt över att det ska vara så komplicerat, men kanske sker en förändring och gör det lättare för andra framöver.

    Grattis till er alla tre! Fira ordentligt nu! :)

    SvaraRadera
  6. Oj vad ni fått kämpa för detta men så får lilla V de bästa mammmorna också !

    SvaraRadera
  7. Men vilken resa ni fått fara.
    Att andra blir mor och av automatik och ni får kämpa gärnet....ja är det 2011 eller?
    Men ett stort grattis till er båda....

    SvaraRadera
  8. Grattis otroligt vilken resa ni gjort! Önskar Er all Lycka! Många Kramar Jonna*

    SvaraRadera
  9. Ett stort grattis till dig, Victoria och Jinn! Vilken resa ni har gjort. Jag tycker det är starkt av dig att berätta den för oss, och jag tror säkert att du hjälper en och annan på vägen med din berättelse. Stort grattis igen!
    Kram

    SvaraRadera
  10. äntligen! jag är så glad för din/er skull. massa kramar
    Pilla

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...