lördag 28 augusti 2010

När lillan kom till jorden - from my point of view

Dethär ska inte bli en mammablogg, men bloggen handlar om mitt liv och just nu handlar det mycket om vår dotter och min lilla familj. Och tro det eller ej men jag jag har förstått att det finns de som är intresserade av hur det egentligen gick till när hon kom till världen - utan de äckliga detaljerna då såklart. Så då kommer det en liten förlossningsberättelse i alla fall. En berättelse ur min synvinkel. Synvinkeln från den som stod bredvid. En berättelse utan detaljer om hur smärtsamt det var och mer vad som hände runtomkring. Men pass upp, det kommer att bli långt!

Hur började det då?

Det var torsdagen den 19 augusti. J hade inte känt någon form av känningar alls dittills. Sammandragningar hade hon haft sedan i maj, men inga som gjorde ont. Och Lillan var ju beräknad till den 26 augusti.

Torsdagen den 19 augusti hade vi alltså bestämt oss för att åka till Solliden över dan, och som jag berättat i tidigare inlägg skojade vi lite om att det vore ju kul om hon tittade ut samma dag vi var på Solliden eftersom hon blev till den dagen vi träffade kronprinsen av Danmark.

Eftersom vi länge velat fram och tillbaka mellan två olika namn och vilket av dem hon skulle heta så hade vi alltså dessutom bett om tecken som jag berättade om igår. Ett tecken på vilket namn som var rätt och vi skojade som sagt även om det och sa att skulle förlossningen komma igång under dagen så skulle det självklart bli en liten V, ett av de namn vi hade med på topp två.

Och så blev det ju så att vi till och med träffade kungen och drottningen där på Solliden. Ja det där har jag ju redan berättat om.

Vi lämnade Öland någon gång vid 15 tiden och vid 18 tiden skrev jag såhär i dagboken:
” Så nu Lillan har du 6 timmar på dig att börja din utfärd på ännu en kunglig dag...
På väg från Solliden mötte vi vår barnmorska Malin som vi inte sett på hela sommaren, hon gjorde en snabb bedömning på stående fot och enligt henne blir det nog inget av det idag i alla fall...
Va fasen, när vi ändå sett kungen och allt!
Kom igen nu Lillan! ”

Ungefär när jag skrev de där orden kom J in till mig och sa:
- Nu har jag mensvärk.

Tre och en halv timme senare, kl 21:30, kom en liten blödning, vi ringde in till förlossningen och rådgjorde med dem vad vi skulle göra och de konstaterade att det var bäst att vi vilade men att man nog kunde anse att förlossningen var på G.
Ytterligare ett par timmar senare, vid 23-tiden, kom ytterligare en blödning och sen gick vi och la oss. Hur jag kunde somna vet jag inte, jag tror inte riktigt att jag fattade vad som höll på att hända.

Under natten har J berättat att den molande mensvärken fortsatte men att hon ändå kunde sova lite. Halv sex vaknade jag av att hon gick upp och åt lite eftersom hon var hungrig. Hon kom tillbaka till sängen vid 7-tiden, då gjorde det ont lite mer regelbunden och lite starkare så jag steg upp. Jag hämtade tidningen och lite frukost och började klocka det jag såhär i efterhand förstår var värkar.

Värkarna var då runt minuten långa och kom ungefär var tredje till var fjärde minut. J andades fint igenom dem men hade rejält ont. Och jag minns att jag försökte trösta lite genom att förutsäga de kommande timmarna med att säga:
- Innan klockan är tolv har vi i alla fall säkert varit på förlossningen och kollat hur det ligger till, även om vi får åka hem igen.

Efter lite drygt en timme, runt 8-tiden, hade värkarna blivit längre och kom något tätare så vi ringde in till förlossningen och bestämde oss för att åka in och kolla läget.
Ca kl 9:15 var vi där och de lyssnade på bebisens hjärtljud och kollade värkarna. Allt såg fint ut och J var öppen 3-4 centimeter men eftersom vattnet inte hade gått och värkarna avtog lite medan vi var inne på förlossningen så rådde barnmorskan oss att åka hem och käka lite eller ta en promenad om vi ville. Vi fick gärna stanna också sa hon, men då brukar det ta lite längre tid menade hon på. Mellan 10:15-10:30 satte vi oss i bilen igen och åkte hemåt. Tanken var att vi skulle värma lite mat och kanske kolla på en film.

Väl hemma kom värkarna tillbaka och ökade något i intensitet och längd. Jag serverade J lite fil så länge till maten skulle bli klar. Jag sprang som en tetting mellan köket och sovrummet eftersom värkarna bara tilltog och jag behövdes som hjälp för lite smärtlindring när det var som värst. Det blev inte mycket med min matlagning om man säger så :-)

Stackars J låg och vred sig i plågor och tyckte att hon var usel på att hantera smärta. Om det gjorde såhär ont nu, hur skulle det då bli när hon var öppen mer, menade hon på.

Kl 11:13 och 11:16, mindre än en timme efter det att vi kommit hem, klockade jag två värkar som var över minuten båda två och alltså kom med mindre än två minuters mellanrum. En värk hade precis klingat av och jag var på väg ut i köket till vår spagetti när det säger ”splash” och hörs i hela lägenheten. Där gick vattnet och slemproppen (det ordet är på gränsen till för äckligt för bloggen men det heter ju faktistk så :-).

Sen gick allt ganska fort, J tog sig in i duschen medan jag ringde till förlossningen och kollade hur vi skulle göra. De menade på att vi kunde komma in om hon ville ha lite smärtlindring men annars var det inget akut att vatten och slempropp (sorry igen) gått. Värkarna gjorde ondare och ondare och nu kunde hon bara hantera dem stående på alla fyra.

-En sista kraftansträngning nu, sa jag till J och packade ihop det sista och hämtade lite kläder till henne innan jag sprang ner för att hämta in bilen till porten.
På väg ner till bilen tog J en värk på alla fyra, precis innan för porten under våra postlådor. En syn för gudarna och inte minst för grannarna om de hade sett det. Jag försökte peppa henne eftersom hon våndades inför bilresan. Vi har ganska nära till sjukhuset så jag sa:
- Max en eller två värkar till så är vi framme.

12:04 tittar jag på klockan, då sitter vi i bilen.

När vi kör in på sjukhusområdet kommer resans fjärde värk, jag hade visst varit lite optimistisk i min beräkning av antalet värkar och när den sista dessutom innehöll ett ljud som omisskännligt lät som en råmande ko insåg jag långt bak i mitt medvetande att det var ganska bråttom. Krystvärkarna var här…

Taxi-parkeringen utanför förlossningen fick tjäna som en bra parkering och sedan var det bara att sätta fart. Vi traskar tillsammans i sakta mak in i byggnad 18 och J tog ytterligare en värk på alla fyra i hissen precis när vi kommit upp till plan 4 och en till precis innanför dörrarna till BB. Enligt en beräkning mellan tumme och pekfinger kan det nu inte ha varit mer än 45 sekunder mellan värkarna.

Vi möts av samma undersköterska som för ett par timmar sedan och blir visade till rum 3. Där tar J en sista värk stående på alla fyra över en fåtölj innan hon kom upp i sängen.
De sätter på J alla mätinstrument och värkarna som registreras är starka, däremot har de lite problem att få in bebisens hjärtljud och berättar att de ska sätta en liten scensor på bebisens huvud för att få in dem, några sekunder känns allt sjukt jobbigt, men ganska snabbt hittar de hjärtljuden och de ser bra ut.

J är nu helt omtöcknad av smärta, ingen verkar inse hur ont hon har men hon ber om lindring och de tar fram lustgasen som hjälper fint och hon blir lugn mitt i det onda. Lite ledsen över att hon inte hann bada är hon mitt i all smärta, det hade hon verkligen längtat efter.

Allt detta, från det att vi tar oss ur hissen till det att kurvorna visas på skärmen, händer inom loppet av några minuter. Strax därefter undersöker barnmorskan henne och jag uppfattar att hon säger:
- Hon är fullt öppen.
Ja det förklarar ju hur ont J har haft. Jag försöker förmedla det till henne men jag vet inte riktigt hur mycket det hjälpte i det läget.

Det som händer därefter är något suddigt, men jag minns att barnmorskan försvinner ut ur rummet en stund och att bara undersköterskan är kvar. Mitt i en värk lättar J på lustgasmasken och säger:
- Jag tror att hon kommer nu.
Undersköterskan tittar till under filten som ligger över J´s ben och säger:
- Ja du, det gör hon, varpå hon med snabba steg går mot dörren, öppnar den och ropar rakt ut:
- Jennie (barnmorskan alltså) hon kommer nu.

Sen går allt mycket, mycket snabbt, plötsligt är det tre personer i rummet. Värkarna avtar tillfälligt och alla står och väntar. Jennie (ja barnmorskan igen alltså) förklarar att det är mycket vanligt att det blir en liten lugn paus precis innan barnet kommer ut. Som en vila för mamman innan det är dags.

Helt orationellt är min första tanke när det blir en lugn stund ”undrar om de bogserar bort vår bil nu?” Det frågar jag också personalen men de försäkrar mig att det nog ska gå bra och så drar allt igång. Tur att jag inte fick för mig att gå ner och flytta bilen...

Tre krystvärkar och inte många sekunder senare hör vi de första skriken och Lillan är ute. Söt som en nyponros läggs hon på J´s bröst. J var självklart mycket omtumlad eftersom allt gick så snabbt.

12:25 är vi inskrivna enligt journalen och 13:01 kom vår flicka till världen.

Min gudinna till fru gjorde ett strålande jobb. Hon är en jäkel på att hantera smärta och jag är stolt och imponerad över det jobb hon gjorde vid förlossningen.
Jag är henne evigt tacksam att hon gav oss vår lilla dotter som idag är hela 8 dagar gammal.

Och självklart är det en liten V som kommit till oss!

9 kommentarer:

  1. Åh, så så så fint! Här sitter jag och gråter...

    kram från samma anonyma medmamma som skrev 21/8

    SvaraRadera
  2. Vilken fin historia, blir alldeles tårögd. Önskar er all lycka!
    Peppkram

    SvaraRadera
  3. ÅÅ så underbart..visst är det magiskt. Ni har båda varit superduktiga. Victoria är ju såklart ett jättefint namn. Fortsatt lycka till er. Kram från Millebus

    SvaraRadera
  4. Ja du, man kan ju undra varför andra människor är så inresserade av att läsa andras förlossningsberättelser..
    Jag tillhör dem som mer än gärna vill läsa och svaret varför man vill läsa är; att det är alldeles underbart att läsa om hur en liten månniska kommer till världen! (Tror dock att man själv måste varit med om det för att uppfatta det fantastiskt. Om inte så kan det nog vara skrämande läsning med en massa otäcka detajer....) Helt underbart i alla fall! Njut av livet med den lilla, fota mycket och skriv ner för snart är hon stor tro mig!

    SvaraRadera
  5. Nu rinner tårarna igen fast jag hört det förut ;-)
    kramar till er alla tre

    SvaraRadera
  6. Underbart! Stort grattis till underverket!

    Kram
    Joanna

    SvaraRadera
  7. Vad underbart, nu har ni fått eran lilla Victoria! Härligt :) Kram, ta hand om er!

    SvaraRadera
  8. Underbart! (och ja, jag gissade ju rätt på namnet;)) Många kramar

    SvaraRadera
  9. Tillhör också kategorin människor som gärna läser en förlossningsberättelse. Er upplevelse ligger nära min egen första förlossning då stora pojken föddes (han är fem nu). Så det är med tårar av glädje som jag läser. Önskar er all lycka och hälsa Jinn att hon är en fantastisk kvinna som fixade detta :-)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...