lördag 14 juli 2007

En gammal blogg gör sig hörd

För drygt ett år sedan började jag min bloggarbana, men då i ett annat forum.
Då jobbade jag i växeln på Halmstad sjukhus och ibland jobbade jag natt, det var många timmar som skulle slås ihjäl och jag surfade hejdlöst och började i och med det även blogga. Några veckor senare tog livet en drastisk vändning när vi bestämde oss för att söka jobb och boende i Malmö. Det tog inte många dagar innan jag fick jobb och jag beslutade mig för att börja pendla. Det innebar långa dagar. Tåget avgick från Halmstad station kl 06:02 om jag inte missminner mig och hem kom jag 18:53 på kvällarna. Sådär höll jag på i ca en och en halv månad. Jag blev en pendlare helt enkelt.

Under den perioden såg jag för andra gången filmen "Truman show" som jag tycket mycket om och det gav upphov till ett blogg inlägg som jag fortfarande kan skratta gott åt och minnas tilbaka till min lätt hysteriska tid som pendlare mellan Malmö och Halmstad. Idag satt jag här och kollade igenom den gamla bloggen och beslutade mif då för att delge även min "nya läsarkrets" mina bravader. Så varsågoda.

"Mitt liv som Trueman" 26 juli 2006

I morse fann jag mig själv i en "bisarr" men ändå min egen verklighet. Kanske har det att göra med att jag såg filmen jag syftar på i rubriken för inte allt för många dagar sedan. Kanske inte?

Klockan ringde 5.10 som vanligt, jag klev ur sängen och gick som vanligt med sömniga steg ut i köket och satte igång kaffebryggaren som jag laddat kvällen före, tog därefter ut mina matlådor ur kylen och ställde på köksbänken, letade upp min termosmugg i diskstället och placerde den i direkt anslutning till kaffebryggaren.

Därefter är det dags för toalettbessök, tandborstning och en lätt uppiffning av den trötta nunan som precis som igår morse tittar på mig i spegeln.

När kaffet snart är färdigbryggt gör jag iordning mina två mackor som jag alltid äter på tåget.

Stoppar ner matsäcken i en påse som jag sedan stoppar ned i väskan som har samma innehåll som dagen innan med undantag av en ny Glamour tidning som dök upp i brevlådan igår (när började jag prenumerera på den? Måste varit i ett svagt ögonblick en natt uppe på sjukhuset när det enda jag hade att sysselsätta/trösta mig med var att surfa på kuliga och mindre kuliga sidor).

Jag går in och säger hej då till J och ställer om klockan till henne på 8 (tänk om man hade det så lyxigt tänker jag).

Så sätter jag på mig jackan, tar fram cykelnyckeln ur nyckelskåpet, och går ut för att hoppa på cykeln, har redan, som jag alltid gör, samtidigt som jag gjorde iordning mina mackor kollat om sadeln är i skick att sitta på eller regnvåt från natten.

Och det är när jag rullar ut från uppfarten som jag trots min även tidigare så planlagda morgon känner att jag befinner mig i kulisserna på en filminspelning och det är jag som är huvudrollsinnehavaren, precis som Truman.
Detta måste var tagning 10 eller motsvarande...

Längre ner på gatan kommer samma man vandrade som alla tidigare morgnar, han nickar igenkännande när jag cyklar förbi. När jag svänger in på Muraregatan plockar damen i det gula huset som vanligt upp tidningen ur brevlådan, hon har en röd morgonrock och jag slås av jag funderar på om hon går ut i bara morgonrocken även mitt i vintern. Jag ler för mig själv och glömmer att titta om det ligger glas på marken men väjjer ändå på rätt ställe eftersom det ju legat på samma plats i en veckas tid nu.

Jag hinner som vanligt snedda över gatan vid viadukten precis framför bussen. När jag närmar mig stationen tittar jag in på Grands restaurang, där sitter den gamla vanliga tjejen och käkar frukost, hon verkar jobba där och jag undrar om frukosten börjar serveras kl 6 och hon tar en välförtjänt paus innan ruschen börjar.

Den gråhåriga damen med röd jacka går på vänstra sidan. Och jag blir omkörd av en cykel, ja just det. den rakade killen. Jag åker bort till cykelställen och försöker placera min cyklel på bättre ställe än igår, det var alldeles för rakt under träden som verkar fälla massor av en kletig sörja. Men jag hittar ingen bättre plats och jag ställer mig på samma ställe som dagen innan.

Inne på stationen har de gamla vanliga alkisarna intagit sina gamla vanliga soffor i vänthallen, de sover ruset av sig några timmar innan systemet öppnar och en ny dag tar sig början för dem. Medan jag hämtar en biljett med samma platsnummer som dagen före iaktar jag två yngre flickor som med stora, glansiga och kanske lite rusiga ögon sitter på en av de bänkar som inte är upptagna av sovande a-lagare. De stirrar rakt ut i luften framför sig och jag behöver inte vara detektivutbildad för att kunna gissa mig till att de här flickorna har svängt sina lurviga hela natten i den underbara sommarpartystaden Halmstad. Och deras make up har sett sina bästa dagar.

Tjejerna är ett välkommet avbrott från den invanda morgonrutinen (det kanske inte är en film jag är med i i alla fall) men samtidigt som jag lämnar vänthallen och beger mig mot Pressbyrån för att köpa Sydsvenskan funderar jag på om jag skulle vilja byta min så inrutade vardag med dessa partypinglor???

Jag lägger ner min tidning i min redan fulla väska och undrar varför jag har med mig så mycket saker idag igen. Imorgon skall jag rensa min väska tänker jag... precis som jag tänkte igår ungefär vid samma tidpunkt och i förrgår...

Jag knatar över spåren, Malmötåget står på spår 4... Förra veckan hade det en dag bytt spår till 1:an, jag var tvungen att kontrollera alla stationens tidtabellsskärmar innan jag kunde sätta mig till rätta och när jag såg en konduktör utanför fönstret kilade jag för säkerhets skull ut och dubbelkollade att jag satt på rätt tåg.
Men idag är allt som vanligt och jag går in i vagn nummer 14 och direkt till vänster. Det är den mobilfria vagnen och förutom att det ger mig lite lugn och ro mina 2 timmar mellan Halmstad och Malmö så är inte heller de platserna reserverade så ofta. Jag är som vanligt ensam i kupén eftersom jag är ganska tidig och jag sätter mig till höger längst in på 4-sätet med väskan i sätet bredvid mig. Jag plockar upp mitt kaffe, mina smörgåsar och min tidning och jag tar en första slurk kaffe innan jag tar jag upp plånboken och förbereder min biljett, mitt studentkort och mitt tågkort. Sedan lutar jag mig tillbaka, tar en tugga på min macka och läser vad som har hänt i min nya hemregion sedan igår.

Av någon anledning ler jag för mig själv. Jag är mycket nöjd med min tillvaro och omedvetet har jag konstaterat att jag inte vill byta med tjejerna inne på stationen. Samtidigt som jag bekräftar tanken med leendet kommer de in i tåget, de ser förvirrade ut och konduktören väser nåt till dem om att skall de nu nödvändigtvis lösa biljett på tåget så blir det minsann mycket dyrare!
De ser ut som om det skall sjunka genom golvet, förvirrade och storögda står de kvar en stund innan de beslutar sig för att ändå åka med. Jag tänker att det där skulle ALDRIG ha hänt mig... Inte ens i mina glansdagar under partyåren. Planering har liksom alltid legat för mig. Det kanske ni som känner mig kan intyga.

När tåget rullar igång är klockan ett par minuter över 6.
Under resan hoppar mina "vanliga" pendlarkompisar på tåget, i Laholm är det mannen med den roliga näsan och optikern som tuggar konstant, lyssnar på tågets musikkanal nr. 5, läser och hoppar av i Helsingborg. Han tar även samma tåg som mig hem varje dag.
I Ängelholm är det den blonda tjejen som alltid har håret i hästsvans, hon har snart läst ut sin bok och hon hoppar av i Lund. Så där fortsätter det. Tåget rullar in i Malmö ett par timmar senare och jag vandrar mot jobbet. En ny dag har tagit sin början.

Vad hände med tjejerna då? Jo jag konstaterar att de hoppar av i Helsingborg, de har nog sovit den dryga timmen resan tagit och mascaran har om möjligt krypit lite längre ner under ögonen. Jag är glad för deras skull att de snart är hemma. Och jag är glad för min skull att jag har det så bra som jag har det.

Livet är bra underbart i bland. Mitt liv som mig själv!

4 kommentarer:

  1. Det där kallar jag ett rejält blogginlägg! Nu när jag vet att du kan så vill jag att alla inlägg ska ha samma antal ord :)

    Visst blir livet lite monotont ibland men det ger mig en känsla av hemma och stabilitet som jag ofta känner mig trygg av.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja men visst, :-) Ibland har man riktigta guldbloggdagar... Jag önskar att de vore fler :-)

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig berättelse - helt i sann Truman Show-anda.
    Du är duktig på att skriva!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Tack så mycket Malin, nackdelen är att man får lite prestationsångest nästa gång man sätter sig bakom tangentbordet :-)
    Kram Mia

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...