måndag 26 juni 2017

När en prestationsprinsessa ska knäcka ägg


Ibland går saker upp för en när man minst anar det. Fakta som kanske funnits i bakhuvudet en tid eller hela livet, eller kanske något som du aldrig någonsin tänkt på förr. Jag tror att det händer just när det passar som allra bäst. Kanske är man just då redo att tag i det som behövs eller kanske bjuder livet på en lite mer lämplig period för förändring.

Ordet prestationsprinsessa förekommer ganska ofta i olika sammanhang och ska väl på något sätt sammanfatta oss tjejer/flickor/kvinnor med höga krav på oss själva som har svårt att säga nej och som hela tiden strävar efter att göra bättre och bättre och bättre ifrån oss. För vissa tar det en ände med förskräckelse andra kan gå genom ett helt liv utan att må så speciellt dåligt av detta.

Själv är jag nog ett mellanting. I perioder av mitt liv har jag påverkats mer negativt och kroppen har sagt ifrån både psykiskt och fysiskt. I andra perioder har prestationsprinsessan i mig stått för ganska lyckade resultat och en glädje och energi som påverkat mitt liv positivt. Utan den lilla stressen och nerven tycker jag mig inte prestera på topp. Jag älskar mitt jobb och identifierar mig ofta med det. Mitt jobb är jag. Jag är mitt jobb. Det faktumet kan ibland få mig att känna skuld om jag inte jobbar eller känna att jag inte gör något vettigt om jag inte jobbar. Det är en känsla som gått upp för mig de senaste månaderna och som jag lovat mig själv att analysera vidare och förändra under 2017.

För några kvällar sedan skulle jag laga till en omelett till kvällsmat, jag och Andreas står bredvid varandra i köket när jag tar fram äggpaketet och knäcker tre ägg i en bunke. Han tittar till och säger:
-Vad bra du är på att knäcka ägg.
Hur menar du frågade jag och fick till svar att han tyckte det såg så enkelt ut när jag gjorde det, han brukade alltid lyckas få skal i när han knäckte ägg.

Jag tänkte inte mer på det men så för någon dag sedan skulle jag steka ägg till en lunchmacka. Jag tar ut äggen och börjar knäcka dem på stekpannekanten när jag plötsligt minns Andreas ord. Prestationsprinsessan i mig slår på alla varningssignaler som finns och som om det är en förbannelse som vilar över mig börjar äggen jag knäcker spricka fel och skalbitarna trillar ner i pannan.
Det mina vänner är den där oberäkneliga hjärnan igen som spelar mig ett spratt.

Dagens betraktelse. Over and out!

söndag 25 juni 2017

Att förklara eller försvara


Jag brukar ofta vidhålla att jag skriver för min egen skull, för att kunna se tillbaka och minnas, för att få utlopp för den journalistiska ådran som jag bär med mig. Men de gånger jag skriver något som läses av lite fler och dessutom kommenteras inser jag hur mycket det ger att få en kommentar att ta till sig och reflektera över och att också det är en stor del i mitt skrivande. På detta inlägg fick jag en klok kommentar från en före detta kollega just inom journalistiken, Michelle. Hon skrev såhär:

Det känns som att du försöker försvara varför du är glad ibland. Gör inte det! [...] Men det är liksom så det är. Försvara inte att du gör glada saker. Det måste alla människor göra för att överleva. Kram!

Hon är så klok och har såklart helt rätt. Man ska absolut inte försvara att man ibland mår bättre eller gör roliga saker fast man egentligen inte mår så bra. Självklart inte, det är ju det som hjälper till att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag reflekterade över hennes tankar och insåg att jag inte alls försökt försvara mig även om jag nu i efterhand kan se att det verkade så. Istället för att försvara så försökte jag förklara. Förklara hur det kan komma sig att jag i ena meningen kan säga att jag inte mår så bra för att i andra meningen må bättre än någonsin. 

Har du själv aldrig känt hur det känns när man drabbats av utmattningssyndrom, ångestpåslag eller hälsoångest kan det vara otroligt svårt att förstå. Faktum är att det kan vara svårt att relatera till helt och fullt även för oss som har erfarenheten, under de perioder vi mår bra. För hjärnan är inte logisk och det är det som gör det så obegripligt.

En del i att jag berättar är att försöka förklara för både dig som har någon i din närhet som inte mår så bra och för dig som kanske just nu mår precis sådär genomuselt hur jag känner och har känt det. Jag har inte receptet på hur man tar sig ur det, det finns det de som har otaliga universitetspoäng i ämnet som har eller i alla fall tror sig ha. Men jag kan berätta hur det känns och hur det funkar. I alla fall för mig. För denna sjukdomen har en stor palett av olika symptom att ösa ur.

Jag vill berätta för dig som är min ytliga bekant, som kanske smyger in och läser här av nyfikenhet, hur det kommer sig att du ser mig på Storans uteservering med ett glas rosé i goda vänners lag en fredagseftermiddag när jag dagen innan publicerat ett tungt inlägg här. Jag vill berätta för kollegan i rummet bredvid som jag inte känner så väl men som jag ändå arbetar ganska mycket med hur det kommer sig att jag vissa dagar inte är lika talför som jag brukar, kanske verkar jag till och med lite butter. Jag vill berätta för mina allra närmaste som jag inte orkar prata med just då att det är en tung period och nej du kanske inte kan vänta dig ett samtal den närmaste tiden. Jag vill berätta för dig som hittat hit och kanske inte alls känner mig och finner tröst i att någon mer känner som du att det är helt okej att känna precis såhär. Och du ska inte heller försvara dig. Vi behöver inte försvara oss. Vi behöver inte heller förklara oss. Men jag tror att i de fall det finns någon som kan försöka förklara ens ett litet uns om hur det är så kan det hjälpa. Hjälpa till att känna att det är okej och hjälpa andra i vår omgivning att börja förstå. 

lördag 24 juni 2017

Midsommar 2017

För två år sedan inföll midsommarafton den nittonde dagen i juni. Planen var att spendera kvällen på fest på östgötaslätten strax utanför Linköping med vänner, kända och okända, nya och gamla. Men de dagarna av juni som redan hade passerat hade vänt upp och ner på hela min värld. Först en flytt till det egna boendet efter ett drygt halvår av planer för det som skulle bli det slutliga beviset för att det liv som varit mitt de senaste elva åren kommit till ända och att oskrivna blad skulle börja fyllas med ännu okänt innehåll. Och de nitton dagarna som hittills hade gått hade inte låtit de blanka bladen förbli oskrivna särskilt länge. Att spendera midsommarafton i ett större sällskap och bland mycket människor jag hittills inte hade träffat kändes plötsligt som en uppgift jag inte orkade ta mig an. Istället avbokade jag planerna med en enda tanke. Att ensam i min nya lya försöka samla tankarna och lägga pusselbitarna på plats.

Bara någon dag innan ställde han som var den största anledningen till att de blanka bladen nu var fullklottrade med ganska osammanhängande tankar, frågan om jag hade något emot att spendera midsommarafton tillsammans. Och förutom att spendera den helt ensam i ett försök att komma tillrätta med alla snurrande tankar och känslor, kunde jag inte tänka mig något bättre. Det blev en midsommarafton med tacos och rödvin och en sen promenad. Bara han och jag.

I år tog vi det sättet att fira och uppgraderade det lite till det som liksom kommit att bli vi. Via Airbnb hyrde vi ett supermysigt litet boende precis bredvid Arlanda. Spenderade eftermiddagen med flightspotting och kvällen med - jajamensan tacos och rödvin och en sen promenad bort till en av landningsbanorna. Midsommar precis som vi vill ha den.

På nedervåningen huserade vi.
Bara några minuter från Arlanda
men mitt i skogen.
Det enda som bröt lugnet var planen som
lyfte och som kunde skådas från det lilla
köksfönstret.
Fräscht och fint boende hos Hans som var värd.

Och så massor av flightspotting såklart.
Det är nästan omöjligt att fånga hur nära
man kan komma planen här.

Vädret på midsommarafton var alldeles lagom.
Inte för varmt och inte för kallt.
Och med moln som gav lite extra krydda till fotona.

Midsommardagen bjöd inte på lika fint väder men några
landningar hann vi med att fånga innan vi begav oss hemåt igen.


Kärlek!


tisdag 20 juni 2017

Så - har jag ljugit, eller bara frisserat sanningen lite?

Lite mer än 1200 personer har hittills läst mitt förra inlägg. Inlägget där jag berättade att det är lite tufft just nu. Oavsett vilket epitet man sätter på det, hälsoångest, depression, utbrändhet, you name it, så är det lite tufft just nu. Jag har fått så många fina reaktioner och kommentarer och de värmer.

Samtidigt ser de i min omgivning en Cornelia som precis som vanligt går till jobbet, skrattar och skojar så det hörs på hela våningsplanet och om vissa får sin mening hörd även till den intilliggande lunchrestaurangen.

I flödet på Instagram varvas bilderna av resor med redovisning från den senaste motionsrundan. Och även här i bloggen skrivs det idel positiva saker om både Paris, solsemester på Rhodos och mitt nyvunna intresse för odling. Hur går det ihop?

Jag är som ni kanske märkt inte så mycket för att undanhålla sanningen. Därmed inte sagt att jag alltid basunerar ut den. För ibland orkar jag inte. Och då är det allt som oftast tyst. Men så ibland kommer det ett uns av styrka i det svartaste. Styrka som just då ger kraften att formulera orden och berätta.

Andra stunder är livet verkligen fantastiskt. Som på Rhodos. Efter en hel dag i solstolen. När vartenda ord jag skriver till bilden på Instagram är så där genomsant. För jag mådde verkligen oförskämt bra. Sanningen rakt igenom.


En annan uppdatering som swishar förbi i flödet är inlägget från när jag och Lina fick till en spontandate i Stockholm. När det som allra allra bäst behövdes!


Bara två dagar tidigare handlade sms:et i telefonen till min fina vän om att trots att hon fixat och donat var jag tvungen att avstå en aktivitet. "Jag är i en mental svacka just nu" läser jag när jag hittar meddelandet från den 20 maj. Och Lina är en sån som får veta, en sån som förstår, en sån person jag med några enkla ord kan berätta för utan att känna dåligt samvete eller behöva förklara mer för om jag inte orkar. Den där kvällen i Stockholm över ett glas rött och en pizza på Vapiano pratade vi om det jobbiga och hon hjälpte mig också att inse det jag skrev om i det förra inlägget att det är när det saknas kaos, när det inte finns något att kämpa emot, det är då det är som lättast att falla.


Några inlägg längre ner i bloggen läser jag reseskildringen från Paris. "Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att hålla mig vaken..." Alla intryck som kan få vem som helst att känna sig lite småtrött kan för mig innebära att jag däckar klockan sju och sover till klockan slagit lunch dagen efter. Och om det blir i Paris så blir det det. Alternativet är att jag inte kan sova alls och det är inte bättre.

Så ni kommer nog även fortsatt att få ta del av de där ljuspunkterna i livet. Som midsommarafton som ska spenderas som ingen annan spenderar den. Som nästa resa till Grekland som går av stapeln om bara några dagar. Som när vi igår kväll firade att vi för två år sedan bestämde att det var värt att satsa på det som är vi. Vi firade med lite bubbel på uteplatsen i all sin enkelhet och igår var en bra dag, trots knallröda ögon.


Efter en tung natt känns det lite sämre idag. Men jag vet att det går över. Jag samlar tankarna. Jag skriver. Jag vattnar mina små växter och gläds åt att det ytterligare en av citronkärnorna blivit en liten grön stängel som tränger sig upp ur jorden. Jag som just hade tappat hoppet. Jag vilar lite. Vaknar med mer energi. Tar mig an vardagen och livet. Det är ju det jag lever för.

lördag 17 juni 2017

The truth and nothing but the truth


Det sitter långt inne och är, i motsats till vad många säkert tror, långt ifrån en självklarhet att skriva om. Jag skriver ju om det allra innersta. Om skilsmässor, om barndomen som kanske inte alltid var så enkel och om hälsoångesten. Saker som är bearbetade, kanske inte klart, men bearbetade.

Om saker som just nu påverkar, som är lite mindre rosa än vad min devis - #litemerarosa vill göra gällande. Om saker som inte syns på de enstaka uppdateringar jag gör på sociala medier. Om sådana saker läser man ganska sällan här i bloggen.

Det ses som en svaghet man inte ska visa offentligt. Det ska inte chefen eller en eventuell blivande arbetsgivare kunna läsa om när man googlar mitt namn. Men vet du vad. Detta är jag! Just nu är detta jag. En annan dag är det inte alls såhär. Men just nu är detta jag och det är något som alltid kommer att påverka mig. Något man inte ska skämmas för och något som måste belysas.

En nackdel med att ha en mamma som under alla år led av "dåliga nerver", en nackdel med att vara en prestationsprinsessa och en nackdel med att ha levt med den där hälsoångesten i snart tio år är att man är alldeles för medveten om sina ups and downs. Man har egentligen redan receptet eller som kuratorn sa på telefon när jag för ett år sedan för en gångs skull lyssnade på kroppens signaler och tog hjälp:
- Ja men då vet ju du redan hur du jobbar med det där, vi kan bara ta en snabbgenomgång så är du snart på banan igen.

Numera är varje helg, varje ledig stund, ett tillfälle att dra en sån där snabbrepris för mig själv. Lappa och laga hjärtat och känslorna. Andas rätt. Lägga tankarna på ett symboliskt litet löv i en porlande bäck och låta dem försvinna i fjärran. För att sedan känna dem komma tillbaka så att jag kan sända iväg dem igen vid nästa tillfälle till andhämtning.

Det är just när livet känns som allra bäst det händer och det är ett mönster jag känner igen. När allt är på sin plats. Det personliga och det professionella. När livet är snällt mot mig. När det inte finns något att gå en match emot. När jag inte har ett kaos att kämpa mig igen. Det är då brakar ihop.

Och visst kan jag lyssna på kroppen och höra signalerna. Tröttheten som är lamslående men sömnen som inte infinner sig när natten väl är här. Och när jag sedan utmattad somnar och sover tolv timmar oavsett tid på dygnet och utan problem kan somna igen några timmar senare och sova tolv timmar till. När ansiktet fylls av röda prickar trots att jag aldrig haft problem med acne, inte ens som tonåring. När ögoninflammation efter ögoninflammation avlöser varandra. När minnet sviker. När allt för höga ljud ger mig ångest. När jag inte kan se på en film jag inte sett förr för att jag inte orkar ta in något nytt och när bokningarna i kalendern på saker som jag annars älskar ter sig som ett av världens högsta berg som just jag måste bestiga. När jag finner det svårt att se en mening med att gå upp ur sängen med det enda undantaget att mina små hjärtan är här.

Jag har som sagt redan receptet. Jag vet att jag måste "ta tag" i detta. Jag har redan hunnit oroa mig och fundera över de oroliga blickarna, huvudet som läggs på sned eller kommentarer som de att jag måste "rycka upp mig". För jag vet att de kommer. Det ena är inte bättre än det andra. De som ser mig som en svagare människa oavsett om det gäller att de känner att de måste hjälpa till att stötta eller om de anser att jag inte är stark nog.

Men jag vet att starkast av dem alla är jag. Som vågar erkänna. Att det är tufft nu. Att jag faktiskt inte har en aning om varför. Att jag just nu har det alldeles fantastiskt. Jag kan inte skylla på hösten, ett dåligt förhållande eller en alldeles för jävlig arbetsmiljö. Det är som det är och troligen har väl vägen hit bidragit till det.

Nu behöver jag rensa kalendern.
Hitta mig själv, resa mig och gå vidare i det livet som jag älskar mer än något annat.
Och du kan finnas där bredvid mig.
Med en armkrok.
Med en klapp på axeln.
Med ett leende.
Med värme och med massor av glädje - för glädje är det bästa receptet för livet!

söndag 11 juni 2017

Med lugnet runt knuten


Här åker man 250 mil bort för att få lugn och ro och så finns det precis runt hörnet.

Efter sovmorgon och frukost på sängen i form av gudomlig ProPud med Chokladbollesmak (my god - min nya craving) drog vi på oss vandringsskor och tog oss ut på den lilla vandringsled som tillhör hembygdsföreningen här intill. Vi valde den lite längre varianten om 6,6 kilometer och fråga mig inte varför jag aldrig har gått den tidigare.

Det blev 6,6 kilometer total avkoppling. Fokus var inte på tempo utan att se saker, fotografera, njuta och andas! Leden går över golfbanan i Landeryd, vilket tydligen kan ses som farligare område än de kohagar man också kan välja att strosa igenom för varningsskylten för golfare var bra mycket större än de för korna.


Runt hela den väl utmärkta banan finns informationsskyltar med historia om de områden man passerar vilket i min mening ger lite extra krydda till promenaden.


Det är sannerligen en förmån att få ha så härliga områden i stort sett utanför dörren. Och det är sannerligen en förmån att få dela promenaden med den person som får mig att skratta varje dag. Eller som han själv kommenterade, kanske både skratta och bli lite galen.


Efter en lunch laddad med kolhydrater är huset nu städat, mat för delar av veckan inhandlad, Andreas har dragit till gymmet för lite ytterligare träning och själv njuter jag av att vara alldeles ensam här hemma med en alldeles nysläppt sommarplåga på högsta volym i varenda Sonos-högtalare som finns i hela huset. Det är livet på en pinne det. Dra på med högsta volym och njut av 80-talsfeeling när den är som bäst.

lördag 10 juni 2017

Sunprime Miramare beach - Rhodos 2017


Det är på dagen ett år sedan jag med ett leende på läpparna skrev ned vartenda ord och summerade vår första vistelse på Sunprime Miramare beach på Rhodos. Och nu har jag haft förmånen att få vara tillbaka på mitt absoluta favorithotell i världen. Favorithotell hittills ska jag väl tillägga, jag hoppas få uppleva så många fler och kanske hitta ett nytt favorithotell. Förra årets vistelse här var en berg- och dalbana, det ska erkännas. Allt ifrån förlovning till information om att en av mina allra närmaste var försvunnen. Men i det stora hela och det jag minns är sju dagar i paradiset och det var precis dit jag kände att jag återkom när vi i förra söndagen steg in genom dörrarna och blickade ut över lagunerna, restaurangen, Egeiska havet och Turkiets berg i horisonten.

Vi trivdes fantastiskt bra i vår bungalow 1016 förra året och hade satt in lite extra resurser för att få bo i samma hus och visst löste sig det. Och inte bara det. På spegeln fanns en fin hälsning skriven. "Welcome back Mr Brogren. #MiramareTeam". Det är inte svårt att känna sig lite extra välkommen då. Vi är ganska flitiga resenärer med Ving. Detta är vår fjärde resa på ett år och åtta månader och innan detta året är slut kommer det att bli minst en till och trots att Ving inte har något bonusprogram så visar det sig lite att vi åker med dem ofta. Denna gången väntade en fin presentförpackning från Rituals och en hälsning på oss som tack för att vi valt att åka med dem igen. Det uppskattas. Vi är fantastiskt nöjda Ving-resenärer.

Men vi gör väl som brukligt och börjar historien lite tidigare än så. Även denna gång hade vi en morgonflight och valde precis som när vi åkte till Gran Canaria i januari att åka från Linköping till Arlanda på natten. Innan avresa hade vi spenderat några hysteriskt mysiga lediga dagar med de små. Högsommarväder, pool, kompishäng, några timmar där vi flydde den värsta solen på ett nästintill tomt Leos lekland, födelsedag för A med tillhörande pannkakstårta och så trerättersmiddag tillsammans allihop hos J när vi lämnade de små. Sedan var det dags att åka hem och packa inför avfärd bara sex timmar senare. Kryddade dessa timmar med ett litet driftstopp i telefonin på jobbet också - ganska bra tajming faktiskt. Det tog tankarna ifrån saknaden efter härliga dagar med de små hjärtana.

Kvart över två på natten lämnade vi Linkan och åkte mot Arlanda och till skillnad från minusgraderna i januari mötte solen upp på Parkering Beta. Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll. I säkerhetskontrollen stötte vi på ett bekant ansikte och efter lite småprat kom vi fram till att frun i sällskapet varit på Miramare samma tid som oss förra året. Detta året hade hon bytt kvinnligt sällskap i form av flera generationer mot den äkta maken och där kan vi också snacka om sammanträffande. Men det tillhör en annan historia. Denna resan kommer nog ändå att minnas som "världen-är-bra-liten-resan". Jag återkommer till det.

Rutinfasta som vi är krävs det en liten okulärbesiktning av flygplanet innan vi sätter oss ner för den obligatoriska ölen/vinet. Vid gaten hör jag plötsligt:

- Heeeej, går det bättre att flyga nu?

Orden kommer från kvinnan i ett av de få sällskap som hunnit till gaten lika tidigt som oss. Jag letar i minnet och kommer fram till att vi sågs senast vid vår resa till Rhodos förra året. Då har man banne mig gjort sig känd för att vara flygrädd när man ett år senare blir igenkänd av den anledningen. Men kanske har det medvetet täta flygandet ändå gett resultatet jag önskat för rädslan hade då fortfarande inte gett sig till känna. Vi hann boarda och sitta och invänta vår slot-tid en bra stund och vi hann till och med en bit upp i luften innan paniken slog till. För en mycket kort stund några tusen meter upp i luften önskade jag mig långt därifrån, men sen gick det över. Jag är fortfarande uppmärksam på varje liten rörelse i flygplanskroppen och jag har svårt att fokusera på något annat än kartan med flightrutten och alla fakta om höjd, fart och ankomsttid. Men det går bättre och bättre. Och jo då. Vi landade även denna gång säkert.

Rhodos flygplats hade inte förbättrat sig nämnvärt sedan förra året och efter att ha stått närmare en halvtimme i en trång varm ankomsthall och stirrat upp på den skärm som skulle förkunna var vårt bagage skulle anlända kom det till slut fram en kvinna ur personalen och informerade om att bagaget från Stockholm kom på band två. Här snackar vi analogt.

Efter ankomst till vår bungalow och lunch i poolbaren tog jag den obligatoriska powernapen medan Andreas i alla fall försökte kolla på Formel1 från Monaco. Powernapen blev till slut ganska lång och jag vaknade upp lagom till middag.


Förra året valde vi bort all-inclusive och kände oss mycket nöjda med det. Dels ansåg vi att det var lite väl dyrt, ca 8000 kr, och dels var vi sugna på att testa på annat utanför hotellet. Nu visade det sig att vi inte åt på annat ställe än hotellet mer än en gång under förra årets vistelse. Och då vi var mycket nöjda med maten på hotellet och man inför årets resa hade sänkt priset till drygt 5000 kr valde vi i år all-inclusive och vi är inte besvikna. Frukost- och lunchbuffé är av generell karaktär och har alltid några nyttigare alternativ att välja på, mycket grönsaker. Middagsbufférna har olika teman såsom, medelhav, italienskt, mexikanskt, barbeque, asiatiskt och så grekiskt såklart. Det mest anmärkningsvärda här är väl att jag  tyckte att den italienska var den absolut godaste och inte den grekiska. Men fri tillgång till fetaost borde vara en mänsklig rättighet, det är något jag kan konstatera efter en veckas bufféer här. Fetaost till frukost, lunch och middag. Och så ett glas bubbel lite nu som då, det får man inte glömma.

En annan sak som såg lite annorlunda ut detta året mot förra är motionsmängden. Andreas var vansinnigt duktig och gymmade alla dagar utom en. Gymmet är litet men välplanerat och välutrustat och mycket fräscht samt svalt. Så även jag har sökt mig dit ett par gånger. Fast för att svalka av mig då. Inte för att gymma. Jag har dock också rört på mig men inte lika mycket. En femkilometerspromenad en morgon samt ett yogapass presterade jag. Det är ungefär 200 procent mer än vad jag tidigare presterat så jag känner mig nöjd. Och med tanke på att hotellområdet är utspritt på en yta som ger att man vid promenad till poolen och poolrestaurangen går 1,4 km enkel väg så får man sina dagliga steg på köpet när en iskaffe lockar på eftermiddagskvisten.Och om inte det räcker så kan man ta sig en utflykt till Rhodos stad.


Detta året tog vi oss också i kragen och besökte just Rhodos stad och la mest tid på de gamla delarna. Rhodos old Town har anor från långt före Kristus och bjuder på magnifika byggnader, urgulliga gränder, turistfällor likväl som genuina små pärlor. Ett besök här rekommenderas varmt. Bussarna går varje kvart precis utanför Miramare och på bussen är det kontanter som gäller. Sedan färdas du de 20 minutrarna in till Rhodos stad i alldeles för hög hastighet på en fullproppad buss och plötsligt får man uppleva varför det är så mycket farligare att färdas på vägen än i luften. Men det var det värt. På hemresen valde vi taxi som kostar 10 euro. Dubbelt så dyrt alltså men helt klart värt vartenda öre.

Efter två lite molniga dagar kom så solen fram med full kraft på onsdagen. Den spenderades således i solstolen i horisontellt läge tillsammans med Camilla Läckberg, eller i alla fall tillsammans med hennes tredje bok Stenhuggaren. Det är bara att erkänna för mig själv att läser det gör jag på semestern. Hur jag än försöker så kommer jag inte till ro för läsning på hemmaplan. Isprinsessan plöjde jag på Mallis, Predikanten delade jag upp på Rhodos och Gran Canaria och nu blev det Stenhuggaren på Rhodos i år. Olycksfågeln är påbörjad men läses troligen inte klart förrän på Skiathos.

iPhonens fotoalbum vittnar sedan om lata dagar med solstolshäng, skuggpauser och ljudbok för det är inte så mycket förevigat dessa dagar. Inte mer än försök till selfies och groupies när solkrämen duschats bort och vi förpassade oss från vårt lilla favorithus till hotellets middagsrestaurang med världens bästa utsikt.


Och det är väl bara att erkänna att jag är en såndär som gillar att saker är som de alltid har varit. Det var liksom lite härligt att komma tillbaka och känna igen de allra flesta i personalen, veta var allt låg och till och med titta ut genom det lilla fönstret och få se samma grannar som förra året i huset bredvid, Susanne och Lasse. Vi småpratade en hel del förra året och Susanne var en klippa som kom och talade sansat och lugnande med mig när jag var som mest ledsen över de tråkiga nyheterna. Så när jag fick se dem på uteplatsen efter min lilla powernap den första dagen skuttade jag högt och sprang fort ut och anföll dem i ren glädje. Nästa år är det möjligt att ingen av oss spenderar sista veckan i maj just där, kanske blir det en reunion 2019?

Och på tal om det där med att världen är liten. Andra kvällen när vi avnjöt middagen drogs vår uppmärksamhet mot ett av de två större sällskap som också bodde på området och som var där i syfte att träna. Lite småbittert spanade jag in dem och kände mig sådär svenskt avundsjuk. Sällskapet var från Norge berättade Andreas som stött på dem tidigare under dagen och jag svepte vidare med blicken tills jag fastnade på den siste personen i sällskapet vid kortsidan på långbordet. Var det inte... Pelle? Om det inte var Pelle var det då vansinnigt likt. Jag spanade lite till och när det var dags att ta om från buffén stötte vi på varandra och jag var bara tvungen att ge mig till känna, fortfarande lite osäker på om det verkligen kunde vara Pelle som befann sig där på Rhodos med en träningsresa från Norge, jag gick fram och sa:

- Ursäkta, hej. Jag undrar bara...

- Hej hej, säger personen i fråga och sen, nämen va i???

Jo men visst var det Pelle.

Pelle och jag började jobba ihop på det som då hette InGroup här i Linköping. Året var 2003. Tillsammans med Jocke teamade vi på flera olika projekt, bland annat det som skulle sälja inpräglade namn i golvplattorna i Cloetta center (numera SAAB Arena). Och jag glömmer aldrig hur både Pelle och Jocke knappt kunde genomföra några egna samtal eftersom de skrattade sig halvt fördärvade över min avsaknad av R och ett visst utbyte mot J i Cloetta center. Pelle fick en speciell plats i mitt hjärta, vi hade så vansinnigt kul ihop. Vi skildes åt en tid senare när vi båda slutade på vår gemensamma arbetsplats och stötte av en slump ihop med varandra hösten 2005 när vi båda utan att ha en aning om det hade flyttat och börjat plugga på Högskolan i Halmstad. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt och det var så härligt om än väldigt otippat att stöta ihop 250 mil hemifrån.


Och till alla mina norska vänner och läsare kan jag varmt rekommendera att ni bokar in er på nästa Träningsresa med Pelle och Oskar

Allt som allt blev det som vanligt en alldeles alldeles underbar vecka på Sunprime Miramare på Rhodos. Och även om det inte blir i slutet på maj nästa år så är jag övertygad om att vi kommer att komma tillbaka.

På grund av lite problem i planeringen för Ving och Thomas Cook blev vår hemresa försenad ganska många timmar denna gång, något vi dock fick veta tidigt och kunde planera för. Klockan närmade sig halv två på natten till måndag innan vi boardade vår Airbus330 mot Arlanda. Med på planet var var "min" flygvärdinna från förra året, Pernilla, som var en sån hjälte och hjälpte mig ur paniken. Kanske var det därför som denna resa inte över huvud taget berörde mig. Jag sov mig igenom den mesta tiden och visst kände jag att det skakade en hel del under vissa delar men jag kände mig helt lugnt och trygg med att det skulle gå alldeles utmärkt. Vi landade i ösregn och tio grader och hemma i Linköping väntade sedan två små godingar på presenter och kramar. Tack Rhodos, Sunprime Miramare, Ving och Thomas Cook för en härlig vecka.

måndag 22 maj 2017

Om Stockholm med extra bonus


"Jag är i Stockholm, ser att du också är det, har du något planerat, annars kanske vi kan ses ikväll?"
Ett litet knappt hörbart jubel slapp ifrån mig när jag läste sms:et som dök upp i min lur mitt under dagens utbildning. Bästaste Lina var också i Hufvudstaden och vad kunde passa bättre än en dejt som vi annars har sådana utmaningar att klämma in i kalendern på hemmaplan.


Vi ratade fotbollsderby, Idolaudition, Vårruset och firande av hockeyhjältar och möttes upp på den plats som symboliserar hemska våldsdåd men också mängder av kärlek. Sedan tog vi bakgatorna för att slippa undan allt ståhej med siktet på Kungsbron och en gemensam favorit. Vapiano.


Två glas rött och en hjärtformad pizza senare (vi charmade pizzabagaren som lovade lägga lite extra kärlek på våra pizzor och det gjorde han bokstavligt talat) hade vi avhandlat de senaste veckornas upp och nedgångar och livets stora frågor. Nu är jag tillbaka på hotellet och somnar nog ovaggad efter en dag med LoU på schemat och bästa avslutningen som tänkas kunde.

söndag 21 maj 2017

Serverhall vs Arlanda 0-1

Klockan hade precis slagit 04:40 i morse när min kära sambo försiktigt petade på mig och meddelade att han skulle åka till US för att kolla en kylanläggning i en serverhall. En del av hans arbete innebär att han vissa veckor i månaden har så kallad beredskap och kan behöva rycka ut på denna typ av ärenden. Nu är jag så nyfiken till naturen att min direkta fråga blev: ska jag följa med? Och det tackade han inte nej till, så några minuter senare satte vi oss båda ganska sömndruckna i bilen och begav oss mot vårt kära universitetssjukhus här i Linköping. Ingen större fara på taket skulle det visa sig och vi åkte hemåt inom en timme men vi konstaterade ganska raskt att om en vecka från då sitter vi med största sannolikhet med varsin öl i handen och väntar på att få boarda planet till Rhodos för en veckas semester på det som blivit ett av mina favorithotell, Sunprime Miramare Beach. Och ska man jämföra så vinner nog en tidig uppstigning och avfärd mot Arlanda mot en tidig uppstigning och avfärd mot serverhall.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Innan klockan slagit tio var huset städat och vi kunde slå oss ner för en liten "pre-lunch" innan avfärd mot Danebo utanför Valdemarsvik och min älskade vän och numera före detta kollega Eva-Lena. I dryga fem år fick jag äran att arbeta mycket tajt med denna härliga personlighet. Principfast, orädd, omtänksam och alldeles alldeles fantastisk är ord som jag tänker på när jag tänker på Eva-Lena. Vi har rest på konferenser ihop och avnjutit ett och annat (stort) glas rött. Hon har hängt med i all turbulens de senare åren och stöttat och peppat. Och hon har tipsat om både de bästa och jobbigaste ställena av caminon som jag hoppas få gå och som hon redan har gått - alla de 80 milen.

Idag tog vi bilen och lämnade av två av de avskedsgåvor hon fick vid avtackningen i torsdags, som var för stora för att ta med på pendeln. Jag har varit på väg att besöka Eva-Lena tidigare men av olika anledningar har det inte blivit så. Men idag var det dags - och vilket paradis. Långt utöver de förväntningar som redan var satta efter alla berättelser jag fått mig till livs. Livskvalité ända ut i fingerspetsarna.

På altanen i solskenet
Rogivande vyer och omgivningar
Och så hemmagjord LCHF-paj i husbilen innan hemfärd.

Tack och åter tack för titten Eva-Lena och Kenneth. Vi kommer tillbaka fortare än kvickt.
Nu väntar en intensiv vecka. Stockholm och utbildning i dagarna två innan det bär av hemåt igen och en dag på kontoret. Sedan väntar två lediga dagar med de små innan det är helg och födelsedagsfirande. Och sen mina vänner - då blir det total avkoppling på Rhodos.

söndag 14 maj 2017

Kan vi prata om detta med #bullemedbulle

Den senare delen av högstadiet och närmare bestämt andra delen av nian är inte en period jag minns med några ljusa minnen. I september i nian flyttade vi från Hässleholm i norra Skåne till ett litet samhälle utanför Asarum i Blekinge. Totalt sett blev det inte den bästa flytten jag varit med om men en sak minns jag som om det var igår och jag minns det med förtjusning.

Jag hade inte gått många dagar i min nya klass innan jag blev medsläpad till ett litet konditori som låg alldeles i närheten av Stenbackaskolan. Om jag ska försöka mig på att dra mig till minnes vad det hette så kan det ha hetat Floréns, har jag rätt då? Där blev jag instruerad att handla en så kallad "Specialare". Helt enkelt en fralla och en Mums mums. Skär frallan i två delar, lägg Mums mumsen i mitten. Tryck ner överdelen och "mosa" Mums mumsen. Et voliá, du har din alldeles egen Specialare. Var och varannan dag stack vi dit på lunchen och köpte Specialare. Och det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på delikatessen. 
Sedan flyttade jag vill Karlskrona och stoppade undan det där minnet av Specialaren till minnesbanken och där har det legat sedan dess fram till för en tid sedan när Isabel Boltenstern i en blogg eller vlogg tog upp ämnet igen men då under epitetet Bullemedbulle och med Mums mumsen utbytt till en chokladboll á la Delicatoboll. 

Det var nästan så jag fick en liten tår i ögat. Under alla dessa år och alla dessa flyttar som skett sedan jag flyttade från Asarum har jag vid minsta lilla hint om Specialare mötts av ett höjt ögonbryn och skeptisism. Och så plötsligt finns det någon mer som jag. Och vet ni vad? Är inte Instagram och hashtags helt fantastiskt, för det finns fler. Igår, av en händelse, fick jag i flödet upp en bild på en Specialare eller snarare kanske en Bullemedbulle med just #bullemedbulle och döm om min förvåning när jag klickade mig vidare på den hashtagen och det visar sig att det finns mängder av oss. Mängder av människor som känner till begreppet och tycker att det är en alldeles lysande idé att mosa en mums mums eller en delicatoboll i en fralla. Halleluja! Vi kanske skulle starta en sekt?
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...