Min mamma - en manipulativ, psykiskt mycket instabil person med stora problem att ta hand om sig själv och därmed självklart ett barn, såväl socialt som praktiskt. Det finns saker hon gjorde bra. Hon uppmuntrade ofta min självständighet. Kanske i en tillfällig stund av insikt att hon skulle kunna ha nytta av det själv om jag kunde bli den trygghet för henne som hon aldrig var för mig.
Och så finns det så oändligt mycket saker hon gjorde riktigt riktigt dåligt. Jag kan bara vara tacksam över att jag var kapabel att hantera det, se bakom allt det onaturliga och välja en egen väg i livet. Jag är tacksam att jag på den vägen haft andra förebilder att se upp till. Personer som har gett mig möjlighet att bli den jag är idag. Och därmed möjligheten för mig att tillsammans med barnens andra mamma och våra närmaste kunna ge dem en annan uppväxt än den jag själv hade. Ändå skulle ingen kunna ta mammas plats som just min mamma.
Precis som ingen skulle kunna ta min pappas plats, trots att han oftast för mig var som en "farbror" jag inte riktigt kom inpå livet. En periodare som ena dagen var precis som vilken pappa som helst medan han andra dagen hade supit sig redlös med min kompis mamma som hade exakt samma problem. De sista åren, rättade han till sitt liv, blev nykter och försökte säkert gottgöra det han gjort mindre bra på vägen. På vägen där han supit bort tre äktenskap och en nära kontakten med fyra barn. Ändå är han min största förebild i livet. Min pappa.
Att bli förälder, mamma eller pappa, eller den andra mamman som i mitt fall, är om du frågar mig den ultimata "egotrippen". Inte i någon annan situation får du lika kravlös kärlek eller är lika oumbärlig. Oavsett hur du är som förälder, om du är det någon skulle kalla exemplarisk eller helt olämplig har ett barns förälder för alltid en given plats i barnens liv, den platsen kan aldrig, aldrig ersättas och jag tror inte heller att många har för avsikt att försöka göra det. Vi som fått äran att få den platsen kan bara skatta oss lyckliga och stolta och göra det allra allra yttersta för att förtjäna ens ett litet uns av denna kravlösa kärlek.
Att vara bonusförälder, något man är även om man inte kallar sig det, eller blir kallad det, handlar främst om att komplettera och berika och inte att ersätta. Att vara en extra nära vuxen förebild och stöttepelare för de små. Att vara bonusförälder är inte något som är självklart. Inte för den som blir det och inte för den som man blir det till. Det är inte en roll som är kravlös och självskriven, det är en roll man förtjänar och som man ganska ofta får kämpa sig till.
I mitt flöde på Facebook dök det för en tid sedan upp ett blogginlägg av Camilla Läckberg. Ett inlägg som verkligen är värt att läsa. Ett inlägg jag vill dela med dig. Många kloka tankar kring föräldraskap, partnerskap och bonusföräldraskap med en enda viktig sak i fokus - barnens bästa! Läs och håll till godo!
