lördag 18 november 2017

Att fylla 40


Den kom och gick och ett år äldre blev jag detta året också. Jag har påbörjat mitt fyrtioförsta år.
Vilken boost det är att fylla år. Känner mig otroligt tacksam för all uppvaktning. Och för att återigen citera min kloka vän Bird så vill jag påpeka hur viktigt det är att inte se födelsedagen som ett steg mot en högre siffra i kategorin ålder utan som möjligheten att fira att just jag, eller just du, fick äran och möjligheten att födas och leva. Möjligheten att fira livet!

Min dag började med skönsång av två små hjärtan och en sambo och fina presenter. Gokaffe, bling-blingstrumpor och en hett önskad Daniel Wellington-klocka.

Fortsatte sedan med jobbdag och uppvaktning även där. Fina kollegor hade samlat ihop till ett presentkort av det lyxigare slaget och nu ser jag fram emot att boka in nåt riktigt avkopplande på p.a.u.s. Och så slet sig min älskade Johanna ifrån sin arbetsplats och kom upp med rosa bubbel.

Hemma väntade en vacker bukett blommor från Maja och Carl och efter våffelmiddag (mitt absoluta måste på födelsedagen) och tårta plingade det på dörren och J´s moster Ann och hennes man tittade förbi med en flaska rött och grattis.

Och utöver detta alla fantastiska hälsningar, IRL, på SMS, via samtal och på FB. Ord som rör till tårar. Jag är så tacksam!



När barnen somnat sjönk jag ner i soffan med ett glas rosa bubbel. Summerade och funderade. Kanske blir även de tankarna ett inlägg vad det lider. Och som avslutning på dagen avnjöt jag veckans favoritprogram. Nu mina vänner börjar ett nytt kapitel.


Det kapitlet börjar med en riktigt lat lördag. J hämtade barnen tidigt i morse. Själv sitter jag om en halvtimme bänkad med kaffe och macka till premiären av Vinterstudion. Lite senare ska jag försöka mig på att summera vår New York-resa i text och bild och i övrigt tänker jag nog mest ligga raklång i soffan och lyssna på regnet som smattrar på rutan. Livet mina vänner. Livet!

fredag 10 november 2017

Att landa - i New York




När du avnjöt förmiddagsfikan passerade vi genom säkerhetskontrollen.

När du värmde matlådan förberedde vi oss för boarding.

När du tog sista tuggan på lunchen var vi redo för take-off.

När du hämtade eftermiddagskaffet passerade vi Grönland.

När du förberedde fredagsmiddagen tittade vi ut över Kanada.

Och så alldeles för en stund sedan när du kanske sträckte dig efter skämskudden framför Idol då landade vi i New York!
Den 16 september runt halv elva på kvällen satt jag hemma i soffan och plötsligt blev det helt glasklart för mig. Innan min 40-årsdag ville jag resa till New York. Och jag skulle göra det själv.

Den 16 september var det exakt två månader kvar till min 40-årsdag.
Fyra dagar senare bokade jag boendet och ytterligare fyra dagar senare biljetten.

I nästan en hel vecka skulle jag åka ensam till New York.

Sen åkte vi till Eva-Lena och Kenneth och efter lite överläggning i spabadet sista kvällen i september bokade vi en biljett till henne också och här är vi nu. På tu man hand för två och ett halvt dygn i staden som aldrig sover.
Vi ska se på Frihetsgudinnan och Brooklyn bridge och förhoppningsvis våga oss upp i någon av skyskraporna. Vi ska promenera i Central park och se monumentet efter 11 september. Och så ska vi uppleva, insupa och andas New York.

söndag 5 november 2017

En helg sprängfylld med värme och nostalgi

Har just landat hemma efter en långhelg i nostalgin och vännernas tecken.
I torsdags morse satte jag mig tillsammans med kollegan på tåget ner till Malmö för konferens med landstingens telefoninätverk - SLT. Det var många år sedan sist som jag var med och det var ren och skär glädje att möta upp kollegor från andra landsting vid lunchtid på torsdagen. Och inte bara det. Konferensen hölls i samma lokaler där vi en gång i tiden (för drygt tio år sedan) hade sambandscentralen vid det stora telefonibytet för dåvarande UMAS. Och som om det inte var nog så var det kollegan från den tiden som nu representerade Region Skåne och mötte upp. Ja ni kanske förstår. Eller nej, det gör ni inte...

Lobbyn på Triangeln.
Helt OK omgivning för ett glas bubbel

Torsdagen sprang iväg med diskussioner och presentationer innan det var dags för lite piff på rummet innan ett glas bubbel i lobbyn på Scandic Triangeln innan middag på La Barca. Klockan närmade sig midnatt när jag kröp ner för lite skönhetssömn.


Fredagen började mindre bra med huvudvärk, feberkänning och igentäppta bihålor men med lite extra sömn och beslutet om att låta min kära kollega ta huvudansvaret för att representera Region Östergötland under konferensens andra dag så ordnade det upp sig efter ett tag.

Finaste Helen - min kloka vän

Lite senare mötte jag sedan upp min kära vän Helen för bubbel och lite käk. Fem timmar rasade förbi snabbt i fåtöljerna på Renaissance och Mäster Johan när vi försökte summera de senaste fem åren och sen var det dags att bege sig till hotellet för lite piff innan nostalgitripp nummer tre - och den går inte av för hackor den kräver egentligen sitt egna inlägg, och banne mig om det inte ska få det. Men innan dess måste jag helt kort få berätta hur underbart det var att sluta upp med min underbara vän Maja, också det efter dryga fem år. Fem år helt utan den allra minsta lilla kontakt. Och ändå kändes det som det bara passerat en vecka.

Älskade Maja

Klockan hade åter slagit midnatt när vi traskade in på hotellet efter en fantastiskt trevlig kväll hemma hos Maja, Carl och barnen.

Det verkar lite som att min hashtag för 2017 #litemerarosa har satt stor prägel på Malmö. Eller vad sägs om följande inslag under helgen.

Flamingostolen på Mäster Johan eller...
...tapet och inredningsdetaljer på hotell nummer
två, Nobel house.

Det vore en underdrift att säga att jag var mentalt utpumpad när det blev lördag. Men mentalt utpumpad på ett mycket bra sätt, fylld av värme, vänskap och kärlek. Efter frukost (mycket bra sådan, tummen upp Hotel Noble House) hägrade de vansinnigt sköna sängarna igen. Ett avsnitt Wahlgrens värld och en powernap senare var jag redo för en liten promenad och lunch. Strosandet avslutades sedan på favoritbaren på Malmö Live där vi såg solen gå ner över ett disigt Öresund.


Lite middag på ännu ett favorithak, Gustav Adolf, senare passerade vi på vägen tillbaka till hotellet den lilla kvartersbutiken för lite godisinköp och innan klockan slagit nio hade jag hunnit äta upp det lilla godiset och somna ifrån både Så mycket bättre och Moraeus med mera flera gånger.

Ytterligare en frukost senare landade vi hemma i Linköping för några timmar sedan. Trötta men rika på upplevelser. Och jag så fantastiskt glad för alla vänner som finns i mitt liv. Vad vore jag utan er?

onsdag 1 november 2017

Redo - att inleda "the month of my life"



Så går vi in i november 2017.
Jag drar mig till minnes att jag när jag var liten med fasa såg fram emot året 1997, året jag skulle fylla 20 (!) år.
Sedan var det året 2007 - nästan som science fiction - då jag skulle fylla 30 år.
Jag ni hör ju varåt det barkar. 2017 är året jag fyller 40. Galet men sant och jag ser fram emot det.
November är månaden och datumet den 16:e. Så nu mina vänner skall jag njuta av de sista dagarna som trettionånting och se fram emot den stora dagen.
Jag börjar med att lägga champagnen på kylning. Champagnen jag fick av mina kära vänner Bird och Johannes det där science fiction-året 2007, strax efter min trettioårsdag.

Den skall avnjutas, om inte på fyrtioårsdagen så i samband med den. Lite mera bubbel åt folket!

måndag 23 oktober 2017

Med lite perspektiv


Jag brukar ibland säga att det är när det känns som att tiden styr mig och jag inte styr tiden som det är dags att stanna upp. Andra tider i livet har fått mig att inse att det är när det känns som allra bäst som det brakar ihop. När man inte har något att fightas emot då ges man tid att känna efter.

Lägger jag ihop de tolv månader som snart har gått sedan jag började mitt sista år som "trettionågonting" så ser jag ett pärlband av erfarenheter och lärdomar. Men det krävs att jag stannar upp och blickar bakåt för att verkligen se det, se mönstret, och börja förstå att det nog vill säga mig någonting.

Det är ingen fyrtioårskris. Det är en insikt. En sanning jag landat i. En stark önskan om att hitta min drivkraft. Och inte bara hitta den utan hålla fast den och leva med den. Att prioritera den och därmed prioritera mig själv.

Inspirerad av ännu en klok vlogg av allas vår Isabel Boltenstern, nämligen denna (och glöm inte att titta ända till slutet, för där får hon in den riktiga fullträffen, tänk på den)...


... så har jag ägnat kväll nummer två som gränsänka till att tända ljus, lyssna på musik värdig en spa-anläggning och låta orden flöda. Några av dem får flöda här, andra har fått flöda där de kanske (och förhoppningsvis) får bli lästa vad det lider.

Jag önskar att ni alla hade fått ta del av den rofyllda sinnesstämning jag befinner mig i just nu. (Och påminn mig gärna om några dagar när jag flänger mellan gymnastikträningar, lämning på fritis och innebandyup.)

söndag 22 oktober 2017

Om raggsockor, Paolo Roberto och att vara gräsänka


Picture this:
Här sitter jag och bloggar iklädd favorit-strandklänningen, skönaste träningsbyxorna och till det de gosigaste raggsockorna.
För att det var helt enkelt det absolut mest bekväma jag kunde tänka mig och då fick det bli det.

Jag är sedan några timmar tillbaka gräsänka och kommer att vara så fram till fredag strax efter att Idol har börjat. Andreas befinner sig i Stockholm på kurs och dagen till ära har jag fått så mycket gjort att hälften vore nog. Städat hela huset, tvättat all tvätt, handlat mat (i alla fall för några dagar, jag återkommer till det ämnet) tagit långpromenad, lyssnat ikapp Sunshinepodden (senaste avsnittet med Storycoachen rekommenderas varmt), gjort övningarna som kiropraktorn sagt till mig OCH tagit ett kort yoga-pass.

Inte är det väl då konstigt att jag efter en dusch klär mig i det mysigaste jag vet och dukar upp lite choklad och ost, tänder lite ljus och slår mig ner för att blogga lite.

Och Paolo då? Hur kommer han in i bilden?
Jo jag har bytt ut Andreas mot Paolo. Ett av de stora bekymren såväl jag som mina kollegor haft inför denna vecka är just vad jag ska äta. Det har diskuterats ansvars-schema för mina lunchlådor bland kollegorna och sanningen är den att även jag har varit lite orolig. För är det något Andreas har tagit över helt under våra drygt två år tillsammans så är det köket. Lösningen de dagarna jag huserar själv utan barnen blev helt enkelt Paolo och färsk pasta.

Så med kylen fylld av det, ett hus i harmoni, några tända ljus och en kväll fylld av Bingolotto (tack Hjulsbro IK för det!) så säger jag over and out. Nu slår jag upp kalendern och planerar veckan som kommer.

lördag 21 oktober 2017

Jag och mina beroenden

[Inlägget innehåller adlinks]

När jag var liten köpte jag så många plånböcker för min månadspeng att jag inte hade några pengar att stoppa i de där plånböckerna.

Nu för tiden har jag bytt ut plånböckerna mot - anteckningsböcker!!!
Jag kan inte motstå dem. Jag vet med mig att jag troligen kommer att skriva på de fem första bladen innan jag hittar en nya anteckningsbok jag inhandlar och tänker att jag ska använda. Ändå köper jag alltid en till.

För en tid sedan gjorde jag en storrensning och kvar i hyllan finns nu endast tre böcker. Alla med varsin historia.


Den översta, vita med spiralrygg, är mitt eget försök till bulletjournal utan kalenderdel. Kalendern är och förblir en helig historia som återfinns i en helt separat bok. Inspirerad av Isabel Boltenstern och hennes variant shoppade jag loss på Muji i Malmö när vi var där i september. Framsidan som ni ser är vit ska man egentligen göra något snygg med men som den beslutsångest jag har har den hittills inte blivit annat än vit. Boken är i övrigt indelad i olika kategorier så som bucketlist, skrividéer, månadsmål och så vidare. Är möjligen lite missnöjd med färgen jag valde på pennorna som delar in boken i olika delar. Det blev lite mer cerise än rosa som var tanken och därmed kanske jag måste byta ut den vad det lider. Men jag gillar verkligen idén. Vet du inte vad en bulletjournal är kan jag rekommendera att klickar er in på Isabels film här ovan.

Den rosa boken i mitten är den jag har haft längst. Inhandlades utan tvekan för färgen. Är av märket Paperstyle och jag lyckades spilla ett halvt juicepaket över baksidan dag två den var i min ägo. Därefter följde veckor av funderingar kring om jag skulle köpa en ny bok eller försöka se charmen i att den var välanvänd. Sidorna är linjerade och jag har hittills verkligen inte alls kommit på något bra system för hur den ska användas. Synd och skam på något så fint.

Så kommer vi till den tredje och sista. Det stora experimentet. Denna gråa bok från Bookbinders design är en av böckerna som Kristin Kaspersen har designat för dem. Och den är OLINJERAD. Inte så konstigt kanske, men för en ordningsfreak som jag är det nästintill otänkbart. Jag köpte den för att jag gillar Kristin, jag älskar anteckningsböcker och jag gillade citatet på framsidan "Simplify your life". Och jag köpte den som ett litet experiment för mig själv för att se om jag klarar av att inte följa de där välbekanta och trygga linjerna. Behöver jag berätta att det slutade med att jag gjorde egna linjer och rutmönster att följa?!

Nu får de ligga framme en stund så att jag kan beskåda dem och se om jag kan komma på varsitt användningsområde för dem. De är på tok för underbara för att göra sig av med.


fredag 20 oktober 2017

#metoo - på mitt sätt

Klicka på bilden för att förstora.

"Jag vet inte vad du har sett av mig men i vilket fall som helst skall du inte se det som något negativt. Jag vet att du såg när jag stod och onanerade i hallen och det var meningen att du skulle se det eftersom Du gör mig kåt."

I nedersta hyllan i en pärm under flik 19 sitter det - brevet - tillsammans med en polisanmälan och en dom. 
Brevet.
Det du ser på bilden här ovanför där också de citerade raderna är hämtade ifrån. Det som jag hittade innanför dörren i min lägenhet en oktoberdag 1994.

Jag var 16 år och skulle fylla 17. Två månader tidigare hade jag flyttat till Karlskrona. Jag hade flyttat hemifrån ett år tidigare och att nu flytta till en stad sex mil bort för att börja plugga på gymnasieprogrammet jag så hett önskade var ingen stor sak. Lägenheten jag hade hittat låg i utkanten av stan. Det var ett hyreshus med loftgångar. Jag bodde i andra dörren på tredje våningen. En mysig etta med pentry.

Men innan jag fortsätter berättelsen om den 17-åriga Cornelia studsar jag för ett ögonblick tillbaka till nutid. Det händer att jag pratar innan jag tänker. Men ibland känner jag så instinktivt att jag måste tänka ordentligt innan jag väljer att yttra mig. Och när #metoo brakade loss för några dagar behövde tankarna få mogna för att kunna formuleras på rätt sätt.

För mig var det inte självklart att skriva om detta men kanske inte av samma anledning som för många andra. För jag vill verkligen inte med min berättelse hänga ut hela det manliga släktet som skyldiga. Det är viktigt för mig att inte alla män skall känna sig påhoppade. Det är, precis som med mycket annat, en liten klick som förstör för så många andra. Det finns de män, och kvinnor för den delen, som utför gärningar som inte är okej, inte någonstans. Men det finns också så otroligt många varma, omtänksamma män, och kvinnor, som aldrig någonsin skulle kunna utföra dessa gärningar. Det finns män som utsatts för sexuellt ofredande av kvinnor. Och om vi kvinnor inte vågar berätta av rädsla att inte bli trodda borde det vara på exakt samma sätt för en man som ofredats av en kvinna. För mig handlar det inte om vilket kön det är som utför det. Det är gärningen i sig som upprör mig. Det är den jag riktar mitt #metoo emot.


Brevet hade stuckits ner i dörrens brevinkast och landat på dörrmattan och jag såg det nästan inte i dunklet när jag tassade ut för att göra morgonkaffet. Skrivet på maskin, daterat och prydligt underskrivet med både för- och efternamn. Till och med artigt tilltal med stor bokstav i Du. Men med ett budskap en sjuttonårig tjej som växt upp i den ena religiösa församlingen efter den andra knappt kunde förstå, än mindre ta in var riktat mot just mig. Och det han trodde jag hade sett hade jag inte alls uppfattat, till hans förtret möjligen.

Jag bodde i dörr nummer två i loftgången. Han bodde i dörr nummer ett. Jag skulle just fylla sjutton han hade just fyllt tjugofyra. 

Jag tvekade aldrig. Jag polisanmälde. Innan jag flyttade hann jag få ytterligare två budskap. En bild uppsatt i hans pentryfönster som ledde ut mot loftgången och som jag tvingades passera varje gång jag skulle till och från min lägenhet och några dagar senare ett par trosor inkastade på min balkong som låg precis vägg i vägg med hans.

Sju månader senare dömdes han till dagsböter för sexuellt ofredande. 

Karlskrona är inte stort och när Facebook kom många år senare hade jag hunnit glömma händelsen när hans namn en dag dök upp under "Personer du kanske känner" i mitt flöde. Med gemensamma vänner ville de sociala medierna kolla om kanske vi också kände varandra. Jo på sätt och vis. 

Jag har av nyfikenhet tittat på hans profil. Försökt analysera. Till och med funderat på att skriva en rad och fråga. Hur kunde han? Varför? 
Men vid närmare eftertanke behövs det inte. Jag polisanmälde och han fick sin dom. Kanske fick han en läxa och har aldrig gjort om det. Jag hoppas det!

Mitt #metoo vill jag tillägna alla er som inte vågar anmäla eller berätta. Var INTE rädda! Säg ifrån. Slå till. Skrik. Berätta! Du har rätten på din sida! Se detta som min virtuella dunk i ryggen och spark i baken. Tillsammans är vi starka.

lördag 23 september 2017

Familj, familj och familj


Det var nött och välanvänt, hade bruna pärmar, gulnade blad och naggade kanter och det innehöll en skatt. I timmar satt den inte så gamla flickan och vände andäktigt sida efter sida. Svartvita fotografier snett insatta, ibland med vit ram, ibland utan, inte sällan tagna hos fotograf i en studio, det hade säkert kostat en förmögenhet på den tiden. Hon frågade om och om igen och mamman berättade vilka som fanns på bilderna. Mormors kusin Greta, moster Anna, kusin Lisbeth, ingifta farbror Bernt, morfar Axel i unga år och så vidare. Det var familj, fast hon aldrig någonsin hade träffat dem. Familj...

Hon är jag. Den lilla flickan som bläddrade i det gamla fotoalbumet som en gång i tiden tillhört morfar om jag inte missminner mig.
Hon är jag. Den lilla flickan som så innerligt önskade sig en stor familj. En med kusiner och sysslingar nära inpå.
Hon är jag. Den lilla flickan som avundades varje syskonbråk mina klasskompisar uthärdade eller att grannen tre hus bort inte bara var just granne utan kanske också en släkting.

I min barndom bodde vi långt ifrån familjen och som den sladdis jag är var mina kusinbarn eller i vissa fall till och med mina kusinbarnbarn mer jämnåriga med mig än mina kusiner var. Ändå brevväxlade jag flitigt med just mina kusiner och på senare tid har jag fått veta att ett och annat brev finns sparat.

Jag minns att jag frenetiskt räknade in varje människa jag kunde tänka mig i släkten och för mig var det aldrig tal om att mosters man inte var en morbror. Han var lika äkta som de morbröder jag hade blodsband till.

Trettio år senare sitter den där flickan och scrollar igenom denna tidens album med inte fullt så gulnade blad - telefonens fotoapp och Instagrams flöde.

En ny tid och nya människor som jag räknar med i min familjekrets. Människor som betyder mycket för mig. Människor som jag sparar även om familjekonstellationerna ändrats genom åren. Människor som betytt mycket för mig kan inte bara sluta räknas som betydelsefulla. Och jag är tacksam för er alla, tacksam för att jag genom åren fått vara en del av er familj och för att ni nu är en del av mitt liv och det jag räknar som min stora familj.


Som min plastsyster Ann-Britt, dotter till Ulla-Britt som min pappa levde tillsammans med den sista delen av livet. För en tid sedan hittade jag till min stora glädje Ann-Britt på Facebook och fick därmed möjligheten att gratta på femtioårsdagen för några dagar sedan.




Som min före detta svåger och barnens morbror Patrik. Som till Vics stora förtjusning dök upp och tittade på när hon spelade fotbollscup i vår grannstad och hans nya hemstad förra helgen. Kärt återseende och en person som för alltid kommer att finnas med i mitt liv såsom en viktig del i barnens liv.


Såsom min systersons dotter Tuna. En del av min familj genom blodsband. Älskade Tuna, som jag mestadels följer på livets vägar genom våra sociala medier. Du kryssar din egen väg och jag känner så mycket igen mig i dig. Fortsätt följa ditt hjärta. Snart mycket snart gör det lilla livet i din mage mig till gammelfarmors syster.


Såsom denna tjejen. Räknar hon som jag är jag hennes moster. "Ingift" sådan. Andreas underbara systerdotter Alva förevigad på den åttonde födelsedagen häromsistens av min svägerska Jessica. Båda dessa juveler, starka och inspirerande på olika sätt och fantastiska att få lov att ha i familjen.

Tack alla ni kusiner och mostrar, morbröder och syskon till de som varit och är min närmaste familj. Omnämnd eller inte omnämnd ovan gör alla ni som finns och funnits i min familj, mig till världens rikaste. Rikast på människor jag har fått lära känna och som jag räknar som en del i min stora familj.  Några nämnda, ingen glömd.

söndag 10 september 2017

Det börjar ordna upp sig


Kondens på rutan när jag tar sista trappsteget ner och blickar ut över trädgården på morgonen.
Augusti har blivit september.
Sommar har blivit höst.
Solen värmer inte på samma sätt.
Mornarna är kyliga.
Rutinerna är tillbaka.
Ett stort hjärta har börjat första klass.
Ett litet hjärta fyller snart fyra.
På jobbet har vi blivit fler.
Näsan är inte ständigt bara precis ovanför vattenytan.
I november fyller jag 40.
Det börjar ordna upp sig.
Mitt i livet.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...