måndag 19 februari 2018

Om jag vet hur man roar sig?

En helt vanlig måndag i februari.
När solen inte behagat visa sig på hela dagen och känslan ute var att det liksom var lågt i tak, så mycket moln fyllde atmosfären.
När den regnblandade snön sved i ansikten på väg till parkeringshuset efter jobbet och det inte blir så mycket mer missär än så.
Det är då jag tar fram det tunga artilleriet.




Nya (rosa!) pärmar från Clas Ohlson och kvitton i mängder att sortera. Då mår jag fint oavsett väderläge. 


måndag 12 februari 2018

Thought I died and gone to kalenderhimlen



Halva Sverige har jag åkt runt för att fiska upp det rätta exemplaret genom åren.
När jag bodde i Karlskrona i slutet av 1990-talet åkte jag och Liselott rakt över hela landet från Karlskrona till Helsingborg för att inhandla den.
Sedan flyttade jag till Linköping som hade en egen butik.
När vi bodde i Halmstad något år fick jag bege mig till göteborgsbutiken. 
Ifrån Kalmar åkte vi 2009 återigen över halva landet för att inhandla den i Köpenhamn.
Något år senare fick jag leverans av min dåvarande svärmor som bodde i Göteborg.
Jag talar om kalendern. Eller nej - jag talar om Kalendern. Den med stort K.

Ordning & redas 365:a eller "day by day "som den kallades.
En koloss. Jag får erkänna det såhär i efterhand. Med inbundna pärmar i A5-format och med en dag per sida var den i klass med en större modell av den heliga skriften. 

Men så en septemberdag 2013 kom beskedet. Efter en utbildning i Stockholm slank jag inom Ordning & Reda på NK och jag är förvånad att mitt skrik inte orsakade förhöjt beredskapsläge när expediten utan någon form av känsla meddelade att 365:an hade slutat tillverkas och aldrig mer skulle gå att köpa.

Jag skämtar om det nu, men det var en smärre naturkatastrof för undertecknad. Sedan dess har jag hankat mig fram med en variant från Burde som inte på långt när håller måttet. Till idag. 

Andreas antog det som sin livsuppgift att se om det fanns en kalender som kunde motsvara mina förväntningar och så när vi befann oss i Thailand presenterade han en sida med en försynt undran om det möjligen kunde vara nåt.

Oh my god!
Idag kom den.
Den på bilden ovan och nedan.
Den har en dag per sida.
Den är inbunden.
Den är något mindre än A5-format.
Den är alldeles lagom greppvänlig.
Och så är den rosa (!)
Den är inte lika bra, jag sträcker mig till att säga att den är bättre än 365:an.
Och så har den ju ett underbart litet visdomsord på framsidan.

"Luck is what happens when preparation meets opportunity"


söndag 11 februari 2018

Mai Khao Lak Beach Resort & Spa - Thailand 2018





Det fanns en hel del "första" med den resa som nu kan läggas till historien och sorteras in som ett av de allra bästa minnena i minnesbanken. Det var första gången jag besökte Thailand (om man inte räknar med en mellanlandning i Bangkok för 20 år sedan, och det gör vi inte) det var första gången jag åkte med TUI (om man inte räknar med en liten udda resa som gjordes i december 2001 till Gran Canaria, men då hette det Fritidsresor) och det var första gången jag råkade ut för en försening när vi skulle ut och resa (om man inte räknar med förseningen hem från Rhodos i somras, men då gällde det resan hem och räknas därmed inte).

Men som brukligt är börjar vi från början.
Vi bytte inte bara resebolag från Ving, som vi alltid åker med annars, till TUI. Vi bytte även avreseort från Stockholm och Arlanda till Göteborg och Landvetter. En av anledningarna till det var utan tvekan ett bra mycket bättre pris på resan från västkusten och det tackar som bekant en smålänning inte nej till.

Early morning.
On our way.
En av de absolut vanligaste reaktionerna vi fått på denna resa är förutom det självklara "åh va härligt", "ska ni bara vara borta en veckan med en så lång resa". Jajamensan så blev det.
Vi var sugna på en resa till solen nu i början av året. Vi tittade på Kanarieöarna, vi tittade på Kap Verde men så hittade vi en resa till Thailand för samma pris och tvekade inte en sekund. Och så var det dags för avresa fredag den 26 januari kl 11:55 och vi lämnade Linköping vid femtiden på morgonen.

Klockan hade inte hunnit blir riktigt nio och vi hade just hunnit slå oss ner med en kopp kaffe på Landvetter när meddelandet från TUI kom. Tekniska problem med planet vi skulle åka, nytt plan på väg in och ny planerad avresetid 19:55 samma kväll. Då kan man tänka sig att man kanske blir lite trumpen och nedstämd, men ack nej. Det blir ju vad man gör det till och med erfarenhet från vår ovan nämnda försenade hemresa från Rhodos i somras, vet vi att man har rätt till ersättning vid längre försening. Så istället för att fokusera på de förlorade timmarna i Thailand fokuserade vi på vad vi kunde göra med pengarna vi skulle få tillbaka. Och vips blev det ganska trevligt. En stund senare kunde vi checka in bagaget, gå igenom säkerhetskontrollen och spendera lunchpengarna vi fått av TUI på O´learys. Vi har haft det sämre.

Strax innan klockan två fick vi sedan veta att vi på grund av förlängt tekniskt underhåll och nödvändig dygnsvila för besättningen inte skulle komma iväg förrän ett dygn efter ordinarie avgångstid. Och är man i Göteborg så är man. Med risk för att generalisera så kändes det över lag som att det var goa och glada göteborgare som blev försenade och därmed var det inte många sura miner utan skratt och skämt i kön till SAS som fungerade som företrädare för TUI på Landvetter. Några timmar senare hade vi fått tillbaka bagaget, tagit flygbussen in till Göteborg och checkat in på Radisson blu för natten. Senast jag var där var på konferens med kollegan Eva-Lena och då blev vi uppgraderade till sviten.

Denna gången hamnade i business class i ett av hotellets splirrans nya rum. Man brukar ju säga att färgen knappt hunnit torkat på väggarna och här var det nästan bokstavligen så, det hade i alla fall inte slutat dofta nymålat.

Business-class i rum 302 på Radisson Blu i Götet

Och med ännu mera mat på TUI:s bekostnad på kvällen och god frukost morgonen därpå tog vi så flygbussen tillbaka ut till Landvetter morgonen efter. Och trots att jag hade lite svårt att tro det så lyfte planet, en Boeing 767, ca 11:55 dagen därpå. Med en fin medvind tog resan till Thailand bara tio timmar och fyrtio minuter och vi landade efter en mycket behaglig flygning på Phukets flygplats klockan 04:35 på söndagsmorgonen. Telefonen är full med bilder som dessa.





För är det något jag älskar lika mycket som jag i alla fall tidigare ogillade att flyga så är det att ta bilder på utsikten ovan molnen. På vackra molnkonstellationer, på andra flygplan i den mån man hinner fånga dem och på de olika länder som passerar där nere.

Vi lyckades sedan välja den absolut segaste immigrationskön och klev på transferbussen som de två sista passagerarna. En och en halv timme senare checkade vi in på vårt hotell Mai Khao Lak Beach Resort & Spa.

Utöver kommentarer om att det var en kort semester för en så lång resa har vi också fått ganska mycket höjda ögonbryn kring vårt val av ort och hotell. Och då vill jag säga att det inte handlar om kommentarer från vänner utan från personer vi inte känner så väl. Kommentarerna har rört att Khao Lak är en ort med för mycket turister. I det närmaste fullsmockat på stränderna. Och kommentarerna kring hotellet har rört att det inte är genuint thailändskt och för "turistigt". Själv har jag fått mig en tankeställare av dessa kommentarer. Att faktiskt tänka till innan man kläcker dem. Dels för att det skulle kunnat ha varit så att vi inte haft någon annan möjlighet än just detta hotellet. Men framför allt för att inte nedvärdera någon annans val av semester. Tack och lov har de kommentarer vi fått inte på något sätt påverkat vår upplevelse av resan.

Som jag redan berättat var valet av ort redan självklart för mig. Ingen annan ort i Thailand hade varit ett alternativ. Att komma till Khao Lak var mer värt än något annat för mig och det har jag ju redan berättat om. Dessutom har vi konstaterat att vi gillar det där "turistiga", om man nu får kalla det så. Vi gillar hotellkomplex med möjlighet att, om man vill, inte behöva röra sig utanför hotellområdet. Allt är serverat, om man vill. Och så är det definitivt på Mai Khao Lak. Sen vet jag inte riktigt om jag skulle kalla stränderna i Khao Lak för överbefolkade. Men vi tycker ju alla olika...



Mai Khao Lak Beach Resort & Spa består av två olika hotelldelar. Den äldre delen där receptionen ligger och en nyare del som ligger lite längre från stranden, beläget närmare huvudgatan med stora poolområden.  Det är dock en överdrift att säga att det är något avstånd mellan byggnaderna eller att närheten till huvudgatan märks, det gör det inte. Vi bodde i den nyare delen längst upp emot den delen som är så kallad "Adult only" och fick därmed skjuts i golfbil till vårt rum med nummer 355. Stort och rymligt rum med fantastisk utsikt.

Frukt, strandväska, poolhanddukar och stranddynor
förberett för oss vid ankomst

Gigantiskt badrum med badkar.

Drygt två meter bred säng.

Vardagsrum med utgång till balkongen.

Och så utsikten.

Rummet var verkligen rymligt, högt i tak och möjlighet till genomgång genom och runt alla rum, till och med badrummet. Två TV-apparater hade vi också, med SVT på bland annat.

Skulle man tro TUI´s prognos för vädret under veckan hade det inte varit så upplyftande med moln och regn många dagar, men det sägs att mätstationerna inte riktigt är belägna i Khao Lak och att vädret inte alltid stämmer. Och är det något som stämmer så är det just det. Att det inte stämmer alltså. Prognosen.

Med moln verkade man avse ungefär det som syns på bilden ovan. Små lätta moln som ibland skymde solen och gav behaglig svalka. På kvällarna dundrade det dock ibland på med rejäla oväder med ösregn och åska. Men vad gjorde det? Det gav bara ett spektakulärt skådespel och lite svalka.

Regn i antågande vår första dag.


Ordentligt oväder på väg in sista kvällen.

Då vi landade runt fyrahugget på morgonen och ankom till hotellet vid niotiden inledde vi vår Thailandsvistelse med en frukost. Och för min del blev det samma frukost varje dag. Två vändstekta ägg, massor av frukt. Kaffe och en croissant som dock inte fick vara med på bild.



Efter frukost låg vi en liten stund vid poolen och sen tog vi en powernap innan regnet på bilden en bit upp drog in och vi avnjöt en sen lunch i hotellets Skybar, den restaurang som ligger högst upp i den delen av hotellet som är avsedd för endast vuxna. Där avnjöt vi många av våra luncher och även middagar. Rekommenderas varmt för alla måltider. Bjuder även på vackra solnedgångar och galna skådespel när åskan drar in.

Efter en promenad ner till stranden och upptäcktsfärd i närområdet med restauranger och massageställen, slog vi oss ned i hotellets strandrestaurang "Thalai" med varsin Chang inom räckhåll. Himlen öppnade sig ännu en gång och ungefär samtidigt kom nyheten från svenska medier att en av de allra största gått ur tiden. En person jag alltid beundrat, som jag läst mycket om och som jag så gärna hade velat få träffa. Ingvar Kamprad. Så många gånger jag tänkt på den dag då just den nyheten skulle kablas ut över världen. Och jag kommer nog aldrig att glömma var jag befann mig när nyheten kom.

Annars var nog jetlag ordet för dagen. Utöver ovan nämnda resa när jag mellanlandade i Bangkok med slutdestination Sri Lanka för tjugo år sedan (för övrigt min allra allra första utlandsresa - snacka om kulturkrock) samt min resa till New York i november har jag ingen erfarenhet av jetlag. Men med tanke på att omställning till sommar respektive vintertid ofta får mig helt ur balans var jag osäker på hur det skulle gå. Resan för tjugo år sedan minns jag inte så mycket och i New York klarade jag mig fint så nu återstod det att se hur det skulle sluta denna gång. En vecka efter hemkomst kan vi konstatera att det gick alldeles kanon. Andreas är lite mer påverkad än undertecknad men över lag inga större problem att acklimatisera sig åt något av hållen. Jag tror på att sova om man är trött och den där lilla powernapen vi tog samma dag vi kom ställde inte till det på något sätt. Men det där är nog säkert olika från person till person.

Fem härliga dagar låg framför oss och med tanke på den ändå relativt korta vistelsen som det nu blev med en försening på ett dygn behövde vi sålla lite bland saker vi skulle ta oss för. De allra flesta har varit nyfikna på vad vi skulle hitta på i Thailand och mitt svar har varit detsamma till alla. Sola och ta det lugnt. Med en dag kortare än beräknat slog vi bort tankarna på båtutflykt. Det som absolut inte togs bort i planeringen var besöket på stranden där Blue Village Pakarang låg, men i övrigt anpassade vi schemat för dagen och vad vi var sugna på. Och när vi summerar veckan kan vi konstatera att vi tog oss som längst till ovan nämnda strand åt ena hållet och massagestället 250 meter bort på vår egna strand åt andra hållet. Marknader, centrum och tsunamiminnen i form av polisbåtar och annat kan vi se nästa gång. Och istället spenderade vi dagarna ungefär såhär.

I en solstol i skuggan
Med varsin kall Chang på strandrestaurangen
Med en iskaffe, eller två...
Med en massage, eller tre...
Vad denna bilden har med det att göra?
Det är min utsikt från massagen såklart.
Med dagar i solen under en blå himmel
Med en strandpromenad
Med en solnedgång
Magiska magiska solnedgångar

Med en färskpressad vattemelonjuice
Med ännu en dag under parasollet
Och med en melondrink i poolbaren

Eller för att sammanfatta det hela i ord. Med total avkoppling.

Mai Khao Lak har verkligen allt du kan tänka dig behöva under en vecka i solen oavsett hur och med vem du reser. Reser du med barn finns det flera pooler med aktivitetsmöjligheter för barnen. Åker du endast i vuxet sällskap kanske du hellre väljer poolen med poolbar? Vill du träna finns det två gym och flera möjligheter till pass och andra aktiviteter. Det mest nödvändiga kan du handla i den lilla butiken på området och skulle du bli sjuk finns det även en mottagning med sjuksköterska och doktor på hotellet som har öppet varje dag.

Som jag redan nämnt finns det många olika restauranger och barer att välja mellan. Nio stycken närmare bestämt och här tror jag vi kommer till det enda negativa. Utbudet av mat i dessa är ganska begränsat och det är inte heller någon större skillnad mellan de olika restaurangerna. Det fanns även lite att önska av barerna. Exempelvis var det slut på vinet i vinbaren vid ett tillfälle och bubbel fanns inte att köpa per glas i någon form. Men det är i sammanhanget en liten detalj man lätt råder bot på genom att traska iväg till några av de intilliggande strandrestaurangerna. Och det finns inget att klaga på kring den maten som serveras på hotellet.



På onsdagen beställde vi sedan taxi och tog oss söderut till Memories bar. Historien bakom mitt besök på just den stranden vet ni redan. Jag har berättat om den vid flera tillfällen och det var en viktig stund för mig som jag väntat på i drygt tretton år.

Där Blue Village Pakarang tidigare låg ligger idag ett annat hotell som heter Apsara och på andra sidan en liten lagun finns Memories bar. Historien bakom den är att det innan tsunamin låg en bar där som hette Family. När vågen kom spolades allt bort och alla dog. Han som äger Memories bar idag heter Ching och han jobbade på Family. Ching var själv i byn när vågen kom och klarade sig och han har sedan byggt upp det som är Memories idag. En underbar plats. En oas som jag hoppas att jag snart får åka tillbaka till.

Naturskön piffarea på Memories
Memories bar
Strandnära servering
Avkoppling kort och gott

Ett besök här anbefalles snarare än rekommenderas.
En vecka i paradiset gick fort. Det finns inget annat ställe jag besökt som jag känt så stort behov av att åka tillbaka till. Thailand är verkligen precis så fantastiskt som alla säger. Folket, vänligheten, maten. Ja allt. Jag läste någon som skrev "To be Thai is to be free". Det stämmer på pricken. Jag har sällan känt mig så fridfull som just där.

En sista massage och en promenad tillbaka till hotellet gav mig vyn nedan och tid för eftertanke. Och med ett plan som lyfte mot Sverige strax innan 8 på morgonen blev vi sedan upphämtade mitt i natten klockan 02:40.


Bye bye Thailand.
Jag kommer tillbaka - snart!

Väl uppe i det blå meddelade styrman att vi hade kraftig motvind och att resan beräknades ta tolv timmar och trettiosex minuter. Det skulle sedemera komma att bli tolv timmar och tjugofem minuter. En riktig monsterflight i inte allt för bekväma säten i TUI´s relativt gamla plan. Normalt brukar vi betala lite extra för att få lite mer benutrymme men eftersom vi bokade ganska sent så fanns inte den möjligheten. Ledbruten var bara förnamet på statusen när jag klev ut på Landvetters snöklädda platta i mina ballerinaskor.

Efter att ha varit på resande fot i nästan arton timmar och med en tidsskillnad på sex timmar bestämde vi oss sedan för att inte köra de sista milen hem samma dag som vi anlände till Göteborg. Istället tog vi in på Quality Hotell Winn i Göteborg och innan jag avslutar denna resedokumentation från Thailand måste jag få passa på att rekommendera denna lilla pärla till hotell. Det ser kanske inte mycket ut för världen utifrån men har verkligen det lilla extra.

Mellopremiär som det var möttes vi av festivalkänsla i receptionen och popcornmaskinen gick varm. Mycket trevliga rum och en mysig restaurang med fantastisk service upplevdes innan två jetlaggade och toktrötta resenärer toksomnade ifrån mellon runt halv åtta på kvällen.


När jag sedan slog upp mina blå runt fyratiden på söndagmorgonen och tassade ner till receptionen stod nybryggt kaffe och väntade på mig och i en liten hörna hade det funnits möjlighet att till självkostnadspris värma sig en liten pirog om man varit hungrig. Små detaljer som ger ett fantastisk service och det lilla extra.

Några timmar senare käkade vi sedan bland de bättre hotellfrukostar jag ätit. Även här med det lilla extra. Istället för överflöd av allt fanns det lite av väldigt mycket. Och framför allt gillar jag de små detaljerna i presentationen. Både gällande maten och det runt om.

Som lite tips på vad du kan göra med
kaffesump. Ville man ha med sig lite fanns
det möjlighet till take away!!!
Lite kul...

Petter. Ständigt närvarande.

Tack Quality hotell Winn för en mycket trevlig avslutning på vår resa. Pricken över det berömda i:et.

söndag 4 februari 2018

Det bästa sedan självscanningen

Förenkla ditt liv - få tid att leva. 

Det är en av mina absoluta favoritbutikers motto - Granit.
Smaka på orden. Förenkla ditt liv - få tid att leva.

Det finns de som tycker att mitt ordningssinne och förkärlek för att sortera är på gränsen till osunt.
Papper prydligt insatta i pärmar med register och kryddorna i bokstavsordning.
Två saker jag månar om mycket. Varför då?
Jo - förenklar man sitt liv får man lite mer tid över att leva.
Då behöver jag inte lägga tid på att leta efter saker jag inte vet var de är och så vidare.

Det är därmed inte så förvånande att jag gillar saker som effektiviserar. 
Självscanningen är såklart en sådan sak som jag nyttjat i många år nu.
Och nu kommer vi till nästa grej, nämligen en ny app som Andreas hittat.

Jag har tidigare använt mig av appen Wunderlist (märkligt namn, jag vet) för inköpslistor och kom-i-håg. Man kan dela listor och se när varor bockas av och bara det har räckt fint för mig.
Men denna nya app tar det steget längre.

Matlistan heter den och går att hämta som app. 
Där kan man samla matlistor, recept och inköpslistor och idag testade jag den första gången skarpt.

Döm om min förvåning när appen, efter att jag hade aktiverat platstjänster, meddelade mig att det verkade som att jag var på Citygross i Linköping och erbjöd mig att sortera produkterna i min lista efter vilken ordning de finns i affären. Det mina vänner lägger jag med på listan av ännu en förenkling av livet.  

Så vad väntar ni på. In och ladda ner och förenkla ni också.

torsdag 1 februari 2018

När vågen kom


Jag var runt 12-13 år när vi möttes första gången. Vi möttes i Karlshamn en sommar när mamma och jag tagit bussen från Hässleholm för att bo en vecka på Pensionat Oskar i Vägga. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Havet. 

Från allra första början älskade jag det. Älskade doften. Älskade kluckandet när vågorna slog mot klipporna. Älskade att blicka ut över den oändliga horisonten. När jag några år senare flyttade till Karlskrona utan öppet vatten och med skärgården, såg jag först inte tjusningen i det men jag har kommit att älska även det havet. Det var också havet jag saknade när jag flyttade från vattnet tillbaka in i landet till Linköping i början av 2000-talet.

Sen kom vågen. 

Den där vågen som förändrade livet för så många. Som tog livet från så många. Som tog livet från Sandra. Min vän Sandra. På en strand i Khao Lak kom havet och tog livet ifrån den mest livfulla människa jag någonsin träffat.

Sedan dess har min relation till havet förändrats. Jag älskar det fortfarande. Älskar den ro det kan ge. Men inte en enda gång har vi mötts efter den dagen utan att jag har känt ilska. Utan att jag tänkt på hur det kan ha känts att se väggen komma emot dig den där morgonen. Tänkt på vad som hände. Hur det gick till? Om du förstod att det var över. Om du kämpade emot eller fick försvinna snabbt och utan lidande. Jag har svurit mot havet och bett om förlåt. Jag har fantiserat om att möta det hav och den strand där du försvann och i går stod vi så öga mot öga med varandra.

Jag trodde att jag skulle känna ilska. Jag trodde att jag skulle ha svårt att ta in. Istället infann sig ett lugn. Jag vadade ensam ut i havet. Det låga vattnet lämnade små sanddyner att trampa på innan jag kom ut mot vågorna. De små vågorna. Solen från en klarblå himmel och horisonten så oförstörd och evig. Ditt paradis. Du måste ha varit så evinnerligt lycklig här. Du var i paradiset. Det var så du sa.

Jag blundar och ser dig, hör dig. Ser ditt leende och hör ditt skratt. Vänder mig om och ser det som var din vardag här. Ritar ett hjärta i sanden och hoppas du ser det upp till din himmel. En tår tränger fram i ögonvrån och blir fler. Tårar av saknad. Men också av glädje att få vara här. I ditt paradis.

Jag har tagit mitt farväl och jag kommer tillbaka.

måndag 22 januari 2018

Om drömmar, resmål och verklighet


I april 2016 hämtade jag mitt nya pass inför resan till Rhodos som gick av stapeln i maj samma år. Det gamla passet hade på de fem gångna åren tagit mig på tre utlandsresor och i detta inlägget här på bloggen funderade jag lite kring vart det nya passet skulle hinna få följa med mig:


Det är en kittlande tanke att spekulera i var det nya passet som nu är under tillverkning kommer att hänga med mig till för platser. Får jag drömma? Då har jag inom de närmaste fem åren, utöver Rhodos, besökt Barcelona, Rom, Frankrike och Spanien på en lååång vandring, New York och kanske kanske kanske hinner jag även till Thailand. Det finns så mycket att se fram emot.

Ett år och nio månader senare inser jag att det nog är dags att sätta upp lite nya drömresmål. För strax efter att passet fyller två år kommer Barcelona, Rom, Frankrike (i form av både Paris och Marseille) New York och Thailand vara avbockade. Även Spanien men inte på den långa vandringen jag planerar för men på flera andra sätt. Så... Om jag får drömma lite till då för passets resterande tre år:  Dubai, Miami, Maldiverna, Island och självklart New York - igen!

söndag 21 januari 2018

Ett ganska trevligt evighetsgöra

Jag har påbörjat projektet från h**vetet som, när det är klart, kommer att vara en skatt att ösa ur. Jag är, föga förvånande kanske, en sådan som på tiden för filmrullar framkallade fotona och mangrant satte in dem i fotoalbum med förklarande text. När jag sedan övergick till digitalkamera laddade jag in bilderna i datorn och sorterade dem i mappar med förklarande text. Men när digitalkameran hamnade längst in i skåpet och ersattes helt med den smarta telefonen tappade jag konceptet. Det innebär att bilderna från de senaste sex och ett halvt åren finns i en och samma osorterade mapp alternativt i någon form av molnlösning signerad Steve Jobs. Länge har det varit något jag "måste ta tag i" och för ett tag sedan gjorde jag det. Och det tog tid! Jag har laddat över bilder och ännu mer bilder och så ytterligare lite bilder. Telefonen har nästan brunnit upp av all aktivitet och i skrivande stund väntar 27 256 bilder på att sorteras - och då är jag inte färdig med uppladdningen ännu.

Under tiden roade jag mig idag med att se vad jag har hittat på just den 21 januari de senaste sex åren. Facebook och minnesappar i all ära men det är ju bara de där minnena jag valt att visa. Vad som hände bakom kulisserna är det som syns i iPhonealbumet.

2012 - Allt var inte bättre förr. Kvalitén på kameran i telefonen till exempel. Men motivet är fantastiskt. Mitt stora hjärta hemma hos Noah och Johanna. Fun fact. Så sent som igår hjälpte vi Johanna att flytta ifrån lägenheten på bilden och till ett nytt liv i stan.




2013 - Just det året togs inga bilder den 21:e men dock dagen efter den 22:a. Jag minns att jag hade varit sjuk men tillfrisknade lagom till helgen. Dagen startade hemma i Linköping med mitt stora hjärta och avslutades med godaste drinken i mannaminne hemma hos Fia och Oskar i Lerberget.




2014 - Distansmötesgruppen på jobbet hade heldag med brainstorming på Nationernas hus. Tobbe suktade tydligen efter kakor och ritade på tavlan som vanligt.





2015 - Man skulle kunna tro att jag tagit fel på sorteringen nu men det visar sig inte bli bättre än att den 21 januari året därpå spenderades med samma sällskap och samma skjorta. Men med tillägget lille B.



2016 - Lille B får vara med på bild även året efter. I favoritåkpåsen på dagisgolvet. Det var även dagen då vår kock på stora hjärtats dagis hade gjort risgrynsgröt med Batman till mellis.




2017 - Det gick ingen nöd på oss på Gran Canaria den 21 januari 2017.




2018 - Och när vi lägger 2018 till samlingarna kommer den dagen att minnas som den vackraste dagen på länge med världens bästa sällskap.






Livet mina vänner. Livet. Bra skit ändå!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...