onsdag 7 december 2016

Att ta det lugnt...



Detta med att vara sjuk och ta det lugnt är INTE MIN GREJ!
Hela helgen sa kroppen ifrån och det fanns inte så mycket att be för. Jag låg där jag låg.
Men så i måndags började det kännas lite bättre. Och då menar jag LITE bättre.
Direkt är jag på tårna.
Jag tog beslutet att stanna hemma från jobbet. Bra där Cornelia.
Men att inte göra någonting, hur gör man det utan att bli galen.
Jag har gett mig själv små projekt dessa dagar för att ändå nyttja det faktum att jag är hemma och kan utföra sysslor jag annars inte hinner med när jag är på jobbet. 
Kanske inte min smartaste idé men det är ju så vansinnigt svårt att ta det lugnt.
Halsontet vill inte ge med sig och bihåleinflammationen håller huvudvärken i ett stadigt grepp.
Dags för undertecknad att vila lite tror jag.
Ska försöka i alla fall.

måndag 5 december 2016

Jag ger er: Det bästa sen Peter Stormare

Magnus Carlsson (alltså han från Weeping willows ingen annan)!
Visste ni om att han bidragit med det bästa sen Peter Stormare?
Hur går det ihop tänker du - jo jag ska förklara.

Så mycket bättre-säsongen är över. Den riktiga säsongen om jag får kalla det så. Och tvärtemot Markus Larsson på Aftonbladet, som jag väl i och för sig aldrig brukar hålla med, så tycker jag att denna säsongen är en av de allra allra bästa. Inte bara för tolkningarna utan också för de medverkandes personligheter. De flesta har ju faktiskt "kommit ut" som riktigt humoristiska personer. För mig personligen är det en som sticker ut lite extra och det är då Magnus Carlsson som på sitt alldeles eget sätt och som det verkar helt ovetandes om det själv, är en riktig komiker. 

Ta dig två minuter och se på detta underbara klipp från när Magnus på Little Jinders dag besöker spåkvinnan Yolanda - den tredje.



Helt underbart. Men hur hänger detta ihop med Peter Stormare? Jo. För några år sedan var Peter med i SVT-produktionen Stjärnorna på slottet. Personligen hade jag väldigt liten relation till Peter Stormare. Han brukar inte spela i den typen av filmer eller serier som jag ser på. Men döm om min förvåning när även han kommer ut som en riktig komiker. Detta är ett måste att se om du inte redan gjort det. Peter Stormare berättar helt ödmjukt om hur allting började och hur han på fullaste allvar trodde att han skulle bli rektor på Dramaten. Detta är tolv minuter du inte kommer att ångra.



Ett gott skratt förlänger som bekant livet - hoppas jag kunde bidra med några skratt idag. 

fredag 2 december 2016

Att summera en november...

Tjugonio av trehundrasextiofem återstår och det har blivit dags att summera den elfte av de tolv. Det som tog sin början med en kort sammanfattning av januari fortsatte sedan månad för månad under det gångna 2016 och när jag inom dryga fyra veckor ska summera inte bara december utan även hela året blir det en utmaning att berätta något om det som inte redan sagts. Det har blivit en tradition att titta tillbaka och i ord och bild sammanfatta. I år får jag försöka mig på ett annat sätt att göra det på.

Men utan att nu gå händelserna i förväg har jag en november att sammanfatta.


Månaden började med en kritisk driftsättning som vi fått tveksamma förutsättningar att lyckas med. Men är det inte just i dessa lägen som det går som allra allra bäst. Då man ger allt för att lyckas och visa att ingenting är omöjligt. Med hårt slit och otroligt stöd från så otroligt många lyckades vi med bravur och firade med god mat och lite vin och med ett nytt paraply som kan beskådas ovan.

Firandet fortsatte med (nästan) ledig fredag och en tur till Stockholm för lite avkoppling. Konceptet är enkelt. Övernattning på Scandic Park, lunch på Vapiano, slapp i favoritfåtöljen på hotellet, drink på Nybrogatan 38 och käk på Koh Phangan. 

På Nybrogatan 38 - favorithakens favorithak.

Veckan som följde innebar en massa härliga dagar med de små och avslutades med den första snön 
redan i början av november. I mitten av november infaller den årliga födelsedagen för undertecknad. Detta året den sista som trettio-någonting. Jag kan inte säga att jag har någon fyrtioårskris eller att jag tycker det ska bli jobbigt att fylla fyrtio men när jag gick upp för trappen kvällen innan min dag funderade jag lite på hur det kommer att kännas nästa år vid samma tidpunkt. Jag lovar mig själv att nyttja mitt 40:e år och leva fullt ut på alla sätt. Jag har redan börjat. 

Födelsedagen började med pannkakstårta och paket på sängen tillsammans med Andreas och barnen. Fortsatte med arbetsdag som vanligt och avslutades med besök av Johanna och Noah och present i form av en Stockholmsvistelse i februari toppat med besök på Phantom of the opera på Cirkus. Man tackar!

Två dagar efter födelsedagen var det dags för lite egotid med ovan nämnda Johanna. Sushi, vin, ostbågar och kladdkaka stod på menyn en helt vanlig fredag. En riktigt slapp helg följde, Vinterstudion och inte många steg från sängen den ena dagen och jobb, motion och pyssel andra dagen. Det kallas balans i livet!

Det kan också kallas lugnet före stormen eller i alla fall slappandet före dagarna som gått i 180. Dagarna då sambon åkte till Stockholm och hon som blev hemma lyxade till det med bubbel och smörgåstårta. Dagarna när hon som lyxade till det flängde iväg på föreläsning i grannstaden följt av konsertbesök för sambon. Som följdes av små hjärtan en hel helg. En hel helg som fylls av badhusbesök, adventspyntande och saffransbullebak.

Undertecknad vaknade sedan första dagen på sista veckan i november med ögoninflammation och tokförkylning. En arbetsdag på distans avslutades med en tågresa till Göteborg.


Månaden avslutades sedan med två mycket inspirerande dagars utbildning men inte bara det utan även med ett kärt återseende. Han som varit saknad. Han som kom tillbaka. Äntligen fick jag krama om honom. Äntligen fick jag bli lite arg. Äntligen fick jag fråga. Äntligen fick jag försöka förstå.

Med ögoninflammation och en älskad systerson!
December är redan påbörjad. Förutom ytterligare en utbildning, denna gången i Stockholm, lillemans treårsdag, julafton, gympauppvisningar, en och annan jobbtimme och välbehövlig catch-up med Lina tänkte jag fundera ut hur tusan jag ska kunna summera 2016 på ett kreativt sätt...

torsdag 1 december 2016

Egenkär, självgod och högmodig


I förra veckan var vi, jag och kollegan Eva-Lena, på en helt fantastisk föreläsning med Jesper Caron i Norrköping. Att leda och lyfta sig själv heter föreläsningen och Jesper kallar sig bland annat humörtränare. Jag har följt honom i perioder på Facebook där han har sidan "Framsteg".

Föreläsningen är två och en halv timme lång och det är mycket man hinner få med sig. Så mycket att man till sist undrar hur mycket man kan komma ihåg.

Det finns framför allt fyra saker jag tar med mig:

Nu och bör-läge och skillnaden däremellan.
Känner ni igen känslan av att ha något som inte känns riktigt bra. Något som ligger och stör. Det känns obekvämt. Det kan vara alltifrån en lite jobbigare arbetsuppgift som ligger och väntar till att det är ruskigt mycket på jobbet eller för den delen privat som du inte vet hur du ska kunna hantera. Det kan ofta störa mig så till den milda grad när det väl händer att det påverkar andra delar av livet som egentligen inte borde bli påverkade. Ofta kan jag i efterhand när uppgiften är avklarad fundera på vad det var som var så farligt. Och varför oroade jag mig så?
Allting handlar om att man är i ett läge - nu - och skulle vilja vara i ett annat läge - bör. Och att det finns ett glapp där emellan. Det är glappet, det oidentifierade som är problemet och ganska ofta är det oidentifierade inte så farligt som man målar upp. Visst låter det självklart. Ändå när man är mitt uppe i det så får det ta allt för stort fokus. Nästa gång lovar jag mig själv att stanna upp och analysera vad det är jag oroar mig för. Kanske kan det hjälpa mig att minska den där obehagskänslan som även påverkar andra delar av livet.

Var egenkär, självgod och högmodig
Vi ska vakna varje morgon och vara egenkära, självgoda och högmodiga. Det kan låta negativt och alldeles galet. Men lyssna på och smaka på orden.
Var egenkär, älska dig själv!
Var självgod. Var god mot dig själv - det är i
nte svårare än så. Lite på samma tema som att vara egenkär. Behandla dig själv med värdighet. Var högmodig. Enligt Jesper borde det inte heta att högmod går före fall. Nej, snarare övermod går före fall. Att vara högmodig är istället motsatsen till att vara lågmodig. Var modig, tro på dig själv och våga!

Mental träning
Det räckte med en enda mening och det slog an ordentligt hos fröken Quick-fix - a.k.a yours truly.
Det kallas mental träning, inte mental testa-en-gång-så-är-det-klart! Ganska självförklarande.

Microvanor
Skaffa dig microvanor. Jag tror att detta kan vara något för mig. Jag är nämligen inte bara fröken Quick-fix utan även fröken Allt eller inget. Det kan handla om att göra något nytt i livet, nytt jobb, studier, flytt eller kanske en livsförändring kring hälsa, träning eller kost. Jag går alltid all-in. Och åtminstone när det gäller träning och hälsa så har ju det inte varit ett framgångskoncept, i alla fall inte i längden. Det går ofta bra ett tag innan jag kör i diket igen. Att skaffa sig microvanor handlar om att analysera och komma fram till små vanor i livet som man kan och är beredd att ändra för resten av livet. Börja i liten skala. Det ska jag börja med nu, på direkten!

Tack för inspirationen Jesper!

måndag 28 november 2016

Göteborg 1.0


Jag och min ögoninflammation tillsammans med maxdosen Ipren har landat i Göteborg för två dagars utbildning. Dagen idag har spenderats med laptop under täcket i sann tyck synd om mig själv anda. Det jag igår trodde var sviterna av ett allt för hastigt utfall från min lille son häromkvällen - han gjorde någon form av kampsportslag med armen rakt ut i luften och stack en vass kant på nappen i mitt öga helt enkelt, var istället ögoninflammation - i båda ögonen. Tack och bock! Men skam den som ger sig. Utbildningen jag ska på nu fick jag ställa in på grund av sjukdom under våren och ingenting kunde stoppa mig denna gång. Så här sitter jag nu på ett hotell i Göteborg jag trodde att jag aldrig bott på men som det visade sig att jag visst hade bott på för inte alls länge sen. Den sista av dagens måsten (den alltid älskvärda tidrapporteringen) betas av ackompanjerat av ett glas rött, lobbybarens stillsamma musik och ett tilltagande svid i ögonen. Life is good!

Sist på bollen igen

Jag älskar ju verkligen den digitala världen och tar till mig det av den som stärker och motiverar mig. Det finns så otroligt mycket energitjuvar även där, de som stjäl av din tid och energi utan att ge tillbaka. Min blogg har genom åren gett mig massor med energi tillbaka även om jag stundtals har lagt ner ganska mycket energi på den och framför allt de Rivstarter jag kört. Att jag älskar den digitala världen behöver dock inte innebära att jag konsumerar och "köper" alla "nya" grejer rakt av. Nä jag är istället lite charmigt (om ni frågar mig) sist på bollen ganska ofta. Till skillnad från Facebook där jag faktiskt var ganska tidigt aktiv så dröjde det ett bra tag innan jag fattade grejen med både Spotify och Netflix, men numera förstår jag inte hur man klarade sig utan. Snapchat är ett sådant medie som jag aldrig föll för och med Instagrams mina händelser och numera Messengers dela din dag ser jag inte riktigt meningen med just Snapchat. Kanske börjar jag bli gammal och hänger inte riktigt med.

En annan del av vår tids digital värld är PODDARNA! De finns över allt och berör alla ämnen. Vem som helst i stort sett kan göra en pod. Och visst är det så att poddarna konkurrerar på samma sätt med radion som bloggarna gjorde med det skrivna mediet när de kom. Jag har inte fattat podgrejen förrän alldeles alldeles nyligen och kanske har jag inte fattat det riktigt på riktigt om jag ska rannsaka mig själv för i skrivande stund är det bara EN pod jag verkligen lyssnar på och blir glad och förväntansfull när det dyker upp en ny. Jag pratar om Sunshine-podden.




För ganska många år sedan nu, jag minns inte hur många, så gick jag med i ett nätverk som heter 4good. Ett kvinnligt nätverk som via träffar och resor skapar nya möjligheter att nätverka. Ett par gånger om året anordnas mingel-kvällar i Stockholm, Göteborg och Malmö oftast med superinspirerande talare. Nu senaste var det i mitten av november och då var både Renata Klumska, Elaine Ekswärd, Pernilla Wahlgren och Åse Falkman Fredriksson på 56kilo.se med på turnén, ja ni hör ju. Hade jag inte redan varit fullbokad dessa dagar hade jag gärna gått på alla tre tillställningarna. Men sanningen är faktiskt den att jag under dessa år inte har varit på ett enda av de event som varit. Med jämna mellanrum dyker det in mail i lådan men alltid har något annat kommit emellan.

Så för några veckor sedan blev jag av någon anledning så vansinnigt nyfiken på att lyssna på deras pod som de spelade in på Mallorca tillsammans med Malin Berghagen för ett tag sedan. Jag var så oinsatt i detta med poddar att jag till och med fick fråga min kära sambo var jag kunde lyssna, vilken app och hur jag sökte. Jag har inte ångrat mig. Nu går poddarna varma i mina lurar och ger mig mängder med energi att höra berättelserna. Så vad är det som är så speciellt med podden då. Jag kan ju inte tala för alla poddar då jag bevisligen bara lyssnat på en enda, men dock flera avsnitt av just den. Jag tror att det handlar om att man med enkla medel skapar en avväpnande miljö och kommer personen på andra sidan mikrofonen nära in på livet. Numera är det poddarna som följer med i öronen ut på promenad i stället för det mer tillrättalagda Sommar eller Vinter i P1. Bort med manus och förberedelse, in med de äkta och spontana. Så från hon som var sist på bollen - ett tips, har du inte hittat poddarna än, gör ett försök. Hitta din favvopod och börja lyssna!

måndag 21 november 2016

När katten är borta...


Med sambon på plats i Stockholm en dag tidigare än beräknat blir det egentid i form av:
★ Bubbel
★ Smörgåstårta
och 
★ Fotbollsgalan

Vad säger ni om det?

lördag 19 november 2016

Med så där mycket kul på agendan...

För andra lördagen i rad unnar jag mig att bara slappa runt och göra absolut ingenting. Stannar kvar i sängen och spanar in premiären av Vinterstudion och vilar upp mig ordentligt efter fredagens kväll hos Johanna. En kväll som innehöll både sushi, vin, ostbågar och kladdkaka. Herrejösses!

Det gäller att ladda batterierna, nu närmar sig några intensiva och innehållsrika sista veckor av 2016 och första av 2017.

Nästa vecka beger oss jag och kollegan Eva-Lena på föreläsning med Jesper Caron i Norrköping - Att leda och lyfta sig själv ska vi få höra mer om. Helgen därpå är det dags för adventspynt- och pyssel med de små. Jag avslutar november med två dagars utbildning i Göteborg. Min förhoppning är även att jag får lov att träffa en saknad systerson när jag är där. Efter hemkomst ser jag fram emot starten av årets julkalender. Helgen därpå är vi bjudna på dop i Västmanland. Från Västmanland gör jag ett snabbt nedslag i Östergötland innan det är dags för ytterligare två dagars utbildning, i Stockholm denna gång. Veckan kommer att fortsätta med gympaavslutning och uppvisning för stora hjärtat. Och sedan närmar vi oss med stormsteg lillemans treårsdag. Vi hinner troligen precis hämta andan innan det är dags för julklapparna och att avsluta arbetsåret 2016 och när vi väl är där är det inte ens en månad tills vi beger oss mot sydligare breddgrader. Och som om det inte vore nog hinner vi inte mer än hem innan det är dags att bege sig till hufvudstaden igen för att avnjuta en födelsedagspresent i form av Fantomen på operan, middag och hotellvistelse. Och ändå sitter jag här och funderar på om det inte vore på sin plats att boka in något kul helgäventyr med barnen eller kanske en helg med sambon i Malmö. När jag ska få in det i kalendern vet jag dock inte riktigt. Dagens i-landsproblem.

söndag 13 november 2016

Du fick aldrig veta...


Så blev han digital till slut min far.
Eller i alla fall förevigad digitalt.
Ett analogt foto överfört i en tidsålder han aldrig hann uppleva och tack och lov för det.
Han hade aldrig förstått.

Sten Bertil Mauritz Eriksson.
Född den 22 september 1927 i Saleboda på gränsen mellan Blekinge och Småland.
Min far.
När jag föddes hade han nyligen firat sin femtioårsdag.
När min äldsta bror föddes skulle han fylla tjugo om några månader.

En man som levde livet på gränsen.
Många år med alkoholen som närmsta vän och största fiende.
Som fiende till de familjer han valde bort.
Som fiende till de relationer han på vägen förstörde.

Några år in i mitt liv valde han livet framför spriten och fick flera innehållsrika år på slutet.
Flera år då han gottgjorde och återvann relationer.
Men spriten hade satt sina spår.
Humöret och oförmågan till medkänsla om han inte ville satt i ända in i det sista.

Därför fick du aldrig veta.
Du fick aldrig veta att jag träffat den person som skulle bli mamma till dina barnbarn.
Jag trodde inte du skulle förstå och jag tror att jag har rätt.
Blod var inte tjockare än vatten för dig. Och det du inte förstod kunde du inte ta till dig.
Och det du borde förstått tog du ändå inte till dig.
Du kunde inte se mellan fingrarna. 
Du kunde aldrig godta att ditt eget kött och blod, dina barn, hamnade lika snett som du.
Du kunde inte stötta och hjälpa.
Istället försköt du och förnekade.
Förnekade ett av dina barn.
Det är den del hos dig som jag aldrig förstod men insåg.
Och valde att parera.
Därför fick du aldrig veta.
Fick aldrig veta det som kanske gjort att du förnekat även mig.

Ändå är du min största förebild.
Du är den klippa jag lutar mig mot om än bara mentalt numera.
Din envishet och ditt jävlaranamma har hjälpt mig genom det tunga.
Du var en man av en annan tid.
Min pappa.
Nu och för alltid.

lördag 12 november 2016

En liten del av den stora helheten


Lördagen har till stor del spenderats i ett mörkt rum under täcket, med huvudvärk. Det blir så ibland. När jag under eftermiddagen tog mig upp ur dvalan snörade jag på mig vandringsskorna för en kortare promenad. I blixthalkan blev det inga långa sträckor.

Några hundra meter från oss har man färdigställt ett nytt bostadsområde, eller rättare sagt förberett för att bygga ett nytt område. Gator, cykelvägar och lyktstolpar finns på plats och längs med de blivande tomterna är det markerat vem som ska bygga sitt nya boende på just den platsen. Det är lite som en spökstad med dessa färdiga gator utan byggnader. Solen går ner bakom mig och färgar himlen i magiska färger. Framför mig är månen snart full och tronar lågt ner på den molnfria kvällshimlen. Ett plan korsar himlen 9500 meter över mitt huvud. Det är på väg från Paris till Tokyo.

En stund på jorden när man känner sig så liten i en stor värld. Som en del i ett sammanhang som inte går att greppa.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...