söndag 19 februari 2017

Om de senaste tio åren och en dag...

Grattis på 10-årsdagen bloggen.
Och tack för att DU läser.
Massor av kärlek och rosa till dig.
Tre städer. Fyra flyttar, eller egentligen sex flyttar om man ska vara petig. Tre jobb, varav en TV-karriär som nog troligtvis inte ens blivit av utan bloggen. En utbildning. Ett giftermål och en skilsmässa. Två små juveler, lilla V och lille B. En massa Rivstarter. Viktnedgångar och viktuppgångar. Omvälvande insikter och livshändelser. Artiklar om hypokondri och vikthets. Två sjukhusvistelser och en divertikeldiagnos. Ett nytt namn såväl på bloggen som i verkliga livet. Betraktelser, om varför jag bloggar, om skilsmässor, om hur jag hamnade här, om utmattningssyndrom och Isabell Boltenstern, om att få frugan på köpet och om att känna sig oövervinnerlig som kvinna, mitt första och enda inlägg i den feministiska debatten. Återblickar på inte mindre än sju av dessa tio. Möten med nya människor. Anna, Benita och så en helt annan Anna. Min tvillingsjäl som jag aldrig hade mött om det inte varit för bloggen. Resor till Mallis, Österrike, Turkiet, Kreta, Rhodos och Gran Canaria och så en hel massa tuffande på vägarna här hemma i Sverige. Men också drömmen om en helt annan resa. En vandring. Och så plötsligt, en ny riktning i livet. En kärlek som kom så plötsligt att det inte kunde vara annat rätt. Och en förlovning.

Ändå är allt detta bara ett litet axplock av det som hänt sedan den där dagen i februari för tio år sedan när jag satte mig ner och skrev de första orden i det som skulle bli det första inlägget i bloggen som följt mig och mitt liv sedan dess. Då var jag 29 skulle bli 30, nu är jag 39 och ska bli 40. Undrar just om jag när jag är 49 på väg att bli 50 firar mitt tjugoårsjubileum av bloggen?

Jag hade stora planer för mitt inlägg på bloggens tioårsdag. Det var igår. Och inget inlägg blev det. Det är ju lite det som är min blogg och mitt bloggande. Inget tvång. Då är det inte längre roligt. Istället för att skriva inlägg höll jag på att somna sittandes i soffan framför mello tillsammans med mitt stora hjärta och Andreas. Och på bloggens tio-år-och-en-dag-dag vill jag istället tacka dig för att du vill läsa det jag vill förmedla. Du är så välkommen att hänga med i tio år till. Minst.

måndag 13 februari 2017

Ni fantastiska som engagerar er


Jag gick in i 2017 med planen att göra livet #litemerarosa. Jag berättade mer om det här på bloggen redan i årets första inlägg. Temat har följt med mig både till Facebook och på Instagram och jag har lyckats få till ganska mycket rosa redan, vill ni veta vad så kan ni söka på hashtagen #litemerarosa. Men vet ni vad som glädjer mig ännu mer? Jo det är ni andra som också engagerar er. Ni som skickar över små meddelanden om saker som fått er att tänka på mitt tema, ni som tipsar om rosa saker, ni som bidrar till mitt rosa och ni som också använder taggen för saker som gör ert liv #litemerarosa - DET är ännu häftigare och gör mitt liv mycket mera rosa. Tack! Från hjärtat tack! Fortsätt gärna så kan vi bidra till att flera människors liv blir #litemerarosa.


Susanne tipsar om en rosa sida på Fejjan

Denna har jag redan visat, en inofficiell rosa variant på
mitt jobbs logo, tack B 💗

När dagens tema i
Snapchat passar lite
extra bra och Lina
kämpar med att lära mig
Snapchat.

Och när Sandra passar på att
använda #litemerarosa
till sitt eget fredagsfika.
Eller när Mia sänder över en bild som
fick henne att tänka på mig.

Tack alla - det värmer så otroligt!

söndag 12 februari 2017

Allt annat än rosa

OK - lite rosa i alla fall...
Nä nu behövs det lite motvikt.
Motvikt till det rosa.
Det behövs vardag och verklighet.
Och hur det är egentligen ibland.
Som idag.
När jag vaknade upp med ett uppsvullet och inflammerat vänsteröga och begynnande förkylning.
Och inte bara det - utan även PMS.

Ja ni kan säkert själva räkna ut resten. Den kvinnliga läsekretsen vänder säkert huvudet lite på sned och avger en medkännande liten suck medan de eventuella manliga läsarna jag har med skräck drar sig till minnes en sambo, flickvän, mamma eller syster som ibland vaknade en morgon och plötsligt var förvandlad till ett monster.

I morse försökte jag med allt. Försökte ta kontroll på känslorna. Drack inte bara en utan två koppar kaffe ur favoritmuggen innan jag ens funderade på att kliva ur sängen och när inte det hjälpte satte jag på mig lurarna och försökte lyssna på uppiggande musik för att komma i ett annat mood.
Sedan gav jag upp. Klev ur sängen. Retade mig på allt ifrån att sambon glömt att ta med de använda strumporna som låg bredvid min säng i den nyss igångsatta tvätten till att blommorna fortfarande inte verkar vattna sig själva. Skakade morgonshaken sönder och samman för att få ur mig lite av min frustration och bestämde mig sedan för att skriva ner hela skiten. Här. För att visa på att det finns en vardag. Som är allt annat än rosa. Men imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis utan PMS, eller vad säger du Andreas? Over and out.

lördag 11 februari 2017

Födelsedagshelg i hufvudstaden


I 39-årspresent fick jag av min kära sambo och min älskade vän Johanna ett besök på Cirkus i Stockholm och inte till vilken föreställning som helst utan till The phantom of the opera med min favorit-Peter. Han som jag å det bestämdaste hävdade att jag skulle gifta mig med ända tills han en olycksalig dag i april 2004 kom ut som lagd åt andra hållet en sen kväll med Luuk. Vänner och bekanta hade i ur och skur påpekat det uppenbara som såklart även jag förstod men så länge han inte kommit ut så fanns chansen vidhöll jag. Hade Facebook funnits den där kvällen hade jag troligen haft lika många meddelanden på min tidslinje om Peters avslöjande som jag nu får varje år på min födelsedag. Engagemanget var överväldigande. SMS, samtal och personer i min närmaste omgivning som alla på ett eller annat sätt informerade om den stora nyheten och att ett giftermål därmed var omöjligt. Nåväl. Jag fick gå vidare i livet.



Igår morse hämtade vi upp Johanna och begav oss mot Stockholm. Startade med ett besök på Mall of Scandinavia innan vi drog vidare in till stan och basecamp för vistelsen. Ännu en gång föll valet på Scandic Park. Min avkoppling. Centralt men ändå lite vid sidan av. Lite bubbel på rummet innan piff och middag på Vapiano. Och sedan testade vi Uber. Ett vansinnigt smidigt sätt att boka transport. Taxi - släng dig i väggen!

Att ta en selfie - älskade vän!

Bästa valet! Chevrepizza - perfekt för mig
som inte är förtjust i tomatsås...

Förevigade på Vapiano 💗

Under föreställningen får man inte filma eller fota och hur man än skulle försöka skulle det vara rejält bortslösad kraft att ge sig på att föreviga det. Det upplevs bäst live och herregud vad bra det var! Tårar, skratt och gåshud avlöste varandra i en magisk föreställning. Mentalt utpumpade landade vi på hotellet igen strax innan midnatt och avrundade med ett glas vin i hotellbaren där vi stötte på fler Linköpingsbor. Världen är bra liten!

En god natts sömn senare laddade vi upp med gofrukost innan vi drog med oss Johanna ut till Arlanda för lite flightspotting. Vi var ju liksom tvungna att inviga henne i detta intresse och i min terapi och trots att det var lite kallt så tror jag hon gillade det - lite i alla fall.

Nu har vi just landat hemma och laddar upp för deltävling två i mello men innan det måste jag få visa er onyttigheterna jag hittade på Circle K i Järna när vi stannade för kaffe.

Cruffins! Croissant och muffins i ett!
Kan ju inte bli fel!
Tusen tusen tack Andreas och Johanna för världens bästa födelsedagspresent. Nu får jag vila upp mig en vecka innan jag är mig själv igen.

torsdag 9 februari 2017

Om Parneviks och kärlek

Parneviks. Parneviks Parneviks. Jag vet inte hur det kom sig att jag började titta på programmet. Men jag tittade en gång och sedan var jag fast. Jag plöjde de avsnitt som redan varit och längtade ihjäl mig till nästa vecka. Härliga dialoger, udda och intressanta människor. Lyx i överflöd. Sånt man bara kan drömma om. I kombination med helylle som man undrar om det är på riktigt. Och så Mia. Underbara Mia. Som man verkligen undrar om hon är på riktigt.

I två säsonger har jag skrattat och njutit. Ikväll hade jag sparat det första avsnittet på den tredje (och sista?!) säsongen som uppladdning inför en härlig födelsedagshelg i Stockholm. Vi dukade upp plockmat och hällde upp varsitt glas rött och välkomnade Marko, Börje och Pia till Casa Mia.

Det jag nu kommer att skriva kommer säkert flera av er ta för givet. Gör inte det! Det jag tar med mig från detta avsnitt har inte att göra med en tokig finne eller en hockeylegend. Det berör en helt vanlig 19-årig tjej som gjort slut med sin pojkvän och hennes föräldrar som stöttar. Inte mer "fancy" än så. Men som jag önskar att jag var den där tjejen när jag var nitton. Jag önskar inte att jag hade ett hus i Florida, jag önskar inte att min pappa var golfproffs och tjänade miljoner. Jag önskar att min mamma och min pappa hade gett mig den omsorg, det engagemang och den kärlek som Pennys föräldrar ger. Det ovillkorliga stödet och den självklara närvaron!

Mitt i programmet visas en scen där Mia och Jesper fått ett samtal från Penny som gjort slut med sin pojkvän sedan tre år tillbaka. Det låter inte så känslosamt eller djupt kanske och det är svårt att förklara men det som händer framkallar spontana tårar hos mig. Det är så långt ifrån min egen verklighet jag någonsin kan komma. Det är så fint men inte alls en verklighet för alla. Mia och Jesper - I wanna be like you. Om ni inte redan vet det så är ni unika och fantastiska. Den innerliga kärlek ni ger. Det genuina stöd och den omtanke som flödar ifrån er till era barn (och många andra!). Så som ni sluter upp i enad trupp när något hänt. Måhända fick jag aldrig uppleva det själv i min barndom, snarare den fullständiga motsatsen. Men må jag bara kunna prestera ens hälften av det ni gör i engagemang för mina barn så kommer jag att vara den stoltaste mamman i världen.
Kärlek! Och tack för att ni är ni och för att ni delar med er!


tisdag 7 februari 2017

Rivstart 2017 - resultat vecka 4


Det är halvtid i Rivstart 2017! Och såhär ser resultatet ut hittills.

Deltagare - Mål - Resultat hittills/senaste veckan
Cornelia - 4 kg - 0,6 kg
Anna R - 5 kg - 2,8 kg
Jessica - 3 kg -  2,4 kg
Yvonne -  Tre gympass i veckan, ett litet dagligt hemmapass - ?
Ingeli - 6 kg - 1,8 kg
Kia - 5 kg - 0,9 kg
Sandra N - 4 kg - 5,6 kg
Heidi A - 4 kg - 4,2 kg
Anna J - Träna på gym två gånger i veckan - 2 gympass
Alva - Fyra promenader och tre yogapass i veckan - Fem promenader och tre yogapass
Anna F - 5 kg samt 70 000 steg i veckan och inget godis och fikabröd 9/1-5/2 - ?
Karin M - En daglig yogastund - ?
Heidi W - 3 kg - 1,3 kg
Nathalie S - 8 kg - 1,1 kg
Kathrin J - Minst 12000 steg/dag samt tre rejält svettiga träningspass i veckan - ?

Totalt har vi som väger oss tappat 20,7 kilo på dessa första fyra veckor. Och de som inte har viktmål har skapat flera goda vanor och hållt i. Grymt jobbat allihop!

måndag 6 februari 2017

Lycka är...

Lycka är legobygge ackompanjerat
av lite mellomusik i högtalarna

Lycka är också en vän och kollega som gjort en egen
helt inofficiell variant av företagets logo i rosa
att ha som bakgrundsbild på den annars lite trista
jobbtelefonen!


Det är lycka en helt vanlig måndag i februari!

söndag 5 februari 2017

Kärlekens år

Först var det ingen, sen var det inte heller någon och efter det ingen alls. Ingen som tänkte gifta sig och bjuda mig alltså.

Otaliga bröllop har jag serverat på under mitt liv men väldigt få har jag varit på som gäst. De som jag har varit på har varit heeeelt fantastiska, det måste jag säga. Men när jag analyserar min vänkrets så verkar de inte speciellt giftassugna, eller så gör de som jag själv gjorde (så jag ska inte skälla för mycket) gifter sig i hemlighet.

Men så nu - NU har det hänt. Under 2017 ska jag få äran att gå på inte mindre än två vigslar. Och än är det inte för sent för fler nära och kära att bestämma sig för att slå till! Varmt välkomna med en inbjudan i så fall. Jag älskar bröllop! 2017 blir definitivt kärlekens år.

Nu återstår bara den svåraste frågan av dem alla. Vad jag ska ha på mig?! Men jag har en plan. Till den första vigseln tänker jag ta hjälp av bruden i den andra vigseln (så nu vet du det Anna) och till den andra vigseln får vi se, det är bara att anmäla intresse om ni vill bistå en stackars människa som inte begriper sig på detta med shopping och än mindre klänningar.

Det ska bli så fint att få fira kärleken med er, H & J och A & F

lördag 4 februari 2017

Mitt sockerberoende och jag - om att tro på sig själv


Otaliga gånger förr, gärna i början av ett år, har jag påbörjat en viktminskningsprocess och ni har ofta fått följa med mig på den. Jag har gått på GI, jag har gått på Viktväktarna, jag har varit med i GI-viktklubb och registrerat kalorier i Lifesum-appen. Och alla dessa gånger, utom två, varav en efter att jag startade denna blogg, så har det förr eller senare, oftast förr, slutat med att jag tappat stinget och återgått till mina normala rutiner igen. Ibland har jag verkligen trott på mig själv och trott att det skulle gå bra men på senare år har jag inte ens gjort det. Jag har påbörjat en förändring som jag redan från början vetat var dömd att misslyckas. Jag har inte ens haft tilltron till mig själv.

När jag för en dryg månad sedan fick det andra återfallet av min mina inflammerade tarmfickor på ett drygt halvår var det som om något gick upp för mig. För mig och för många med mig krävs inga dieter eller tillfälliga förändringar. Det krävs nya levnadsvanor som kan vara livet ut och det livet ska vara länge. Min uppfattning har tidigare varit klar. Jag är en allt eller inget-människa. Jag kan inte ta en godisbit eller två och sen inte fler. Tar jag lite godis kommer jag att fortsätta äta och därför funkar det bara om jag helt avstår. Men hur sannolikt är det att jag helt ska kunna avstå godis, glass, kakor och liknande hela livet? Inte helt sannolikt och därmed har jag också sett framför mig att det kommer att vara helt kört den där dagen då jag tar ett snedsteg och smakar på kakan på fikan eller min favoritgodisbit. Med tanke på ovanstående resonemang, att jag är helt medveten om mitt beroende och att jag inte kan sluta äta om jag väl börjat så har jag kommit en bra bit på vägen och nästa steg är att ta itu med det beroendet.

Med en far som var alkoholist och en bror som under många år missbrukat droger skulle det vara dumt av mig att säga att man alltid kan hantera ett beroende och exempelvis bara äta lite godis/socker ibland. Vissa beroenden funkar det inte på. Men just när det gäller socker så tror jag att det kan fungera om man så önskar. För allt är upp till dig själv. Och vill du avstå helt ska du såklart göra det. Men glöm inte att du då inte tagit tag i det verkliga problemet.

Jag har bestämt mig för att ta makten över mitt sockerberoende. Och det tänker jag göra genom att ta makten över mitt beteende och det som ligger till grund för beroendet. Och det är jag nog inte helt klar över vad det är, än. Jag tänker tillåta mig att äta socker i den form jag önskar om jag så önskar. Jag har till och med redan gjort det. På semestern åt jag vid två tillfällen något litet av den söta avdelningen på frukostbuffén, en chokladfylld croissant (hur tusan stavas det?) och en annan sak som jag faktiskt inte vet vad det heter. Men man brukar kunna köpa det i pappersstrutar på marknader. Och i veckan åt jag en kväll några bitar ur en Gott & blandat-påse som nu står öppnad i ett av köksskåpen.

Jag var livrädd när jag stoppade bitarna i munnen. Livrädd att jag inte skulle klara av att hantera den öppnade påsen och ett eventuellt sug efter mer. Men en av de stora skillnaderna nu är att jag tror på mig själv. Och jag tror så starkt på mig själv eftersom jag verkligen VILL förändra mitt beteende. Det jag ska skriva nu kommer att röra upp känslorna hos många men jag bryr mig inte om det för jag vet vad jag pratar om. Likt en alkoholist eller missbrukare är det omöjligt att hjälpa dem ur beroendet om de inte verkligen själva vill. Och så var det för mig också. Jag trodde att jag ville. Men jag ville inte på riktigt. Allt jag ville var att under en begränsad tid förbjuda mig själv att äta saker för att gå ner i vikt men sen ville jag ju inget hellre än att kunna börja äta som jag alltid gjort. Och visst känns provocerande att jag ifrågasätter om du verkligen vill förändra när du på samma sätt som jag otaliga gånger kämpat och kämpat. Men tänk en gång extra. Vill du gå ner i vikt eller vill du göra en långsiktigt förändring av dina levnadsvanor?

Magi

Senast vi sågs var några dagar innan midsommar 2016. Sedan har vattnet som runnit under broarna och diverse åkommor satt stopp för och skjutit på vår date, men igår blev det av.

Vi gjorde som vi brukar. Vi beställde något att dricka, bubbel denna gången, och förevigade det på bild. Lina, som varit på Brasserie Bouqet förrut, satte in mig i menyn och vad som var smartast att beställa. Ja ni vet, tjänar vi eller tjänar vi inte på att ta in en flaska. Ni har hört den förr.

Och sen. Magi. Vi uppdaterade varandra på det senaste dryga halvåret. Och tro mig, det har hänt en hel del.
Tillsammans är vi ofta kreativa men gårdagen får nog ändå ta priset. Idéerna sprutade som aldrig förr och sjösätter vi bara hälften så tror jag att vi går en väldigt spännande framtid till mötes. Och känner jag oss rätt så tror jag inte att det kommer vara några problem.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...