måndag 22 maj 2017

Om Stockholm med extra bonus


"Jag är i Stockholm, ser att du också är det, har du något planerat, annars kanske vi kan ses ikväll?"
Ett litet knappt hörbart jubel slapp ifrån mig när jag läste sms:et som dök upp i min lur mitt under dagens utbildning. Bästaste Lina var också i Hufvudstaden och vad kunde passa bättre än en dejt som vi annars har sådana utmaningar att klämma in i kalendern på hemmaplan.


Vi ratade fotbollsderby, Idolaudition, Vårruset och firande av hockeyhjältar och möttes upp på den plats som symboliserar hemska våldsdåd men också mängder av kärlek. Sedan tog vi bakgatorna för att slippa undan allt ståhej med siktet på Kungsbron och en gemensam favorit. Vapiano.


Två glas rött och en hjärtformad pizza senare (vi charmade pizzabagaren som lovade lägga lite extra kärlek på våra pizzor och det gjorde han bokstavligt talat) hade vi avhandlat de senaste veckornas upp och nedgångar och livets stora frågor. Nu är jag tillbaka på hotellet och somnar nog ovaggad efter en dag med LoU på schemat och bästa avslutningen som tänkas kunde.

söndag 21 maj 2017

Serverhall vs Arlanda 0-1

Klockan hade precis slagit 04:40 i morse när min kära sambo försiktigt petade på mig och meddelade att han skulle åka till US för att kolla en kylanläggning i en serverhall. En del av hans arbete innebär att han vissa veckor i månaden har så kallad beredskap och kan behöva rycka ut på denna typ av ärenden. Nu är jag så nyfiken till naturen att min direkta fråga blev: ska jag följa med? Och det tackade han inte nej till, så några minuter senare satte vi oss båda ganska sömndruckna i bilen och begav oss mot vårt kära universitetssjukhus här i Linköping. Ingen större fara på taket skulle det visa sig och vi åkte hemåt inom en timme men vi konstaterade ganska raskt att om en vecka från då sitter vi med största sannolikhet med varsin öl i handen och väntar på att få boarda planet till Rhodos för en veckas semester på det som blivit ett av mina favorithotell, Sunprime Miramare Beach. Och ska man jämföra så vinner nog en tidig uppstigning och avfärd mot Arlanda mot en tidig uppstigning och avfärd mot serverhall.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Innan klockan slagit tio var huset städat och vi kunde slå oss ner för en liten "pre-lunch" innan avfärd mot Danebo utanför Valdemarsvik och min älskade vän och numera före detta kollega Eva-Lena. I dryga fem år fick jag äran att arbeta mycket tajt med denna härliga personlighet. Principfast, orädd, omtänksam och alldeles alldeles fantastisk är ord som jag tänker på när jag tänker på Eva-Lena. Vi har rest på konferenser ihop och avnjutit ett och annat (stort) glas rött. Hon har hängt med i all turbulens de senare åren och stöttat och peppat. Och hon har tipsat om både de bästa och jobbigaste ställena av caminon som jag hoppas få gå och som hon redan har gått - alla de 80 milen.

Idag tog vi bilen och lämnade av två av de avskedsgåvor hon fick vid avtackningen i torsdags, som var för stora för att ta med på pendeln. Jag har varit på väg att besöka Eva-Lena tidigare men av olika anledningar har det inte blivit så. Men idag var det dags - och vilket paradis. Långt utöver de förväntningar som redan var satta efter alla berättelser jag fått mig till livs. Livskvalité ända ut i fingerspetsarna.

På altanen i solskenet
Rogivande vyer och omgivningar
Och så hemmagjord LCHF-paj i husbilen innan hemfärd.

Tack och åter tack för titten Eva-Lena och Kenneth. Vi kommer tillbaka fortare än kvickt.
Nu väntar en intensiv vecka. Stockholm och utbildning i dagarna två innan det bär av hemåt igen och en dag på kontoret. Sedan väntar två lediga dagar med de små innan det är helg och födelsedagsfirande. Och sen mina vänner - då blir det total avkoppling på Rhodos.

söndag 14 maj 2017

Kan vi prata om detta med #bullemedbulle

Den senare delen av högstadiet och närmare bestämt andra delen av nian är inte en period jag minns med några ljusa minnen. I september i nian flyttade vi från Hässleholm i norra Skåne till ett litet samhälle utanför Asarum i Blekinge. Totalt sett blev det inte den bästa flytten jag varit med om men en sak minns jag som om det var igår och jag minns det med förtjusning.

Jag hade inte gått många dagar i min nya klass innan jag blev medsläpad till ett litet konditori som låg alldeles i närheten av Stenbackaskolan. Om jag ska försöka mig på att dra mig till minnes vad det hette så kan det ha hetat Floréns, har jag rätt då? Där blev jag instruerad att handla en så kallad "Specialare". Helt enkelt en fralla och en Mums mums. Skär frallan i två delar, lägg Mums mumsen i mitten. Tryck ner överdelen och "mosa" Mums mumsen. Et voliá, du har din alldeles egen Specialare. Var och varannan dag stack vi dit på lunchen och köpte Specialare. Och det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på delikatessen. 
Sedan flyttade jag vill Karlskrona och stoppade undan det där minnet av Specialaren till minnesbanken och där har det legat sedan dess fram till för en tid sedan när Isabel Boltenstern i en blogg eller vlogg tog upp ämnet igen men då under epitetet Bullemedbulle och med Mums mumsen utbytt till en chokladboll á la Delicatoboll. 

Det var nästan så jag fick en liten tår i ögat. Under alla dessa år och alla dessa flyttar som skett sedan jag flyttade från Asarum har jag vid minsta lilla hint om Specialare mötts av ett höjt ögonbryn och skeptisism. Och så plötsligt finns det någon mer som jag. Och vet ni vad? Är inte Instagram och hashtags helt fantastiskt, för det finns fler. Igår, av en händelse, fick jag i flödet upp en bild på en Specialare eller snarare kanske en Bullemedbulle med just #bullemedbulle och döm om min förvåning när jag klickade mig vidare på den hashtagen och det visar sig att det finns mängder av oss. Mängder av människor som känner till begreppet och tycker att det är en alldeles lysande idé att mosa en mums mums eller en delicatoboll i en fralla. Halleluja! Vi kanske skulle starta en sekt?

onsdag 10 maj 2017

Det är dags att summera Paris

 
Från en ändå relativt skön fåtölj på flygplatsen är det så dags att summera några dagar i Paris. Och hur görs det bättre än med en bild på stadens stolthet och signum - Eiffeltornet. Att jag har våndats för om jag skulle göra ett försök att ta mig upp i detta torn är ingen överdrift. Och nu blev det så att det enda foto ni får se är fotot på Eiffeltornet. Inte fotot från Eiffeltornet. Jag borde kanske ha insett det redan när jag mådde lite dåligt av att sitta på andra våningen i dubbeldäckaren som tog oss dit. Men envis som jag är stod jag ändå länge och väl under tornet och betraktade trapporna och funderade på om jag skulle ge det en chans. Men med tanke på att bara åsynen fick det att tåras i ögonen och det kändes väldigt ovärdigt att behöva vända och gå ner där alla andra går upp bestämde jag mig till slut för att låta det va. Och när allt kommer omkring så har jag i efterhand analyserat och kommit fram till att jag nog snarare är en person som vill titta på sevärdheterna än i eller inifrån. Och vi tittade på mer. 
 
 
Vi vandrade längs Seine och njöt, fotograferade broar och söta oaser för avkoppling. Bland annat restaurangen nedan, helt uppbyggd av pallar. Ingen dum idé.
 
 
 
 
Vi tog vara på möjligheten att låta barnasinnet leva och vi studerade ännu fler sevärdheter från utsidan. Nedan Triumfbågen.
 
 
Men mysigast av allt var nog våra promenader långt ifrån alla de där sevärdheterna. De där gångerna vi vek av på en bakgata och hittade små pärlor. Hade jag haft mer tid är det detta jag hade gjort mer av. Promenerat, stannat till, tagit något att dricka, insupit omgivningen, lyssnat på det underbara språket och reflekterat över vardagen i Paris. Jag älskar att bara spana in de förbipasserande eller de vid bordet bredvid och försöka gissa vem de är, vad de gör och varför de är på just samma plats som mig just då.
 
 
Sista kvällen i Paris tog vi med oss hämtmat och hejjade på Robin Bengtsson via svtplay. Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att lyckas hålla mig vaken hela tävlingen. Men nu klarade ju sig Robin bra ändå tack och lov.

 
 
Idag har vi spenderat stora delar av dagen på Charles de Gaulle. Och nej, ingen annan hade väl gjort det. De allra flesta hade säkert sugit ut de sista timmarna av Paris i någon park med picknick medan vi gladeligen istället vistas på en av Europas största flygplatser och flightspottar. Jag har nog till och med tappat räkningen på alla Airbus 380 jag sett idag och det är inte fy skam. Nu ska jag köpa med mig en present hem till Lilleman, till det stora hjärtat har jag presenten redan inhandlad och sen dröjer det en liten stund till innan vi boardar och beger oss hemåt kalla Sverige.
Men Paris, jag tror bestämt jag kommer tillbaka.


 
 

tisdag 9 maj 2017

Drömmen om Paris

Året är troligen 1988 eller 1989 och hemma i flickrummet i Vinslöv sitter jag uppkrupen i fåtöljen med en bok i handen. Jag går i femman eller sexan och har fastnat för några av de mindre kände böckerna skrivna av Enid Blyton, hon som skrev "Fem-böckerna". Böckerna om tvillingarna O´Sullivan. Pat och Isabelle ska börja på internatskolan St Clare med tydliga influenser av Frankrike och med hårt drillande i det franska språket av den fruktade Mamselle. Där och då förälskade jag mig totalt i det franska språket och allt som hade med Frankrike att göra. Det ledde såsmåningom till att det inte fanns några alternativ för mig när jag började sjunde klass, mitt andra språk var givet - franska. Ändå är det nu första gången jag besöker detta land jag förälskade mig i för (hur är det möjligt) snart trettio år sedan.

Vi tänkte oss kanske att möta våren i Paris istället var det 10 grader och duggregn som mötte oss när vi landade på Charles de Gaulle i förrgår förmiddags. Men vad gör det? Vi som är vana att kliva utanför flygplatsen, haffa första bästa reseledare och bli hänvisade till rätt transferbuss tog oss nästintill utan minsta missöde från CDG via Gare de Nord till Bastillen där vi hyr en ljuvlig och unik liten lägenhet via Airbnb. Resan med tåget in till de centrala delarna av Paris från flygplatsen var ingen direkt upplevelse och jag började bli lite smått orolig över att bli besviken. Men nej då. Kliv bara upp från Metron vid Place de la Bastille och du är mitt i det franskaste franska. Med ett kanske lite för stort och fånigt leende på läpparna tog jag mig sedan mot Rue de la Rouqette ett stenkast bort och vår lilla lya. En sagolik liten studio utan någon som helst logik men med massor av charm. Inte lämplig för barn står det i annonsen och det kan jag skriva under på. Mängder med nivåskillnader och mer eller mindre säkra trappanordningar och en "wishing-well" mitt i lägenheten. Här trivs vi mycket bra ett par dagar.

Ingången till vårt lilla boende.
Boendet hittar man på en bakgård vilket ger ett mycket
lugnt och harmoniskt läge trots att det är mitt i smeten. 
Kök och sällskapsyta med massor av sittplats men
minus för inte så sköna stolar. På en av dem sitter jag
och skriver just nu.
En glimt av alla nivåskillnader. För att komma ner hit till köket tar du tre
trappsteg. Trappan uppe till höger i bild leder upp till sovrummet.
Och i mitten av bilden här syns stegen ner till "whising-wellen".
Och så master bedroom och badrum på övre plan.
Efter att vi installerat oss begav vi oss direkt ut på Paris gator för att insupa känslan av Frankrike såhär en valdag. Vi lyckades verkligen tajma in några händelserika dagar för vår vistelse. Men utöver "flasharna" från Aftonbladet märktes det inte mycket av trots att vi verkligen var mitt i händelsernas centrum. Medan vi tog en kaffe på Starbucks kom info från de svenska medierna att Louvren (Macrons högkvarter) utrymts. Vi satt 650 meter därifrån och märkte ingenting. Vi tog ändå vårt förnuft till fånga och undvek folksamlingar. Det närmaste vi kom var nog när vi tog en tur förbi Notre Dame. Där märktes den ökade bevakningen av med både militär och polis utrustade med automatvapen.

Notre Dame
Utanför Notre Dame och den ökade säkerheten märks av.
I övrigt har vi medvetet väntat med fler sevärdheter till tisdag när vädret ska bli lite bättre och därmed ge lite mer fotovänlighet. Svårt att undvika är ändå Eiffeltornet. Det där landmärket som kom att bli synonymt med min längtan hit för en himlans massa år sedan. Och när vi strosade längs med Seine och tittade till Pont des Arts och vänder oss om och där liksom står det. En bra bit bort men alldeles alldeles på riktigt. Då gick det upp för mig att jag faktiskt är i Paris. Och vad Paris under ganska många år betytt. Nu är jag äntligen här. Och nu ska vi ut och titta på alla sevärdheter som går att finna i denna stad.

söndag 23 april 2017

"Än är inte det kokta fläsket stekt" - eller helt enkelt lite odling i antågande

"Än är inte det kokta fläsket stekt" sa alltid min pappa. Jag tror inte att han använde uttrycket helt korrekt eftersom jag vid närmare efterforskning insåg att det kokta fläsket faktiskt är stekt när det är en smärre katastrof i antågande.

Istället använde han uttrycket när något förvånade honom riktigt ordentligt. Och det kan jag lova att detta hade gjort, det förvånar till och med mig själv. Bredvid mig här står det ni ser på bilden tillsammans med diverse fröpåsar och på uteplatsen står ett nymonterat litet växthus av mindre format, mer som ett skåp.

Tänkte vänta till nästkommande lördag med själva sådden då jag har för avsikt att de små ska vara en del av händelsen men ska jag var helt ärligt hade jag helst av allt släng mig på arbetet nu med detsamma. Vad är det som händer med mig?

lördag 22 april 2017

Påsken kan man lita på - eller när det var ordning på Hoppetossan

Till skillnad från julen, 1:a maj och nationaldagen som när man som minst anar det kan placera sig så illa till i almanackan att ledigheten i det närmaste uteblir så vet man med säkerhet att påsken alltid kommer med fyra dagars härlig ledighet just när man behöver den som mest. I år var inget undantag.

Efter den allra bästa starten på påsken spenderade jag hela, och då menar jag verkligen hela (!), långfredagen utan att göra någonting. Vaknade därmed på lördagen full av energi och redo att ta tag i ett efterlängtat projekt. Köket. Och storstädning.

Det tog utan överdrift hela dagen och kommer troligen bli ihågkommet mest för att jag lackade ur på överskåpen ovanför kyl och frys. I min mening kökets absolut mest meningslösa skåp. Svårt att hitta något vettigt att förvara i dem i mitt tycke. Ställde frågan på Facebook och kan konstatera att överskåp engagerar OCH att de flesta av oss nog har liknande saker i dem, flingor, vaser och våffeljärn dominerade.

Köket var lagom klart till det var dags att piffa sig för påskmiddag hos min älskade vän Johanna. Och kan man bli annat än glad när nedanstående öppnar dörren?


Tre rätter och en hel del vin senare anlände vi hem när påskafton just blivit påskdagen. Efter några timmars sömn var det sedan dags för resten av huset att få sig en omgång. Efter sex timmar, en halv flaska Fête de fleur och min bästa spellista på Spotify på högsta volym, var det klart och om så bara för några timmar var det perfekt ordning i både Villa Villekulla och på Hoppetossan.


På Annandagen fick vi sedan efter lite schemaändring hit de små och njöt till fullo av de sista påsktimmarna med dem. Det kan ha blivit den bästa påsken i mannaminne. Vänner, städning, vila och de små. Bättre kombination än så är svår att hitta.

Och är ni nyfikna på min bästa Spotifylista som stackars Andreas fick stå ut med hela söndagen så går den bra att hitta här. Jag är en allätare när det gäller musik, bokstavligt talat så på den listan får man förvänta sig allt ifrån Vikingarna till Volbeat via Victoria Silvstedt till Springsteen, Sean Banan och Carola.


fredag 14 april 2017

Att inleda en påsk med Lina

Sedan början av februari har jag sett fram emot påsken. 
Fyra lediga dagar. 
Att kunna sova så länge man vill. 
Hinna storstäda hela huset och bara göra ingenting. 
Träffa vänner och mysa med sambon. 
Och igår var det så dags att inleda påsken 2017. 
På allra bästa sätt dessutom. 
Tillsammans med Lina. 
På Brasserie Bouquet. 
Med bubbel! 

Senast vi var där skapades idéer och troligen historia. Idéer som får ligga till sig och mogna det är vi båda överens om. I stället spenderades gårdagens träff med prat i kvadrat och uppdateringar på djupare delar av våra liv som vi inte tidigare pratat om - ett sätt att komma ännu närmare en redan nära och mycket betydelsefull vän. När dessa ämnen var avhandlade fortsatte vi kvällen några bord längre bort med nyfunna bekanta och intressanta ämnen och diskussioner. Och ett och annat glas bubbel till och en avslutande drink. Eftersom jag inte varit lika förutseende som Lina och laddat upp med Resorb var det med ett tungt huvud jag vaknade upp i morse och jag lämnade inte sängen förrän klockan slog sen lunch. Men att döma av Linas berättelse från gårdagen verkar det inte som att Resorben hjälpte så mycket. Och de där citaten som omnämns kan väl möjligen såhär dagen efter taget ur sitt sammanhang få oss att framstå som totala idioter men för ordningen skull måste de väl ändå dokumenteras.

Servitrisen: - Är ni redo att beställa?
Vi: - Jaaaa ( i kör)
Servitrisen (med huvudet på sned lite medlidsamt): - Jag förstod nästan det...
Avdelningen: Hur desperata verkade vi liksom???!!!

Lina till mig: Det var ju kul att det var du som var ett vrak idag.
Avdelningen: Ja men tack då...

Lina: Ja alla är ju inte lika fertila som vi.
Avdelningen: Öh, det ska nog inte vara mer att dricka nu.

Nu har jag snart spenderat hela långfredagen utan att göra ett dyft. Slösurfat, kollat bloggar och vloggar. Bloggat och handlat mat till kvällen. Vi tänker trotsa vädret och grilla, så det så. Eller vi och vi. Kalla honom gärna Andreas. Imorgon ökar jag tempot, kavlar upp ärmarna och rensar och städar och så tänker jag avsluta dagen med ännu en vän. Vi är bjudna på middag till Johanna och det ser vi fram emot mycket. Jag ska inte klaga. Livet är snällt just nu. Och jag är tacksam för det.

söndag 9 april 2017

Ett annat Stockholm

För en vecka sedan hade vi just avslutat en minihelg i Södertälje och Stockholm. 
Ett annat Stockholm. Stockholm före den sjunde april tjugohundrasjutton.
💔


Från Junibackens panoramafönster beskådade vi hur planen gick in för landning på Bromma strax ovanför söders hustak. V fick se slottet för första gången och äpplet faller inte långt från trädet - det skulle självklart förevigas. Vårsolen visade vår huvudstad från sin allra bästa sida och jag längtade efter att få ta med mig mina små dit snart igen för att upptäcka mer av Djurgården, mer av vårt vackra Stockholm. Jag vill inte ens tänka tanken på om det ofattbara skulle hänt någon av dem precis som det hände de som i fredags inte kom hem till sina nära och kära. Vreden och ilskan vet inga gränser inom mig när jag tänker den tanken och bilderna som tyvärr flashat förbi i flödet på sociala medier önskar jag att jag aldrig behövt se. Önskar att de inte vore verklighet.

Så mycket är sagt, ord som ska befästas men även ord som varit så onödiga. Jag kan inte säga något som inte redan är sagt eller tänkt. Bara konstatera att livet måste gå vidare för oss alla.

Det blev trots allt en alldeles underbar helg förra veckan. Vi begav oss norrut på lördag förmiddag och landade på Tom Tits i Södertälje lagom till lunch.


V konstaterade efter dryga tre och en halv timme att hon gärna åker tillbaka och det kan vi nog alla skriva under på. Det är svårt att hinna med att ta in allt härligt som går att uppleva, testa på och göra här. Men resan var inte slut där och vi begav oss vidare norrut med ett ord på vägen i bagaget.


Lille herrn somnade gott i bilen och vaknade ganska förvirrad upp på Lidingö för incheckning på Scandic hotell Foresta. En härlig liten pärla som var ny för oss alla. Andreas hittade den av en händelse när mycket annat var fullbokat och det är jag mycket nöjd över.


Prisvärt, barnvänligt och med en härligt vy utanför fönstret. Hit kommer vi garanterat tillbaka! Efter lördagsgodis-inhandling (i hotellobbyn som faktiskt till och med hade lösgodis!!!) och en liten stund framför Barnkanalen var det dags att piffa till sig för middag i hotellets restaurang.


Jag valde Halloumiburgaren på bilden ovan och det kan ha varit det godaste jag någonsin ätit. Du milde tid - det är så det vattnas i munnen när jag tänker på det. Riktigt bra mat! Alla var nöjda till ett hundra procent. Reser du med barn kan jag verkligen varmt rekommendera Scandic Foresta. Gott om utrymme att springa av sig, en bra lekhörna och generellt en barnvänligt hotell.


Men också föräldravänligt. På rummet fanns vattenkokare, snabbkaffe och ovanstående budskap - det måste ju uppskattas! En kopp kaffe och lite piff medan de små mornade till sig. Och sen var det dags för frukost. Mina hotellupplevelser brukar jag bygga mycket på frukostupplevelsen, för mig kan en sämre frukost förstöra en annars god upplevelse helt. Frukosten står för minst 75 procent av min upplevelse av ett hotell. Denna frukosten förevigades inte på någon bild och i detta fallet är det enbart positivt. Vi hade fullt upp att fylla på med gott från buffén och avslutade med en nygräddad våffla. Frukosten var lite som hotellet i övrigt. Inget överflöd men det som fanns var genomtänkt och av god kvalité. Alldeles perfekt.

Ett stenkast från hotellet ligger Millesgården och det var ju såklart ett måste att besöka. Där hade nämligen stora hjärtat spanat in ett Pokémongym! Tyvärr hade muséet inte hunnit slå upp portarna innan vi begav oss mot nästa äventyr, men det löste sig genom att trycka sig mot gallergrinden. Dagen var räddad!


Därefter begav vi oss mot resans sista stopp. Junibacken på Djurgården. Ett ställe jag själv var nyfiken på men delvis hade blivit avrådd från att åka till av olika skäl. Jag gillar dock att gå på känsla och bilda mig en egen uppfattning. Såhär i efterhand kan jag förstå att det finns de som tycker att det är lite litet. Men av barnens reaktion att döma så var det definitivt väl värt både tiden och pengarna. Det var en fröjd att se dem springa runt i sagolandet bland små miniatyrer alla olika hemvister för Pettsson, Lasse o Maja och Alfons.


Sagotåget var häftigt men ganska läskigt och mest tid spenderades sedan i Villa Villekulla där det knappt gick att få barnen att slita sig, inte ens med löfte om att inhandla presenter i shopen.

Vi kan summera en toppenhelg i Stockholm helt enkelt. Och oavsett så kan jag lova att vi kommer tillbaka!

tisdag 4 april 2017

Jag hängde inte riktigt med

Vad sägs om att helt oblygt börja detta inlägg med att citera mig själv?!

"Dagarna försvann som de brukar göra i mars.
Försvann i ett gytter av jobb, timmar med barnen och så lite mer jobb."

-Årskrönikan 2016

"Mars var annars som så många år tidigare en månad med mängder av jobb.
Mars och september tenderar att bli sådana månader."

Mars, mars, mars o du hektiska månad. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Var mars månad tar vägen det är en gåta varje år! 2017 är inget undantag. Det var den femte och jag skrev om mat i kvadrat. Nu är det plötsligt april. Vad hände? Jag tar hjälp av min partner in crime, min rosa iPhone och bildarkivet helt enkelt.

En morgon i början av månaden stod blodprov på schemat.
Blodprov inför kommande hälsosamtal som man inom
Region Östergötland erbjuds när man är
40, 50, 60 eller 70 år.
Och vad har denna mackan med det att göra tänker du då?
Jo, blodprovet skulle tas på fastande mage
och då går det som det går.
Då hinner man ta en tugga innan man tar Instagramfotot.
 
Det är den där månaden när man kan få hem donnan i kläder
som ser ut såhär efter att hon hade lite otur när hon valde
kläder innan hon gick ut på rast.
Vi hade ett lite snack - och jag tror inte det händer igen...



Det finns kollegor som är lite utöver det vanliga.
Som tar sig tid att skriva en liten lapp med några ord.
Några ord som finns där och peppar när det som bäst behövs.
Tack Johan!



Helgjobb och uppgradering av vår växel.
Det är liksom inte glamourösare än såhär.
Ligga under bordet och fixa med kablar.
Förlåt Jörgen...


Åh så när man som allra mest behöver det och inte ens
på självaste våffeldagen så serverar sambon
våfflor till lunch!
 
Sen åkte sambon iväg till Stockholm på utbildning en vecka.
Det var veckan när vi hade tre större störningar i telefonin
och diskmaskinen var sönder. Men det var också
veckan när jag en kväll tog en stund i absolut tysthet
med färsk pasta med chevré, ett glas rött och lite blogg.


Teknikstrul och tekniska konstiga saker var ordet.
Som här. När jag lyckades med konststycket att låsa endast
en av mina två skärmar på jobbet.
I bakgrunden - bästa kollegan som nu jobbar sina sista
dagar innan pension. Shit vad jag kommer att
sakna dig Eva-Lena, jag är så glad att jag fick vara din
kollega de sista fem av dina totalt 47 (!!!) år i "landstinget".



Teknikstrul sa ja va?
Om skärmen ser ut såhär, är det bra? skrev jag på Insta.
Till min glädje ser jag ändå att flera av mina följare förknippar
denna totala katastrof med färgen och #litemerarosa

Jag vet inte om jag nämnde teknikstrul?
Teknikstrul som i när växeln brakar ihop tjugo över åtta
en tisdagkväll och inte är uppe och rullar förrän runt halv fyra
på onsdagsmorgonen. Det är då man behöver en sådan
som på bilden ovan när man slirar in på jobbet runt åttatiden.


Mars bjöd också på sol.
Och på lugna stunder.
Med kaffe.
I favoritglaset.
På uteplatsen.
#litemerarosa


Och så bjöd mars på en bokning av boende.
I Paris.
Några dagar i början av maj.
Måste nästan nypa mig i armen.
Är det sant?
Och hur bokar man bäst boende i Paris?
Sippandes på ett glas rött såklart.

April har redan börjat. Med en rivstart. Men mer om det i nästa inlägg.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...